icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

mosels blogg

1273204
Har gjort detta ett antal gånger förut de senaste åren. Två gånger lyckades jag nå normalvikt. Första gången, sep 2013, började jag att ta itu med min övervikt som smugit sig på och gick ner ca 30 kilo på mindre än ett år (totalt över 35 kg) och vägde vid starten då det mesta jag någonsin vägt nästan 100 kg och gick ned till 63 kg. Tyvärr fick jag ett bakslag ganska kort tid därefter och gick upp över 20 kg på ett halvår i samband med en stor flytt och allt vad det innebar. Jag tog tag i viktminskningen igen i jan 2016 gick ned ca 25 kg igen till normalvikt. Sen har jag gått lite upp och ner sen dess men inte nått normalvikt. Ifjol sommar (2018) var jag 6-7 kg ifrån när jag tappade taget. Nu gör jag denna resa för sista gången, "so help me God". Nu måste jag lära mig att hålla fast vid normalvikt! Jag tycker inte egentligen att det är någon större konst att gå ned i vikt bara man är envis och följer sina rutiner men svårigheten för mig är att hålla vikten när man nått normalvikt. Mitt problem är att jag "glömmer" bort min vikt och hälsa när andra saker händer i livet så problem med relationer, flyttar, nya jobb etc, har tagit bort mitt fokus från min hälsa och "plötsligt" har jag gått upp ca 20 kg igen. Började med viktminskningen igen i januari 2019. Jag följer "gådieten" och om någon är intresserad av att läsa lite mera om hur jag gått tillväga se ett tidigare inlägg här: http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15910872

För övrigt började jag springa för några år sedan och har varit med på två Tjejmilen där jag sprungit en mil på ca 60 minuter och mitt mål är nu att springa för tredje gången hösten 2019.
28 april 2014 22:59
12

varför tappar man motivationen?

Jag vet inte varför jag plötsligt tappat all motivation. Det känns som nån tryckt på av-knappen! Jag känner mig helt nedstämd och omotiverad till allting. Allt känns jobbigt. Även sånt som jag egentligen vill göra. Jag blir så uppstressad att jag får ångest. Jag har nästan börjat tro att jag är utbränd eller nåt för det känns inte riktigt normalt. När började det här? Det var några dagar före påsk som det startade. Innan dess var jag supermotiverad, hade läst en massa böcker om mål, drömmar, tidsplanering och självförtroende och jag hade börjat göra en massa planer och allt kändes kul! Plötsligt tryckte nån på av-knappen! Vem var det? Eller var det jag själv? Jag har inget svar. En kompis sa att kanske jag omedvetet blev nedstämd för att jag inte kunda fira påsk med familjen som jag brukar, utan jag hoppade över påsk, var ensam hemma här och grejade på med lite allt möjligt. Men jag hade egentligen en lugn och skön påsk. Men sen så hörde en kompis av sig till mig ganska mycket i påsk och jag börjar undra om det var hon som tryckte på av-knappen... Jag har räknat henne till en av mina närmaste vänner men sista 5-10 åren har hon blivit väldigt förändrad, från att ha varit en jättepositiv person så är hon numera också tvärtom mycket negativ. Det visade sig att även hon var ensam i påsk så hon chattade ganska mycket med mig i helgen och mejlade också. Hon sa många positiva saker och gratulerade mig till min viktminskning tex men i nästan ögonblick så sa hon jätteelaka, nedvärderande saker till mig. Hon säger saker som att jag får skylla mig själv för mina problem och så anklagar hon mig både för mina problem och för mina personliga egenskaper. Sånt jag inte kan hjälpa och egentligen bra egenskaper som hon säger är dåliga. Hon fortsatte så där med ris och ros vartannat om hela helgen så jag blev jätteledsen. Hon framhäver sig själv att hon är jätteduktig och gör allt perfekt och varför gör inte jag som henne? Som att jag är dum på nåt vis. Ja, jag har insett att hon har blivit en enorm energitjuv. Hon har nästan som en förändrat personlighet mot de första 15 åren vi var vänner, hon har blivit aggressiv och säger elaka saker. Men hon blandar upp det med att säga komplimanger också så allt är totalt förvirrande. Jag svarade henne i alla fall, sa emot henne och att hon inte kan attackera personliga egenskaper, jag är ju jag, jag kan ju inte ändra mig totalt bara för att hon säger det. Då bara avbröt hon chatten på ett surt sätt att nu hade hon annat att göra än att prata med mig. Sen så försökte jag återigen ta kontakt med den andra nära vännen som plötsligt avbröt kontakten med mig i höstas utan anledning men han svarar fortfarande inte och det är väl bara att inse att den vänskapen är slut. Vad är det med alla människor. Så jag anar att dessa saker inverkade kanske på mitt humör. Jag vet inte. Men sen så började även min planering att spåra ut, jag hade ju börjat med dagliga planeringar (60%) för att reda ut en massa saker. det gick jättebra i två veckor och jag var jätteglad och nöjd. Men plötsligt så hann jag ändå inte med det jag planerat, allt blev kaos och jag stressade upp mig själv. Alltså jag blev tokstressad pga mina egna krav på mig själv och sen bara la jag av. Och började tokäta och inte göra nånting vettigt alls. Kände mig bara helt trött, slut och ledsen. Så nu har jag inte vågat väga mig på ett tag och jag vet att jag gått upp mycket för jag har ätit otroligt mycket onyttigt varje dag. Nu måste jag vända skutan igen. Det känns jättejobbigt. Nu har jag fått tillbaka allt sockersug mm också. Det jobbigaste är just att motivationen är borta, jag känner enbart stress. Jag måste på nåt vis hitta motivationen igen. Jättebra att jag var på gympan i alla fall, jag tycker ju det är jättekul. Nu måste jag börja att promenera varje dag igen. Jag har lagt av de senaste veckorna, bara gått nån gång. Jag nästan gruvas också tills jag ska väga mig för nu lär det ju vara många kilon upp och jag får ta om det igen. Det är så trist att stå på en vikt man passerat för länge sen. Men jag måste ju. Jag kan ju inte fortsätta så här och gå upp allt igen. Jag måste ta mig samman.... Pepp pepp allihopa! :)

Kommentarer

  • 29 apr 2014 08:58
    Tack [KURSIV]svalu[/KURSIV]! Jag fick lite aha-upplevelse där, det låter som du har helt rätt! Att det faktiskt är lite jobbigare att bo ensam och inte ha någon som stöttar om det går lite sämre ibland. Sen att jag ju började känna att jag snart är nere i normalvikt så kanske jag omedvetet "tillät" mig att bli lite "slappare" och sen tappade kontrollen lite då min vän började kritisera mig. Det kan vara så.... Men nu är det bara att ta nya tag! :) Pepp tillbaks! :)
  • 28 apr 2014 23:06
    Pepp pårej! Det här fixar du! :)
  • 28 apr 2014 23:15
    Tack så mycket [KURSIV]LadyFat[/KURSIV]! Ja, jag hoppas det! Pepp tillbaks :)
  • 28 apr 2014 23:49
    Ingen mening att skjuta upp vägningen, ställ dig på vågen imorgon bitti! Min erfarenhet är att efter en kortare tids svullande så är det framförallt vatten som kroppen samlar på sig, och det är snart borta om du vänder tillbaka till goda vanor. Heja heja!
  • 29 apr 2014 07:04
    Det är svårt när tidigare vänner visar sig från sin negativa sida och drar energi från oss. Kanske måste du göra något drastiskt som att bryta kontakten eller säga ifrån på skarpen. Vi är så många som är känsliga för omgivningens vibbar - ibland önskar jag att det gick att bara trycka på av-knappen och inte bry sig.
  • 29 apr 2014 07:04
    Energitjuvar är aldrig kul men det man måste lära sig (även jag) är att ställa sig upp borsta bort det negativa som hänger över axlarna på en och gå vidare. jag är superbra på att älta saker och vända ut och in på dom och det gör ju inte saker och ting bättre förr mår jag sämre. Ta ett break från kompisen som är energitjuv ... tills du är starkare ... alla i omgivningen fixar inte att man orkar göra en förändring som är till det bättre. Det är nu det visar sig vilka som är dina riktiga vänner för de applåderar dina framgångar och försöker inte dissa dig. Stå rak i ryggen och var stolt över dig själv och det du åstakommer. Bli ditt bästa jag. Skickar supermånga peppkramar till dig.
  • 29 apr 2014 08:26
    [KURSIV]Nissa[/KURSIV], tack ja, jag får hoppas på det... [KURSIV]LCHFtjej[/KURSIV] och [KURSIV]spraggen[/KURSIV], ja, jag har inte pratat med henne på en vecka nu och känner att jag måste ta en paus i alla fall. Jag har ärligt talat funderat på att bryta kontakten men vi har varit vänner i ca 25 år. De första 15 åren var vi bästa vänner. Det är svårt att acceptera att en person förändras så. Ja, tyvärr är jag väl för känslig. Jag borde inte bry mig för jag vet ju att det mesta hon säger inte är sant men tyvärr bryr jag mig ändå. Det är förresten en sak hon skäller på mig för, att jag inte ska "tänka för mycket", att jag ska glömma allt direkt. Men bara för att hon kan det så är det inte lika lätt för mig. Jag gör ju mitt bästa och det gör inte saken bättre att hon blir aggressiv och påstår att jag är korkad. Ja, jag har också tänkt på att det nästan inte verkar som att hon är glad för min skulle heller utan att det nästan är som att hon mår bättre då jag är nere, hon får känna sig överlägsen på nåt vis. För det var precis sånt hon skrev till mig sist, överlägsna saker att hon minsann kan och gör allting rätt och varför ska jag krångla till allting och göra det "fel". Viktminskning har hon aldrig förstått sig på pga att hon alltid varit smal så hon tycker även det är ju det mest korkade jag kunnat göra att gå upp i vikt, som att hon tror att jag gjort det med vilje. Jag vet ju att jag måste skita i alla andra och göra detta bara för min skull men det är som att jag kom ur balans av allt det negativa. [KURSIV]Eleganz[/KURSIV], ja, jag måste försöka att gå vidare och bryta/minska kontakten med energitjuvar. Det är otroligt hur man kan påverkas av andras negativitet. Ja, du har rätt, min motivation måste ju komma tillbaka om jag kämpar på. Ja, jag gick nog fram lite för hårt med allt jag ville göra. Jag har haft det så stressigt på jobb i ganska många år och det är så mycket annat som blivit åsidosatt så då jag började göra listor på allt så var det enormt mycket som jag vill göra. Även fast enligt alla tips bara planerade in 60% av dagen så var jag tidsoptimist och till sist hann jag inte alls med det jag planerat så ja, jag stressade upp mig själv. Jag har börjat ana att jag kanske t.o.m. varit, eller är utbränd för jag har varit så konstig ett bra tag och inte fått saker gjorda och det betyder att jag har berg av saker att reda ut så jag stressar upp mig själv för det. Så jag tvärslutade med alla planer och "gav upp". Men jag måste ta tag i allt igen men ta ännu mindre steg. Tack men ja men det gör jag! Skriver en lista på ALLA bra saker som hänt idag :) Det skrev jag ett inlägg om för ett tag sen (se [LANK]http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15916768[/LANK]) Jag kände stor skillnad sen jag började med det, jag tyckte jag blev mycket positivare. Men sista veckorna har det inte hjälpt så mycket men jag skriver det ändå. Ha en bra dag du med! Pepp pepp till er allihopa! :)
  • 29 apr 2014 08:31
    Det finns flera saker som kan få en att tappa motivation och ork och glädje och vilja. De två första du skriver om, dina vänner, och deras beteende är en möjlig orsak. Att plötsligt känna tvekan över de så kallade vännernas yttranden och beteenden kan sänka vem som helst. Sedan har vi ensamboendet. Det går oftast mycket lättare att hålla sig till en plan om man dagligen har någon i sin närhet. Det får en att skärpa sig i nästan alla lägen och har man dessutom samma mål så är ju det än lättare att nå. Visst får man dippar ändå, men de brukar då vända betydligt snabbare med någon i ens närhet som stöttar och peppar. Detta är inte någon vetenskaplig utsaga, bara mina egna erfarenheter. Kanske stämmer de in på någon fler. Sedan har jag märkt på mig själv att det är svårt hålla uppe en stark motivation då jag inte lider av övervikten. Mer som ett slags övervakande så att jag inte släpper upp den ännu mer. Och då jag ser din profil så har ju du nått långt i din strävan med vikten och kanske det också gjort att du "tillåter" dig att släppa lite på motivationen. Men peppningar och ett stort [FET]"KOM IGEN BARA![/FET]
  • 29 apr 2014 07:22
    Tror också att detta med din vänner kan ha framkallat något. Energitjuven som får fram negativa tankar hos dig och vill förminska dig. ( Vissa människor vill sådant för att må bättre själva tyvärr.) Samt att du har kvar sorgen över din andra vän som slutade höra av dig. Jag vet hur det känns eftersom jag har brottats med att min syster valde att säga upp kontakten med mig. Det har gjort ont men jag har kunnat gå vidare och vill omge mig med människor och vänner som ger mig energi. Det andra har jag helt enkelt fått nog av och livet är för kort för det. Motivationen kommer tillbaka och du får kämpa lite och efter ett tag kommer gymet att kännas roligt och du får njuta av promenader. Du kanske stressat dig själv med för många listor eventuellt även om det är en bra tanke. Kanske du skulle tänka och skriva upp varje dag tre saker du är tacksam över. Jag tror jag ska göra det. Önskar dig en fin dag med positiva tankar!
  • 29 apr 2014 08:50
    paloma
    Ställ inte för höga krav på dig själv, ibland när man gått ner mycket i vikt kan man känna sig tom. Man tror att allt ska bli jätteroligt bara för att man är smal, men de problem man hade innan försvinner ju inte bara för att man blivit smalare. Din så kallade kompis låter avundsjuk, ta paus från henne om hon inte har något positivt att prata om, säg till henne att du vill fokusera på positiva saker just nu. Försök promenera i naturen, lyssna på fåglar, titta på alla fina färger som är runt dig, tänk mindfulness, en sak i taget och fokusera på just nu. Gör paus med viktminskningen och försök att balansera upp det du redan uppnått, att oroa sig för vikten är ju stressande bara det. Hoppas att det vänder snart, och att du känner dig gladare. Du har alla oss här på MD som stöttar dig.
  • 29 apr 2014 09:11
    [KURSIV]paloma[/KURSIV], saken är den att jag var jätteglad för viktvinskningen tills för några veckor sen, jag var superlycklig att jag gåt ner så mycket i vikt men det var som att all motivation bara stängdes av hux flux, mycket konstig känsla och det förbyttes till nån galen hetsätning som jag aldrig själv sett maken till förut. Det var som att jag inte kunde kontrollera mig själv. Ja, jag ska börja med mina dagliga promenader igen så ska jag väl snart få igång motivationen igen. Jag vill inte göra paus i viktminskningen utan jag vill fortsätta. Jag måste bara ta det lite lugnt och sluta att stressa upp mig själv. Det som stressat mig på sistone har inte varit viktminskningen egentligen utan det har varit allt jag vill hinna göra, Jag hade gjort en ny sorts lista på saker som jag har att göra och det gick bra i två veckor men sen så hann jag inte alls med ens hälften på listan längre fast jag delat upp det i mindre bitar så jag fick nån sorts panik och gav upp och orkade inte bry mig om nånting. Men jag har börjat så smått igen de senaste dagarna. Jag måste lära mig hur mycket man hinner på en dag och ha realistiska förväntningar. Sånt jag har att göra är allt från en massa jobbansökningar till städning och sortering/rensning av sånt jag inte orkat med senaste åren mm. Det kändes så bra att komma igång med en plan men jag tog mig vatten över huvudet på nåt vis. Nåja, det är bara att kämpa på! :)
  • 29 apr 2014 14:25
    [KURSIV]Aries[/KURSIV], jag är i och för sig också van att leva ensam men nu när jag bor utomlands så träffar jag ju släkt och vänner hemma i Sverige bara några gånger per år så det är ju lite tråkigt att alltid vara ensam. Jag har haft några vänner här också men de har flyttat och jag har inga nära vänner här överhuvudtaget numera så det blir lite tyst och tomt ibland. Jaså, nej det har jag inte tänkt på att man skulle bli mera känslig än annars vid viktnedgång? Men ja, kanske det är så. Jag har egentligen mått jättebra hela tiden fram till nu. Eller åtminstone då jag motionerade rätt mycket. Mitt knäproblem satte ju stopp för det vilket också kan vara en orsak att jag mår sämre nu. Men nu är knät bra så jag ska börja motionera mera igen. Pepp tillbaks! :)

Logga in för att skriva en kommentar.