icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

seglar67s blogg

LCHF 85 kg 65 kg 325234
Annandag jul 2017 började mitt nya liv. Jag ville ut ur mitt kroppsfängelse. Kunna åka skidor med barnbarnen, orka vandra i bergen i Grekland och dansa en hel kväll, känna mig bekväm i baddräkt. Jag ville hitta tillbaka till lättsinnet och livslusten.

I bloggen på Matdagboken dokumenterade jag resan tillbaka till mitt smala, starka, sanna jag. Skrivandet blev ett sätt att hålla kursen mot målet och sen stanna kvar där. Jag bloggar också på katinkabloggen.se men där handlar det mest om skrivande och segling. Min författarhemsida finns på www.katinkabille.se Där finns just nu tre lättsamma, feelgood gratisnoveller under rubriken Noveller. Håll till godo.

På Midsommarafton 2018 gick jag i mål, 20 kg lättare. I fortsättningen handlar min blogg på Matdagboken om den svåra konsten att hålla vikten.
1 mars 2018 11:41
13

Dag 64. Tio kilo kvar - för smal för att tas på allvar.

Nu syns det inte längre på mig att jag har ett allvarligt problem. Ett missbruksproblem, en beroendeproblematik, ett hälsoproblem. Jag? Som ser så smal ut? När jag blir hälsad på, och kramad, av människor jag inte träffat sedan i julas, utbrister de: ”Men så smaaaal du har blivit!” Plus diverse oroliga kommentarer om att ”nu räcker det väl?”, osv.  

Som om jag var på väg att utveckla en ätstörning. Som om det inte är uppenbart att jag redan burit på en ätstörning större delen av mitt liv. En lindrigare variant, som aldrig riktigt löpte amok eller tog över tillvaron helt. Som jag aldrig har berättat om för en levande själ. Jag, som betraktas som så viljestark, energisk och positiv, som har sån kontroll. Skulle jag kunna vara hemligt besatt av en lurande demon?  

Det var min pappa som lärde mig att kräkas. Att ta med kräkandet i planeringen om man var bjuden på fin middag eller ville kunna njuta obehindrat av mat och godsaker vid ett visst tillfälle. Julafton till exempel. Eller Påsk. Han älskade mat och dryck, berättade att det var så vikingarna gjorde, och kungarna, för att klara av allt frossande utan att bli för feta. Jag minns inte hur gammal jag var, kanske i tidiga tonåren. Han skämdes inte det minsta, hela familjen visste, han kunde sucka belåtet och säga "det var skönt!" när han kom ut från badrummet.

Själv praktiserade jag kräkandet under några av mitt livs mest stressade år. Jag pendlade långt till arbetet, arbetade till sent och hade fyra barn hemma (min man skötte den sk marktjänsten). När bilen skulle tankas köpte jag godis. När jag passerade en stad på vägen stannade jag vid konditoriet vid Centralen och köpte bakverk. Jag minns det som att jag åt konstant hela vägen hem, och kastade ut papper och påsar genom fönstret. Det hände bara på hemvägen, inte på morgonen. När jag kom hem var det bråttom till toan, skräcken var stor att för mycket redan skulle ha passerat magsäcken. Så sjukt. Men det såg jag inte. Bulimi var inget som diskuterades på den tiden. Pappa hade ju gjort likadant. Ändå höll jag det hemligt, ingen fick veta, inte ens mina närmaste.

Det är mycket längesedan detta hände. Jag misstänker att mitt bråck på magmunnen beror på det där kräkandet, men jag har inte vågat fråga någon läkare. Det är för skambelagt. Jag minns inte heller varför jag slutade, hur jag blev fri. Kanske i samband med att jag blev gravid med min lille sladdis, och det blev fritt fram att äta mer och gå upp i vikt.

I vilket fall som helst, i alla storlekar och i vilken viktklass som helst, är min kroppsuppfattning störd. Jag ser inte hur jag ser ut, varken i spegeln eller på fotografier.  Det är svårt att fatta, även för mig själv. Jag kunde känna mig fin och ”smal” inför en fest hur överviktig jag än var, för att bryta ihop när jag fick se en bild eller en video från samma tillfälle. Motsatsen gäller också. Hur smal och snygg jag än ser ut på bilder från när jag var yngre, så minns jag att jag kände mig tjock och klumpig när bilderna togs.

Nu anser alltså omgivningen (obs inte min älskade, stöttande man) att jag är smaaaal, och känner sig manad att påpeka det, gärna lite frågande och kritiskt. Av omtanke? När jag var fet var det självklart ingen som sa någonting. Av omtanke, förstås. Själv går jag numera bara på vikten, den nakna kroppens utseende, hur jag mår och vad jag orkar. Än är jag för tung, tjock och svag. Men jag ska sluta svara ”Tycker du? Det är tio kilo kvar”. Det är inte roligt längre, jag börjar bli väldigt trött på att ifrågasättas när det gäller min vikt.

Vem? Jag? (Inte vår båt i bakgrunden. wink)

1b0fef65-b2b0-4de8-9eee-fd2d2212bd09.jpg

Gillar

Kommentarer

  • 1 mar 2018 11:55

    Tack för att du delar med dig. Tyvärr har vi nog alla en släng av förvrängd kroppsuppfattning och låg självkänsla. Att man "borde" skärpa sig med allt möjligt - är det inte vikten så är det något annat "fel" man hittar med/på sig själv. Jag tror att folk ändå försöker vara snälla när det påpekar att du har gått ner i vikt - åtminstone så verkar de ju "se" dig och din förändring. De kanske själva kämpar med att gå ner eller gå upp eller att tighta till sin kropp på gymmet. När jag var kring 25 arbetade jag med en supersnygg tjej i samma ålder som såg ut som en modell i vilka kläder som helst. Vi åkte och simmade en gång och då såg jag hur skrynklig och slapp hennes hud var. Jag förstod då varför hon undvek att ha en relation trots att männen stod på kö. Hon led av en förvrängd kroppsuppfattning och mådde mycket dåligt trots att hon var så vacker. Pepp till dig!

  • 1 mar 2018 12:23
    anna54

    Tack för att du delar med dig❤

  • 1 mar 2018 12:50
    gasten

    Jättefin bild på dig!

    Tycker allt att man får mycket kommentarer som överviktig !

    För en del år sedan när jag arbetade kom det fram en man till mig och frågade mig får det verkligen jobba så tjocka människor på det här stället. Jag arbetade inom vården, jag blev helt mållös. Fick inte fram ett ljud.

    Det har gått jättebra för dig ! Roligt att läsa om din resa !

  • 1 mar 2018 12:58
    Arrietty

    Om jag hade kunnat hade jag definitvt blivit en "äkta" bulimiker och kräkts efter att jag frossat. Jag stoppade fingrarna i halsen och jag har engen äcklekänsla mot att kräkas, men jag lyckades aldrig. Vilket jag idag kan vara rätt glad för för jag vet ju inte vart det hade slutat. Inte heller har jag experimenterat med laxermedel men även där har frestelsen funnits när jag läst om att andra har anv'nt det som "bantningsmetod" Jag har alltid haft en superbra mage som glatt processat allting jag stoppat i den och levererat bajs i trevliga former - fast numera kan jag få diarrée efter kraftiga måltider med mycket fett och jag har försökt läsa mig till vad det handlar om eftersom jag tycker det är märkligt att jag måste till toan tio minuter efter jag ätit, så snabbt kan ju inte maten passera. Dt gör den inte heller, jag fick en förklaring häromdagen men den har jag redan glömt ...

    Det är inte första gången det här med kommentarer över viktminskning kommer upp här på MD och det visar sig att vi har olika inställning. Jag tycker nog att man kan påpeka att det inte är särskilt hövligt att påpeka en människas viktförändring även om man "menar väl" Och jag undrar också över värderingarna hos dem som väldigt föraktfullt kommenterar sitt forna mer feta utseende. Att man berättar att det var ett fysiskt lidande och ett psykiskt eftersom man hade svårt att känna sig fin är bara bra men vi känner nog alla skillnaden mellan förakt och sorg.

    Och efter att ha läst gasten kan jag lägga till att jodå, man får kommentarer som tjock också, men inte brukar de vara särskilt snälla....

    Senast uppdaterad 1 mar 2018 13:01

  • 1 mar 2018 13:02
    anna54

    Så fruktansvärd kommentar gasten. För mig har det/är det så att jag inte får någon kommentar, bara en enda, när jag varit/är tjock. 

    Om jag däremot går ner i vikt så blir folk avundsjuka och rädda för att jag ska komma ner till deras normala vikt så då får jag också höra negativa kommentarer. 

    Något nytt i detta sen jag blivit äldre är väl att en del frågar "du är väl inte sjuk".

  • 1 mar 2018 18:40
    aregnisw

    De som alltid kommenterar när man är lite överviktig är dom som är avundsjuka det har jag lärt mig för när man sedan gått ner i vikt då är det ingen som längre kommenterar, själv brukar jag vara noga med att inte säga för mycket till någon som försöker gå ner i vikt för det är en kamp som inte heter duga att börja äta annorlunda och ta bort sånt man ätit då man var större.

    Idag  så peppar man den som håller på o går ner i vikt och du är jätteduktig på din resa tycker jag du går verkligen in för det till 100 % och då tror jag du kommer få din belöning så du kan sträcka på dig rejält redan nu tycker jag smileyyes Fin bild på dig förresten 

  • 1 mar 2018 22:10
    Bella50

    Starkt att du berättar.

    Verkligen bra att du inte lider av den sjukan längre...och grattis till en förstående och stöttande partner.😄✌️

  • 1 mar 2018 22:19

    Tack för alla kommentarer! Själv tycker jag förstås att bilden är helt gräslig...laugh och jag fick leta länge innan jag hittade någon nytagen bild på mig själv över huvud taget. Jag känner på mig att det är likadant för många av er också. 

  • 1 mar 2018 22:53
    Bella50

    Det stämmer nog...men om man ska vinna månadens framgångare bör man ha både före-och efterfoto. 

    Jag tycker du ser fin ut på fotot...men du är den som vet hur du mådde där...

  • 2 mar 2018 09:58
    Inanna

    Jag känner igen mig i det där med kroppskännedom. Sedan 28 år har jag kronisk värk efter att min bil blev påkörd bakifrån. Nacke, axlar armar rygg värker konstant. Jag fick t o m lov att bli vänsterhänt på gamla da´r för min högra hand har förlorat finmotoriken så att hålla en penna och skriva är inte att tänka på. Numera känns vänsterhänthet alldeles naturligt för mig. Kroppen har jag avskärmat så gott jag kan. Det hjälper mig att klara av den konstanta värken bättre. Jag "tillåter" mig inte att känna efter s a s. Därför är spegel och våg väldigt viktiga hjälpmedel för att påminna mig om hur jag ser ut osv... 

    Att människor kommenterar ens utseende tänker nog många som att dom får en komplimang - när det handlar om att "vad du har blivit smaaaaal!" Om det sedan läggs till "men nu räcker det väl" är det ren och skär avundsjuka! Dom kanske behöver ta tag i ett och annat själva och känner sig extra lata när någon - som du i det här fallet - lyckas! Jag skulle bara vara tyst och prata om något annat om det skulle hända mig. Till slut slutar dom att kommentera. Heja dig! 

  • 2 mar 2018 11:48

    Bella50 Hur fungerar det där med månadens framgångare? Är det en speciell grupp? Är det varje månad? Jag har inte sett någon varken för januari eller februari?

  • 2 mar 2018 12:40

    Gasten, den kommentaren du fick på din arbetsplats är verkligen fruktansvärd! Vad svarar man? Jag förstår att du blev målllös. Men du måste ha funderat efteråt på hur du kunde täppt till munnen på honom? "Jodå, här är alla välkomna. Även idioter." Eller något annat ännu värre. Man kommer aldrig på den rätta kommentaren i stunden. Men det kan kännas gott att säga det högt efteråt i alla fall. devil

  • 2 mar 2018 13:28
    gasten

    Han skulle bara besöka någon han kände som bodde där, han hade ju inget med mig och göra.

    Skulle ju sagt till honom att han inte hade behövt bry sig om mig och sköta sitt istället.

    Men han skulle ju haft ett elakt svar tillbaka, det var ju en riktig förolämpning, en del tror att de kan säga vad som helst till en som är överviktig.

Logga in för att skriva en kommentar.