icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

seglar67s blogg

LCHF 85 kg 65 kg 315092
Annandag jul 2017 började mitt nya liv. Jag ville ut ur mitt kroppsfängelse. Kunna åka skidor med barnbarnen, orka vandra i bergen i Grekland och dansa en hel kväll, känna mig bekväm i baddräkt. Jag ville hitta tillbaka till lättsinnet och livslusten.

I bloggen på Matdagboken dokumenterade jag resan tillbaka till mitt smala, starka, sanna jag. Skrivandet blev ett sätt att hålla kursen mot målet och sen stanna kvar där. Jag bloggar också på katinkabloggen.se men där handlar det mest om skrivande och segling. Min författarhemsida finns på www.katinkabille.se Där finns just nu tre lättsamma, feelgood gratisnoveller under rubriken Noveller. Håll till godo.

På Midsommarafton 2018 gick jag i mål, 20 kg lättare. I fortsättningen handlar min blogg på Matdagboken om den svåra konsten att hålla vikten.
9 februari 2018 20:46
11

Dag 44. Vem är jag under fettlagret?

Idag har jag varit på en väns begravning, bäst att jag talar om det med en gång. Tungsinnet styr mina tankar just nu, känner jag. Jag hade sällskap med en granne som är sju år äldre än jag, och under buffén efter kyrkan pratade vi om hur vi vill ha det när vi blir riktigt gamla. Sådär gammal att man inte kan köra bil. Vill jag bo kvar här då, ensam i ett stort hus på landet? För ensam blir jag nog, om generna får råda och vi har tur. Nej, det vill jag inte. Då vill jag bo i en liten stad där jag kan ta mig ut med min rollator och sitta på en bänk och titta på båtarna, eller torgmarknaden, eller barnen i lekparken. När måste man börja planera för det? 

Vännen som dog var flera år yngre än jag, och det var helt oväntat. Knall och fall. Jag satt där i kyrkbänken och tänkte på konflikten med mitt barn. På alla onda tankar som flyttat in i huvudet och som jag inte blir av med. Den enda möjligheten är att förlåta. Ensidigt och utan köpslagan. Det behövs ingen gottgörelse, inga löften om förändring. Hen kommer inte att förändra sig, och inte jag heller. Det är som det är. Men jag vill inte bära på onda tankar längre. "Såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro", som prästen sa i kyrkan idag. Så skönt att det var de gamla orden, det enda jag minns från min konfirmation. Kyrkans ritualer är främmande för mig, jag kan inte psalmerna och blir bara illa berörd av gudligt tal och prat om offer och synd. Men förlåtelsen som princip kan jag tro på. Den som inte måste vara ett ömsesidigt kontrakt. Den som kan vara en tyst gåva, nästan en hemlighet.

För andra dagen i rad har det blivit rörigt med maten. Jag hoppade över 16-8 och åt en porton kvarg med chokladprotein och nötter innan jag gick till kyrkan på förmiddagen. Kanske skulle begravningen dra ut på tiden, det väntades väldigt många gäster, och jag ville inte vara vrålhungrig till buffén efteråt. Det var en smart planering, även om buffén var perfekt ur LCHF-perspektiv. Jag åt mig mätt på rökt kalkon, rostbiff och kallrökt lax. Men jag har ingen aning om mängderna. Ikväll värmde jag andra portionen av blomkålssoppan från igår, och tror nog att den här dagen får godkänt ur ett matperspektiv.

Jag märker hur jag förändras i takt med att vikten rör sig nedåt. Mitt ansikte är rynkigare, allvarligare, äldre. Kläderna börjar hänga. Jag rör mig snabbare. Orkar mer. Har slutat sova middag. Studsar upp på morgonen. Bryr mig inte om behån vissa dagar. Behöver inte köpa Tena längre. Startar nya projekt. Varning för överhettning, tänker jag ibland. Bara för att jag är på väg att bli smal som i forna höghastighetsdagar, betyder inte det att jag måste bete mig som då.   

Som jag har längtat efter den där säckiga känslan, när man måste ta tag i linningen då och då för att hindra byxorna från att glida ner. 

500efac1-c75d-4cda-a6ab-a7bb386c461a.jpg

Gillar

Kommentarer

  • 9 feb 2018 21:02
    Bella50

    En härlig känsla När kläderna blir för stora. ...och kloka ord om förlåtelse.

    Är i en sån konflikt med min svärson...nej förresten han finns inte alls för mig...jag ”ser” honom inte , när vi måste vistas i samma rum. 

    Kan inte förlåta att han misshandlade min dotter inför barnen...det går absolut inte. 

    Begravningar har en tendens att få en att tänka till. 

  • 9 feb 2018 21:38

    Bella50, vilken hemsk och komplicerad situation!angry Kan inte föreställa mig hur jag skulle reagera. Hoppas åtminstone att det har upphört!

  • 9 feb 2018 22:22
    paloma

    Det är alltid jobbigt med begravningar, speciellt om den man begraver är yngre än man själv. Vem har inte snuddat vid tanken att man ska bli gammal, jag försöker att inte tänka på det ännu.

    Jag tittade precis på min storasysters bild idag, hon dog när hon skulle fylla 30 år och kunde varit min dotter nu rent åldersmässigt. Jag saknar henne otroligt mycket, hon brukade vara den som höll ihop familjen.

    Förlåta kommer jag inte, inte när de som sårat mig inte ens förstår fast jag talat om vad som sårade mig...jag ville bara ha lite mer kärlek av min mamma och avvisades.

    Jag gillar känslan av att ha säckiga kläder, det är så modernt nuförtiden med häng på byxorna😉. Men visst är det snyggt med ett par tajta jeans också👍

  • 9 feb 2018 22:44
    Lovis

    b0225e0d-8e32-41a7-9c49-f018926a7590.gif

  • 10 feb 2018 08:20
    Bella50

    Jag förstår dig till fullo. paloma.

    Har ju en noll-relalation med min ena yngre syster. Ett val som jag gjort , så att jag får behålla den enegin till mig och mitt.

    Hon suger...så förlåtelse finns inte för sådana dumheter hon gjort mot oss två systrar som är kvar ...i en syskonskara på 7. 

    Hon är den största förloraren, tänker jag. 

  • 10 feb 2018 08:45
    gittan52

    Vi har ett grannpar som valde att sälja sitt radhus för några år sedan, men de flyttade bara till en lägenhet på samma gata.
    Ett annat grannpar bor kvar i sitt radhus trots att de nu är 86 och 88 år. De orkar bara hjälpligt ta sig till affären med sina rullatorer, har hiss installerad så att de kan komma upp på över våningen etc. De säger själva att de är för gamla för att ens orka flytta.

    Vi har pratat om att vi vill bo kvar i vårt radhus så länge vi orkar, men ingen av oss vill nog bo kvar om den andra går bort. När det blir varmare ute ska jag fortsätta röja på vinden, för vad som helst kan hända, när som helst, och då tycker jag att allt gammalt skräp på vinden i alla fall ska vara borta. Vindsröjningen är nog första stegen i planeringen för ett annat boende, tror jag. Men jag hoppas att vi kan bo kvar här många år till, men med mindre prylar runt omkring oss.

    Jag tror att du är samma person oavsett stort eller litet fettlager  heart

  • 10 feb 2018 09:12
    Arrietty

    "Har slutat sova middag" "Behöver inte köpa Tena längre"etc.... ljuv musik för mina öron. Ärligt talat struntar jag i utseende rätt mycket, i min ålder är det rätt oväsentligt och hyfsat fin kan jag vara oavsett kilon. Men de här vinsterna man inte talar lika mycket om - inkontinens som blir så mycket bättre. Att kunna gå genom IKEA utan att bli helt utmattad. Att orka så mycket mer (och som du säger, inse att risken då finns för "överhettning" vilket för mig också innebär risk för överätning, "paltcoma" är liksom enda sättet att få stopp på det maniska jag inte orkar med i längden. Tack för att du skriver om de där förändringarna som ökar livskvalitén så mycket, oavsett hur du ser ut!

  • 10 feb 2018 09:38

    Tack för den vinkeln på ”överhettning”  Arrietty, har inte tänkt på den risken, men den finns förstås hos mig också!

  • 10 feb 2018 09:41

    Begravningar sätter alltid känslor och tankar i svall.

    Särskilt svårt är det ju när någon nära och kär person har dött

    ( Började själv störtblöda näsblod under min mormors begravning , ögonen tåras bara av att skriva detta,) men också när någon i  samma ålder dör blir man abrupt påmind om sin egna dödlighet som kan komma när som helst.

     

    Är inte troende eller religiös i någon utsträckning men det här tycker jag är en fin betraktelse vid en begravning :

     

    “Före detta biskopen Danell i Skara har sagt att precis som man inte bedömer en mattas värde i första hand efter dess längd så är det också så med livet. En ung människa kan mycket väl ha hunnit väva en vackrare väv under några korta år än någon annan gjort under ett betydligt längre liv. Det är hur vackert bunden den är som spelar roll i första hand, inte längden.

    Samtidigt blir mattan så ofullbordad när någon dör i förtid. Man ser inte bara det fina som blivit utan också det vackra som aldrig fick framträda när väven abrupt avbröts. Det blir så fruktansvärt många oavslutade trådar. Hur vackert ett verk än är så är det smärtsamt när det är ofullbordat. Om man tar avsked av en gammal människa kan väven liksom ha avslutats av sig själv. Den döde kan ha överlevt de flesta av sina vänner och avslutat sitt aktiva liv för länge sedan. Den som dör ung har istället bara precis påbörjat en massa relationer och åtaganden.”


     

    När det gäller ditt familjeproblem så är det ju absolut skönast för dig själv att klara av att förlåta , men det går ju inte av sig själv, det är en process som kan ta lång tid och

    vi kan inte förlåta förrän vi rensat ut ilskan och fått sörja färdigt.

    Annars hamnar man lätt i - jag har förlåtit men inte glömt

     

    ”förlåt din ovän, ty då berövar du honom/henne dess vapen” är ett väldigt talande ordspråk tycker jag.

     

    Och vem är du då under fettlagret ?

    Hade vi varit grannar hade jag gjort mig många “ärende “ till dig och suttit i din kökssoffa eller på en klippa med utsikt över havet , pratat eller vilat i tystnaden tillsammans.


    - blir glad av att läsa dina härliga ärliga "vinster" med viktnedgången också !

    Senast uppdaterad 10 feb 2018 17:00

  • 10 feb 2018 11:09
    ulla165

    Härligt med hängande kläder mm. Jag blev inspirerad och peppad!

    Jag miste ett antal år sedan min bästis, hon dog bara 52 år gammal... så man vet aldrig vad livet ger. Det gjorde nog att jag idag har minimalt prylar runt omkring mig - bara de allra allra käraste... Och konstgt nog är känsklan densamma - bli av med Xtra kilon = bli av med en del prylar. Lika befriande!

  • 10 feb 2018 16:49

    8veckor, du har så rätt i det där att det inte bara är att säga till sig själv att jag förlåter, tjolahopp, så var det klart. Jag har redan försökt, men upptäckte att jag inte kunde glömma, precis som du skriver. Jag brände för nästan ett år sedan ett hemskt brev, på inrådan av en terapeut, för att förlåta, glömma och gå vidare. Men det hjälpte inte, jag hade inte glömt, allt det gamla kom tillbaka nästa gång det blev en konflikt. Fast jag tillhör "terapigenerationen" så har jag bara varit en enda gång hos en terapeut, och det var den här familjeterapeuten, med anledning av konflikten med mitt barn. Min man var också med, och vi var överens om att det var en fantastisk terapeut, alla problem kändes lösta. Men så uppstår en ny kris, och allt det gamla rörs upp som bottensats i en vinflaska, det var inte alls glömt... 

    Jag googlade på Jan och Alva Myrdal och deras kris, som ju hade sin grund i att Jan ansåg sig ha haft en hemsk barndom, och att han haft odugliga, frånvarande föräldrar. Fastän pappa Gunnar och mamma Alva varit lika dåliga enligt Jans självbiografiska roman Barndom, var det bara mamma Alva han anklagade. Frånvarande pappor är det lätt att förlåta och längta till. Mammor däremot...

    Tack alla för att ni delar även era existensiella funderingar.heart

Logga in för att skriva en kommentar.