När min mage blev magisk.
Barnbarnet, sju år, är ett mycket fysiskt barn. Hon trycker sig tätt intill mig på den varma klippan i solen och fingrar på min kropp. Pillar på hakskinnet, smeker över armarnas skrynklor och häng. Klämmer på min bikinimage. ”Mormor, din mage känns som deg.” Knådar långsamt. ”Nej förresten, som sås. Den känns som sås”, konstaterar hon och sätter magen i dallring med snabba små klappar.
Hon blir nog konstnär, som sin mamma. Med sin närgångna, oskuldsfulla och fördomsfria uppvaktning gör hon underverk för min kroppsuppfattning. Hon gillar ju det hon känner. Hon får mig att tycka, åtminstone just då, att det är helt okej att vara mjuk och fladdrig i skinnet.
Det är en magisk stund, för detta är den del av min kropp som jag alltid haft svårt att stå ut med. Jag har dolt min mage, klämt in den och skämts över den. Den har varit oberörbar, även för min man. En tabubelagd kroppsdel. Nu är den befriad.
Sova middag.
Gillar
Kommentarer
-
Barn har en förmåga att se allt annorlunda, underbart.
-
Det är väl toppen att du är nöjd och inte längre gömmer din mage barn är härliga du
-
Tur att du i alla fall nu börjar gilla den! Magen förtjänar det - inifrån och ut. Som vi skrivit tidigare- tänk vad den jobbat åt oss- burit barn, processat mat och anpassat sig efter vår övervikt . Tillåt kanske fler 😉 att få klappa på katedralen av kärlek ❤️🤱🍅
-
Barn är så härliga, de säger rakt ut vad de tänker!
-
För barn är det naturligt att kroppar ser olika ut, det är inte som vi vuxna som klagar och är missnöja. Vi skulle lyssna på barnen oftare❤
Senast uppdaterad 25 jul 2018 21:11
Logga in för att skriva en kommentar.