icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

seglar67s blogg

LCHF 85 kg 65 kg 202640
Annandag jul 2017 började mitt nya liv. Jag ville ut ur mitt kroppsfängelse. Kunna åka skidor med barnbarnen, orka vandra i bergen i Grekland och dansa en hel kväll, känna mig bekväm i baddräkt. Jag ville hitta tillbaka till lättsinnet och livslusten.

I bloggen på Matdagboken dokumenterade jag resan tillbaka till mitt smala, starka, sanna jag. Skrivandet blev ett sätt att hålla kursen mot målet och sen stanna kvar där. Jag bloggar också på katinkabloggen.se men där handlar det mest om skrivande och segling. Min författarhemsida finns på www.katinkabille.se Där finns just nu tre lättsamma, feelgood gratisnoveller under rubriken Noveller. Håll till godo.

På Midsommarafton 2018 gick jag i mål, 20 kg lättare. I fortsättningen handlar min blogg på Matdagboken om den svåra konsten att hålla vikten.
20 februari 2018 15:19
15

Dag 55. Livstidsdömd till tjockis, med frekventa permissioner?

Svarta stunder drabbar även mig, fast jag försöker att alltid vägra offerkofta. Igår, efter en lång promenad i isande motvind och snödrev, kom jag inte alls hem glad och pigg och full av nya uppslag, som jag brukar. Benen var tunga, höfterna värkte, sinnet var mörkt, jag ville bara lägga mig i soffan och dra en filt över mig. Ska det alltid vara såhär? Ska jag alltid ha huvudet fullt av kalorikontroll, vikt och matplanering? Är jag dömd att alltid gå upp igen, och börja om från början?

Min pappa var överviktig och vågfixerad, varje frukost talade han om hur många hekto han gått upp eller ner. Han gav mig vågskräck i arv, ett ok som jag först nu har kastat av. Han älskade mat, det har jag också ärvt. Jag har en överviktig syster med diabetes typ 2 och en pinnsmal syster som kan äta precis vad som helst utan att det syns på henne. Själv har jag känt mig tjock ända sedan jag var liten och fick höra hur ”stor” jag blivit när vi kom till landet på sommarlov.

Mina tänder var en katastrof när jag var barn. Jag hade ”råttänder”, bruna stumpar, fast jag är rätt säker på att mamma var noga med tandborstning. Däremot dracks det mycket apelsinsaft hemma. Jag var öronbarn och ofta sjuk, tröstades säkert ofta med varm honungsmjölk och apelsinsaft på nätterna, pappa måste ju få sova. Men sockersuget kan jag ändå inte skylla på mamma. Det måste vara inbyggt från början.

Varför just jag? Ska jag aldrig bli fri från kontrollanten som sitter på min axel och viskar: sluta nu, inte en till, det där kan du inte äta! Ska jag aldrig mer sorglöst kunna ta en bit kladdkaka till, eller beställa tre kulor glass, eller gobbla i mig en påse Polly medan jag skriver ett helt fantastiskt nytt kapitel i min bok? Jag vet att det är egoistiskt resonerat. Tänk om jag varit alkoholist, eller allergisk mot skaldjur, eller haft diabetes typ 1. kunde jag kanske ha anledning att känna mig som ett offer, eller orättvist behandlad av Livet. Att däremot ha en kropp som är världsmästare på att lagra energi, det är något som många människor skulle vara tacksamma för.

Meningslösa argument som studsar mot mitt självmedlidande.  I det läget gäller det bara att inte förfalla till tröstätande. Inte ta den där enda rutan mörk choklad. Inte över huvud taget stoppa någonting i munnen. Det enda som tar mig igenom såna stunder helskinnad är att antingen somna, eller sätta mig i min målarateljé och sysselsätta händer och tankar med något helt annat.

Jag har lagt till ännu ett viktmål.  Att hålla min målvikt i fyra år och kunna sälla mig till veterangänget bland målviktshållarna här på MD; Paloma, gittan52, Mabban, och Lejonell. Kanske finns det fler, jag är ju ganska ny här och tillhör inte de mest socialt aktiva.  Igår löste jag i alla fall medlemskap på Matdagboken för ett helt år till. Jag kommer att bli kvar här, även efter att jag nått min målvikt. Förhoppningsvis utan att behöva börja om, och snart kan jag nog sluta blogga varje dag utan att glömma bort mina nya matvanor.

Alla dessa lappar, för att jag ska komma ihåg att registrera. Ska det alltid vara så här?

bb5a1f5b-20a8-4294-a3bc-b1bd7364be6a.jpg

Min fristad från frestelser

d10a4f2a-3345-4b6f-891e-159c5c632288.jpg

Gillar

Kommentarer

  • 20 feb 2018 15:45

    Men du är ju bara 57, JaninaE? Eller menar du mig? För mig är det livsviktigt att bli normalviktig, rörlig och stark, även om jag fyller 70 om två år. Jag har träffat tillräckligt många trötta, uppgivna, sjuka och feta 70+ och även många av motsatsen, kvinnor 70+ som seglar solo i Medelhavet, vandrar i berg och springer maror. Jag vet vilka jag vill ha som mina förebilder...

  • 20 feb 2018 16:37
    gittan52

    Du är varmt välkommen till vår Hålla-Vikten grupp när du är framme  smiley

    Ja, jag tror faktiskt att det alltid kommer att behövas en viss koll hos oss som varit överviktiga länge men som nu har tappat en stor del av den övervikten. Men det behöver inte bestå i vägning och registrering utan mer att hålla fast vid den livsstil som du nu vant dig vid. Och att äta en påse Polly när du skriver borde höra till tiden innan viktresan...

    Vad skulle hända om du tar en registreringsfri dag i veckan?

    Vad skulle hända om du äter mer grönsaker som du gärna vill göra?

    Jag tror att du ändå kommer att gå ner i vikt eftersom du ligger relativt lågt i kaloriintag och du äter ju inte strikt LCHF.

     

  • 20 feb 2018 16:40
    klaraelv

    Det är aldrig försent att komma ner till en hälsosam vikt, genom att sänka vikten och äta hälsosamt så kan man få bättre kolesterol, bättre blodtryck och minska konsekvenserna från en typ 2 diabetes, få bättre i höfter och leder som inte behöver släpa runt på en massa 'dö' vikt. Finns säkert massor med andra fördelar med att minska i vikt, oavsett vilken ålder man är i.

    Räkna kalorier och sånt tror jag inte du ska behöva så länge, jag räknar inte på det sättet längre. Har ganska bra koll på vad saker och ting är värt, ibland kollar jag i matregistreringen när jag gör en större gryta med okända komponenter, bara för att vara säker på att det inte drar iväg för mycket. Bara en gång som jag blivit lite mer förvånad, det var när jag gjorde något med vita bönor, det gav värden som gör att jag inte lagar något med vita bönor längre. Kanske kan börja igen när jag är på målvikt, men inte när jag försöker gå ner.

  • 20 feb 2018 17:18
    LissaLo

    Jag är 67 fyller 68 i slutet av det här året. Att jag ska ge upp nu och inte försöka få bort mina överflödskilon finns inte på kartan! Min kropp behöver hjälo att orka med en lättare  ålderdom yes

  • 20 feb 2018 20:08

    gittan52, det var en bra idé med en registreringsfri dag i veckan, det ska jag prova! Du har rätt om Polly, det är inget jag suktar efter längre, inte godiset i sig. Det är mer friheten och ansvarslösheten jag kan sakna. Fast vad var det för frihet egentligen, att gömma godis längst in i skrivbordslådan och äta bara när ingen såg... Nej, det var nog inget annat än beroende som det är skönt att vara av med.

    Arrietty,dina ibland brutala formuleringar är saltet på MDs bloggsida.wink Själv lessnar jag fortare på negativa gnällspikar än på superkäckisar. Jag har inte kommit så långt i Willpower instinct att jag känner igen uttrycket "jag 2.0"  Begreppet träffar en öm punkt, självbedrägeriet ligger aldrig långt bort, vem har inte fantiserat om en rostad macka med sylt omedelbart efter veckovägningen? Men det är nu som gills, det är mina val och handlingar precis nu, idag, som får konsekvenser. Inte imorgon, när jag har blivit en bättre människa. Däremot håller jag inte med om att man kan strunta i att oroa sig över sina val imorgon. Det är kanske en personlighetsfråga. Jag gillar att vara förberedd, med plan B och helst även plan C. 

     

  • 20 feb 2018 17:57

    Oavsett vilken vikt man har brukar man tappa muskler och öka i fett ju äldre man blir. Så även om man håller vikten så förändrar sig kroppssammansättningen på ett ofördelaktigt sätt. styrketräning för att behålla musklerna är viktigt för att motverka åldrandet.

  • 20 feb 2018 18:04
    Arrietty

    Vi behöver egentligen inte ens prata ålder men eftersom flera gjort det – du och jag är snudd på jämngamla, för varje kilo jag tappar har jag någon liten hälsovinst, framförallt fötterna och det har visst du också fått uppleva bara på att komma halvvägs till mål – tänk vilka ytterligare fröjder som väntar när kroppen sluppit all extra barlast!

    Och jag tycker det är bra att du supergnäller, jag blir ärligt talat astrött på alla superkäckisar som hela tiden ropar att "oj vad vi kan! Nu kör vi! Det här klarar vi!" Samtdigt som det naturligtvis är sant, man behöver hopp och stöd och framgångsvind för att orka jobba vidare. 

    MEN så här är det åtminstone i mi värld – att ta bort ingrodda vanor och inlärda tröstbeteenden går inte i en svinblink bara för att ajg förstått att de inte är bra för mig. Och det taskigaste är ju att när så gnället och sorgen och ledsenheten slår till över att det "alltid" kommer att vara så här, att du "aldrig mer" får moffa i dig en påse Polly – så kan du inte ens tröstäta dig fri från det! Himla otur... 

    Valet finns ju, du kan välja mellan att ha svårt att gå eller att avstå från en dessert. Du kan välja mellan jackan och en påse Polly. I söndags då jag var tvungen att svälta för att SD inte skulle få några pengar, fantiserade jag om vilken frukost jag minsann skulle klämma i mig efter invägningen på måndag. Rostat bröd med smör ost och hjortronsylt... jag blev nästan ledsen i förväg över att jag skulle ramla i diket sådär. 

    Så kom måndagmorgonen, jag vägde in, puh, inga pengar till SD den här veckan helelr och så var det då frukost. Men jag vill väl inte ha några rostebröd heller! Jag är så jättenöjd ändå. Det är bara precis NU du behöver välja, du behöver öht inte tänka på vad du ska välja imorgon. 

    OCH ska jag lägga till – det är faktiskt betydligt enklare att vara alkis och avstå (säger jag som är både alkoholist och matmissbrukare), det respekteras att du säger nej, du blir inte hela tiden bjuden och trugad och även om jag inbillar mig att det är jättetufft att hitta något hållbart för den där seglingen så är det ingalunda omöjligt. Befria sinnet från "måste" och "alltid" och "aldrig" tänk "jag väljer" och "jag vill"..... Jag tycker att du HAR en svår bakgrund i sammanhanget, mycket inprogrammerat av ditt inlägg att döma. Men idag har du vad som behövs för att välja det liv du vill ha. Gör det!

    Handlingar får konsekvenser. Visst är det underbart?

  • 20 feb 2018 18:29
    Arrietty

    Nej men... JaninaE – jag gick i dina skor då jag var 54, amputerade ett bröstcancerbröst och gick igenom cellgifter och stårlning och jag håller FULLKOMLIGT med dig om att jag i det läget inte tyckte att överviukt efter 70 var något att bry sig om (eftersom jag inte trodde att jag skulle få uppleva den dagen).  Att diskutera ålder och vikt är bra så även om jag som 65-åring inte håller med dig så förstår jag inte varför du behöver radera kontot för det?

    Det här är en tankeövning jag ibland gör "om jag fick reda på att cancern komtillbka, jag har nu sex månader kvar (fast så är det nästan aldrig, de vet inte alls så mycket som det verkar de där doktorerna...) skulle jag då fortsätta försöka gå ner i vikt?" Glädjande nog är svaret ja, jag GILLAR mig själv när jag försöker bli mitt bästa jag, jag vill egentligen inte överäta, så jävla gott är mat inte och som sagt, säger de sex månader kan det betyda vad som helst. I någon bok (det KAN vara "willpower instinct"Seglar 67?)  står att vi ofta lever som att "Jag nu" inte är det jag vi har, vi har egentligen ent slags "jag 2.0" som vi uppgraderas till imorgon, Jag 2.0 motstår överätande, motionerar flitigt och lever ett fantastiskt liv! Den version av mig som är jag just nu, är den version jag vill leva med. Här och nu Det var en svår lärdom under cancertiden eftersom det kanske inte fanns någon morgondag så var nu det enda jag hade att göra något vetigt av.

    Senast uppdaterad 20 feb 2018 18:30

  • 20 feb 2018 19:07

    Snälla JaninaE, stryk inte ditt konto, det gör väl ingenting att vi började diskutera ålder? Jag blev inte arg och menade inget illa med mitt svar, jag blev bara så förvånad av din kommentar när jag såg i din profil att du bara var 57 år. Stanna kvar här, du behövs!

  • 20 feb 2018 20:15

    JaninaE, vänta en vecka innan du bestämmer dig - OK? Man ska inte ta beslut i upprört tillstånd. Jag vet ju förstås inte om du ÄR upprörd, men jag kan inte förstå att din och min dialog i början här skulle vara anledning att du bestämmer dig för att försvinna från MD. Om du får tänka en vecka, känner du kanske att det ändå var ganska roligt att hänga här och utbyta tankar och erfarenheter. Kram tillbaka!

  • 20 feb 2018 21:11
    aregnisw

    Från det ena till det andra så var det ett inlägg som var lite kul samtidigt som det var allvarligt och det som Medlem 16 skrev tyckte jag var bra för så är det ju att ju äldre vi blir så ändras kroppen och då om något är det viktigt att träna/tappa vikt o inte ge upp yes.

  • 20 feb 2018 21:26

    Tack JaninaE, kämpa på du också.heart

  • 20 feb 2018 23:40
    paloma

    Tack seglar67 för omnämnandet, en gång i tiden hade jag samma tankar som du. Jag hade nästan sorg för att jag aldrig mer skulle få äta som alla andra, vilka det nu var...

    Jag såg bara allt jag skulle förlora för alltid, men det blev inte så. Jag fick visserligen försaka en del under självaste viktnedgången, men nu när jag varit i mål så länge kan jag välja om jag vill äta allt det som jag avstod då.  Men vill jag äta precis som innan? Nej det vill jag faktiskt inte, det är roligare att se vettig ut och må bra.

    Jag mår så mycket bättre nu, och det tycker jag överväger allt. Men visst äter jag saker som jag tycker om även om det innebär att jag går upp något kg i vikt, det är hur jag väljer att göra för det mesta som är viktigt.

    Ingen människa kan avstå det man tycker om för alltid, för på något sätt måste man lära sig att hantera alla helger, högtider och fester för det hör till livet. Bara för att man äter fel en måltid eller den där goda glassen, måste inte hela dagen fortsätta fel...att tänka så har gjort att jag minimerat skadan istället för att halka av banan helt.

    Hoppas det kan ge dig lite hopp om hur det kan bli för dig, det är inte slut på livet goda för att det känns jobbigt nu, det kan nog de flesta som har nått målvikt och hållit den nog hålla med om.

    På tal om ålder, man är inte äldre än man känner sig. Det kan min snart 81 åriga hjärtopererade, canceröverlevare till pappa intyga, han är en vältränad snygg man med glimten i ögat. Jag trodde inte mina ögon när han kom och hälsade på 6 månader efter sin hjärtoperation förra sommaren, han såg inte en dag äldre ut än när han var 65 år☺

  • 21 feb 2018 08:20

    Här är en till "livstidsdömd " - ja det känns ju precis så vissa dagar.

     

    Paloma- tack för insiktsfulla ord 

    "det är hur jag väljer att göra för det mesta som är viktigt"

    Jag önskar ju verkligen att jag kommer dit någon gång , hittar den balansen.

    Men med mitt facit jag har så här långt är det nog ( tyvärr) en livslång kontroll på intag som gäller för mig  och det känns motigt.

    De gånger jag varit viktstabil , tex 2 år på LCHF så var jag tvungen att inför ALLT jag stoppade i munnen fundera på näringsintaget, periodvis känns det som om det inte riktig är värt det.

    De gånger jag har slappnat av och tänkt att jag kan strunta i registrering av vad jag äter går jag ofelbart upp i vikt.

     

    Vore så skönt att kunna slippa denna ständiga kontroll .

     

     

  • 21 feb 2018 12:05

    Ja, ibland tänker jag på hur mycket fokus och energi jag har lagt på att fundera på vikt och ätande under mitt liv. Om jag INTE hade gjort det, då hade jagt haft riktigt stora problem, det är jag helt övertygad om. Om jag hade sluppit beroendehjärnan och/eller matmissbruksbeteendet, hur hade livet varit då? Men jag vet ju att det är både meningslösa och otacksamma tankar. Listan på allt jag har att tacka livet för, är så oändligt mycket längre än önskelistan. Ibland regredierar man helt enkelt och glömmer uppföra sig wink

Logga in för att skriva en kommentar.