En odödligs bekännelse

Ny dag. I övrigt inget nytt. Samma kropp, samma trösklar att kliva över. Visst märks förändringar, men i så små doser ännu, att det kan få stå som " same  procedure as last day".

However, om jag nu ska fortsätta på inslaget språk, hade väl inte trott på något "enveckasmirakel" heller. Från ödödlig till lätt sårbar. hehe  Fram till femtioårsåldern åtminstone fanns ju inget som kunde stoppa mig. Allt som andra och äldre drabbades av kunde bara inte nå mig. Nej tusan heller. Kärnfrisk, atletisk, snabb, uthållig, sny...nåja, oful då. Allt. You name it.

Men tiden har hunnit ikapp mig. Nyblivet vårdobjekt. Morgnarnas förhoppning, att få på mig strumporna under tre minuter utan ansträngning.  Jo minsann. Men den dagen kommer. Lika säkert som jag en gång varit odödlig. Jag som hade som mål att dränera om huset. Inte trodde väl jag, "superman himself" skulle behöva dräneras själv. Vad drömmar kan gå i stöpet.

Vad jag vill säga är, ta vara på era kroppar och själar. Nu rår vi inte över allt elände, men det går att förbättra oddsen när vi väl hamnar i trångmål. Jag får tacka mina sedan ungdomen strävanden att hålla uppe konditionen. Sånt märks särskilt tydligt när sjukdomar och skador ska rehabiliteras.

För en stund sedan mulnade det på rejält. Snö annalkas. Men, som en tanke, hann jag fram med kameran för bara tjugo minuter sedan och fångade solens målning av träden som står igenrimmade i tio graders kyla.

Ha en bra vinterdag allihop.

Hur vackert kan inte naturen måla upp