Min övervikt
God kväll!
Har alltid varit överviktig. Kommer ihåg nör jag och mamma var och handlade kläder, så sa alltid mamma att vi skall ha kläder till mig som är mullig och jag skämdes. Min barnläkare sa att ingen mat efter kl 18. Om man var hungrig efter det så fick man en frukt. Vi åt aldrig frukost eller ordentlig "middag". Middagen bestod av grillkorv, köttpiroger, rispiroger, varma smörgåsar och så vidare. Så jag satt uppe sent på kvällarna och åt när mina föräldrar gått och lagt sig. Blev oftast pålägg. På den tiden köpte man lördagskorv på bit. Tog en tjock skiva med mycket senap på. Fick sällan godis, chips och läsk. Så när jag fick pengar av paopas faster köpte jag chips, godis och läsk och åt i smyg. När jag blev äldre så trodde jag att om jag slutar äta så blir jag smal. Men det var helt tvärtom. Blev ännu större. Flr kroppen kunde inte bränna mina kalorier utan spara allt som fett eftersom kroppen aldrig visste när den skulle få mat. Och när den fuck det var det ofta "onyttigt" chips, godis, pizza och hamburgare. Och blir jag ledsen äter jag, blir jag glad så äter jag. Inte lätt att ändra ett beteende som hållit på nästan hela mitt liv. Blev också mobbad i skolan och det gjorde inte saken bättre. Har många saker som jag inte vågar göra idag på grund av mobbningen. Är så himla jobbit att inte våga göra allt man vill på grund av mobbningen😭😢
Gillar
Kommentarer
-
Det som sker i barnaåren lämnar djupa ärr i själen.Beklagar.
Det är aldrig ett barns "fel"... så sträck på dig och var stolt över DIG idag.
Pepp 👍
-
Känner igen mig i mycket av det du skriver. Var dock inte "mullig" som liten utan smal som ett streck. Och då fick man höra det också...
Men det där med att äta för att man är glad, eller ledsen, helg eller måndag, Äta i smyg. Jag stal pengar och köpte godis redan som kanske 7-8 åring. Drack sirap, åt honung och farinsocker direkt ur burk.
När jag som vuxen inte kunde styra mitt ätande blev jag typ pikad och ifrågasatt när jag började på Viktväktarna och ville gå ner kanske 5 kg. "Du som är så smal..." Jag försökte förklara att jag var "alkoholist på godis" men ordet "sockerberoende" var liksom inte ens uppfunnet då.
Ibland var jag tvungen att visa min mage för att folk skulle fatta att jag inte var trådsmal även om jag uppfattades som det.
När jag till slut hade bm över 33 kunde folk i alla fall hålla käften och inte fortsätta ifrågasätta mig.
-
Min man fattar inte fast jag säger att ge viss sorts mat till mig är som att ge sprit till en alkoholist och droger till en drogmissbrukare. Men det är som om folk inte fattar att jag hela tiden måste tänka på vad jag äter. Att 90% av mitt liv typ går åt till att tänka på vad kan jag äta och inte äta och 10% till träningen känns det som. Inte lätt när man reser bort eller blir bortbjuden och det kanske bjuds oå pizza. Pizza är väl inte så farligt. Någon gång går ju bra. För dig kanske. Men inte för mig. Då triggas jag och vill ha sötsaker och chips en stund senare. Och suget går inte att stoppa. Så jag äter och kan ta några dagar innan jag kommer upp på hälsobanan igen. Och då har jag alla gånger gått upp något kg och så tränar jag och äter bra går ner typ ett kg av 3kg som jag gick upp. Sen ur banan igen. Upp 2-3kg, på banan igen och ner 1-2kg och så håller det på. Alltid något kg övervikt och till sist blir det många kg övervikt.
-
Just att "någon gång" ska funka kan man tro om man inte är missbrukare. Någon fredagsgodis, nyår, påsk, våffla, dop, smörgåstårta, student, födelsedag... Jag minns när jag försökte tacka nej till smörgåstårta på begravning: "men hur ofta går du på begravning"?
Det är som en helt obruten radda av frestelser och farligheter, hela livet, när man triggas, men det förstår man inte om man har ett normalt förhållande till mat och godsaker.
"En är för mycket - tusen inte nog" exakt så är det med droger. Oavsett om drogen heller alkohol, mat, socker, kokain...
Senast uppdaterad 14 januari 2024 21:04
-
Men jag tror att folk inte ser mat som en drog, då man behöver mat för att överleva. Som överviktig anses man vara lat. Därför har man blivit överviktig. Den uppfattningen har jag fått.
-
Mat är en väldigt knepig drog - för man måste ju äta! Man kan inte avstå helt, som med nikotin och alkohol...
Jag tror dock att det håller på att ändras iom att det pratas mer om det nu.
Ungegär som med att få "bokstavsdiagnosern", gå in i väggen, må dåligt psykiskt. Tidigare sa många: skärp dej, ryck upp dej!
Nu finns en medvetenhet om att det är större än så. Psykiskt ohälsa är ett begrepp och många, inte minst kändisar, "talar ut" om det. Det börjar ju bli så med mat/socker också.
Så det kanske finns hopp för framtiden ☺️
Logga in för att skriva en kommentar.