varför övervikt och hur stoppa mönstret?
Jag försöker att analysera mig själv lite för att komma underfund med varför jag har gått upp i vikt under årens lopp och hur jag ska undvika det i framtiden och hålla målvikten den dag jag når dit (Gått ner 30 kg och har 10 kg kvar till målvikt).
När jag tittar tillbaka så ser jag ett mönster. Jag blev lite överviktig då jag var i 20-25 års åldern, det gällde bara några kilos övervikt men sen från ungefär 30-årsåldern så fick jag större och större problem. Det är så att när det hänt jobbiga saker i mitt liv så har jag "glömt bort" mig själv. Jag har tyvärr råkat ut för en hel del , allt från uppsägning, långtidsarbetslöshet, flyttar runt hela Sverige till jobb med allt vad det innebär att ensam starta om sitt liv gång på gång på ny plats, och det mest smärtsammaste av allt, separation, barnlöshet och att min sambo valde att en dag (utan ett ord) försvinna och som jag aldrig sett röken av eller hört av sen dess, en chock som inte går att beskriva som har förändrat mig som människa för alltid.
Sen då jag fick jobb så tog det över hela mitt liv. Jag flyttade igen, fick börja om på nytt och var överlycklig över jobbet! Jag är en "plikttrogen" person som alltid ger jobbet första prioritet vilket betyder att jag har ställt upp då chefen bett mig jobba över, jobba över, jobba över... Jag fick jobba över så gott som varje helg, jobba jämnt. Ständig stress, deadlines hela tiden. Blev "lovad" att det var tillfälligt men visade sig bli i flera år.
Jag har totalt glömt mig själv i alla dessa lägen. Jag har fokuserat totalt på jobbet, på flytten, på att överleva.... Jag har både tröstätit och ätit som belöning. I många år hade jag inte ens en våg, jag visste inte ens att jag hade gått upp i vikt. Det är mycket märkligt, men jag var så inne i mina grubblerier, i bekymmer eller i jobbet, att fixa vardagen, att jag inte ens visste att jag var överviktig. Jag såg fortfarande mig själv som smal men då jag gick för att handla kläder så passade ingenting. Jag fick inte ens klädplaggen över huvudet. Ja, ganska lustigt haha men samtidigt ganska tragiskt att man inte ser sin själv och sin egen hälsa.
Vad ska jag nu göra för att inte råka ut för liknande situation igen? För det första så måste jag fortsätta att väga mig regelbundet varje vecka. Så länge jag väger mig så ser jag ju faktiskt hur stor jag är och kan inte plötsligt bli chockerad av att väga 20-30 kg mer än jag vägde sist.... Jag måste helt enkelt vara mer uppmärksam på mig själv och sätta mig själv mera i fokus. Oavsett vad som händer i livet så måste jag sätta mig själv först. Detta har jag så svårt för. Jag är uppfostrad på så sätt att jag alltid ska se till andra först och tyvärr så märker jag ofta mina egna problem sist... Men nu börjar jag ju få rutin känns det som, vad mer kan hända?? Sen så ska jag fortsätta att blogga här på Matdagboken ett bra tag sen jag kommit i målvikt, det är ett bra verktyg för mig att se vad som händer, att uppmärksamma mig själv. Jag har försökt att gå ner i vikt flera gånger tidigare och kommit en bra bit på väg. Då har något nytt hänt . Men nu får det vara slut. Det känns som att jag ska fixa detta nu! Jag ska gå ner till målvikt och aldrig bli överviktig igen!
Jag skrev ett inlägg en gång förut om att vara sin egen bästa vän se länk: http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15915796
Hoppas ni alla haft en trevlig helg! Jag gick en 3,5 timmars superhärlig långpromenad idag, över berg och dal!
Pepp pepp! :)
Gillar
Kommentarer
-
Låter som du är på god väg med din analys . Är viktigt att förstå sig själv och även att prioritera sig själv. Huvva, så många "duktiga" kvinnor som inte gör det! Läste länken som mormor skickat dig i förra inlägget och där var det såå klokt skrivet. Du är inte duktig när du gör mer än du ska, dvs andras arbetsuppgifter. Lär dig att arbeta "good enough" och vara nöjd med det.
Detta gäller även vikt och motion tycker jag! Ser en del inlägg här där man överfört "duktighetssyndromet " på den delen av Livet. Även där måste det duga med "good enough", alltså att hitta en Nöjdvikt, där man trivs och inte längre är hälsovådligt fet. För mig , och jag tror många med mig, ligger den INTE på BMI 25 utan på BMI 27-28. Då jag nått dit kan jag leva som jag vill, äta allt men inte alltid.
Även vad det gäller motion tycker jag det kan gå till överdrift ibland. Det viktigaste är att man får till vardagsmotionen och rör sig hälsosamt, motsvarande 30 min/dag. Visst kan man gå en rejäl långpromenad någon gång emellanåt eller träna på gymmet 1-2 ggr/ vecka, men risken är att man har överkrav på sig själv. Det är också en risk att man går ut för hårt, skadar sig eller tröttnar efter 1 månad .
Heja på,Mosel!
-
chris48, ja logiskt sett så tycker nog alla att man själv ska komma först men det är ju så ibland att det händer saker som gör att man inte orkar fokusera på allt utan måste hushålla med sin energi och då kan det vara lätt hänt att man glömmer bort sina egna ärenden och prioriterar tex att klara av flyttar, nytt jobb etc först och främst. Men precis, har man nu en gång upptäckt att detta kan ske så är man nog mera observant i framtiden. Det är det som jag har tänkt nu bl.a med att fortsätta att väga mig, inga fler obehagliga överraskningar. Sen så ska jag alltid forsätta med min vardagsmotion oavsett om jag har annat som "stör" mig och pockar på min uppmärksamhet.
chicha, i mitt fall handlar det inte om att "vara duktig" utan det har handlat bara om att överleva, att jag inte märkt min egen hälsa pga mina just då mycket större problem. Jag har aldrig tagit på mig frivilligt att jobba över under de perioderna utan chefen har beordrat att jag måste och jag protesterade många gånger men fick bara höra att "snart" behöver du inte jobba över mera men nu måste du!
Sen det här med hur mycket man vill gå ner i vikt eller hur mycket man vill motionera, det är ju individuellt och det ser jag helt annorlunda. För att äta sunt och motionera, det är ju ingen stress som nån tvingar på en på samma sätt som man ju faktiskt måste jobba vare sig man vill eller inte. Att satsa på hälsan gör man ju för sin egen skull och är nånting roligt som man njuter av. I alla fall jag njuter i fulla drag av mina långpromenader och gympa och det är nånting som jag vill göra jämnt hela livet. Sen behöver inte jag heller bli trådsmal men mitt mål är att få ett sunt midjemått för det är jättefarligt att ha bukfett som jag har nu, så för den skull räcker det inte med BMI 25, magen är ohälsosamt stor fortfarande. Men det är ju individuellt på kroppsform, en del får nästan inget bukfett utan har en mer hälsosam figur. Men jag har annars också ett mera "laid back" synsätt, jag varken räknar/mäter min mat eller tar tid att jag måste gå fortare mm utan jag tar det hela med ganska stor ro och det har funkat bra. Men alla gör ju som man själv tycker funkar bäst, en del är mera tävlingsinrikade också och får extra motivation av det. Pepp tillbaks! :)
Logga in för att skriva en kommentar.