icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

mosels blogg

1570932
Har gjort detta ett antal gånger förut de senaste åren. Två gånger lyckades jag nå normalvikt. Första gången, sep 2013, började jag att ta itu med min övervikt som smugit sig på och gick ner ca 30 kilo på mindre än ett år (totalt över 35 kg) och vägde vid starten då det mesta jag någonsin vägt nästan 100 kg och gick ned till 63 kg. Tyvärr fick jag ett bakslag ganska kort tid därefter och gick upp över 20 kg på ett halvår i samband med en stor flytt och allt vad det innebar. Jag tog tag i viktminskningen igen i jan 2016 gick ned ca 25 kg igen till normalvikt. Sen har jag gått lite upp och ner sen dess men inte nått normalvikt. Ifjol sommar (2018) var jag 6-7 kg ifrån när jag tappade taget. Nu gör jag denna resa för sista gången, "so help me God". Nu måste jag lära mig att hålla fast vid normalvikt! Jag tycker inte egentligen att det är någon större konst att gå ned i vikt bara man är envis och följer sina rutiner men svårigheten för mig är att hålla vikten när man nått normalvikt. Mitt problem är att jag "glömmer" bort min vikt och hälsa när andra saker händer i livet så problem med relationer, flyttar, nya jobb etc, har tagit bort mitt fokus från min hälsa och "plötsligt" har jag gått upp ca 20 kg igen. Började med viktminskningen igen i januari 2019. Jag följer "gådieten" och om någon är intresserad av att läsa lite mera om hur jag gått tillväga se ett tidigare inlägg här: http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15910872

För övrigt började jag springa för några år sedan och har varit med på två Tjejmilen där jag sprungit en mil på ca 60 minuter och mitt mål är nu att springa för tredje gången hösten 2019.
22 juli 2014 22:02
6

Vänner beter sig konstigt mot mig

Sista året eller så, så har mina vänner börjat bete sig så konstigt mot mig. Jag tror inte att det i alla fall har med min viktminskning att göra för det började redan lite tidigare, nog i och med att jag flyttade utomlands. Jag har några goda vänner som jag känt i 15-20 år, jag har lärt känna dem alla på olika jobb, kurser jag gått och jag har sett dem som mina allra bästa vänner. Vi har haft nästan daglig kontakt via mejl eller sms.

Senaste åren då jag bott utomlands så har vi också haft kontakt men inte alls lika mycket, åtminstone vad gäller en av vännerna då vi hade mycket telefonkontakt tidigare och vi inte har råd att ringa så ofta med utlandstaxa. Men jag har ändå trott att 15-20 års vänskap har varit stark och faktiskt orubbelig.

Med den ena kompisen började det med att hon flera år tidigare slutade att prata i telefon och enbart mejla men så länge man har mejl så finns det ju fortfarande en kontakt men jag saknade den direkta kontaken och vi sågs nästan aldrig för varje gång jag kom hem så var hon upptagen. Förr sågs vi ALLTID då jag kom hem, vi var nästan oskiljaktiga. Plötsligt som en blixt från klar himmel så berättar hon att hon ska skiljas, och det var en stor chock för mig, inte minst för att hon aldrig berättat för mig att något var fel, vi som brukar berätta "allt" för varandra. Plötsligt fick jag veta saker långt i efterhand och jag började t.o.m, känna att hon ljugit för mig, för hon hade alltid sagt att hon och hennes man var så lyckliga, men nu var det plötsligt inte sant. Det var så konstigt att en nära vän man haft så nära kontakt med inte berättat det. Vi beslutade i alla fall att semestra utomlands för första gången någonsin tillsammans och jag såg så fram emot detta. Vi hade semestrat ihop i Sverige men aldrig utomlands för hon reste alltid med sin man. Men då vi kom iväg blev det en mardröm. Hon var som en annan människa. Var jätteelak, skällde på mig och gick an. Jag var helt chockad. Men jag ursäktade henne med att hon nog mådde dåligt pga skilsmässan. Sedan dess har hon flyttat till ny stad, nytt jobb etc i Sverige och säger sig må toppen. Men vår kontakt har inte blivit bättre. De gånger hon hör av sig så kritiserar hon mig jättemycket, allt jag gör och säger är fel. Jag mår dåligt efter att ha läst hennes meddelande. Hon som förut tvärtom fick mig att må bra. Nu har vi inte haft kontakt på flera månader. Det slutade med att hon skällde ut mig på chatten, hon klankade ner på mina personliga egenskaper och mig som person, var nedlåtande och kallade mig både det ena och det andra. Jag kan inte ens beskriva vad jag kände då jag läste detta. Jag vet inte varför hon blivit så elak och nedlåtande. Precis allt jag säger är fel enligt henne.

Sen så har vi den andra kompisen som jag brukade ha daglig kontakt med: Nu har även hon inte hört av sig nästan nånting på flera månader. Även hon har separerat nu..Hon skrev plötsligt till mig i våras att det inte längre var lika kul att skriva till mig, att jag var en annan människa nu men då jag bad om en förklaring så fick jag ingen. Hon skrev att hon inte kunde ta på vad det var, att hon själv gått tillbaka och läst mejlen för att se men inte kan hitta nåt, att det är mera en känsla att "det inte känns bra". Jag fattade ingenting och jag tycker inte att jag är ett dugg annorlunda. Jag har dock fått för mig att hon är lite avundsjuk på mig för att jag har gått ner så mycket i vikt. Hon är också lite överviktig men inte lika mycket som jag var men vi brukade ofta prata om hälsa och motion och peppa varandra förut att motionera mm. Då jag började med viktminskningen i höstas bad jag henne att hänga på men hon sa att hon inte kunde just nu, Men hon har ändå försökt lite själv vid sidan om. För nån månad sen så sa hon plötsligt att hon orkar inte sätta på datorn längre för att skriva mejl varje dag, hon sa att numera använder hon bara mobilen och på den kan hon inte skriva långa mejl. Så därmed slutade hon att mejla. Efter runt 15 år.

jag vet inte om detta är ett sammanträffande. Varför har två av mina närmaste vännner blivit så konstiga och mer eller mindre sagt upp bekantskapen?

Jag är precis samma människa. Då jag funderar på saken, vad har hänt de tre sista åren. Jag flyttade utomlands och sen så nu har jag gått ner ca 30 kg i vikt. Annars är jag precis samma person och även då jag bodde i Sverige sågs vi sällan då vi bodde i olika städer. Jag kan inte räkna ut vad problemet är men jag är inte så självkritisk utan tänker att problemet måste ligga hos dem. Eller? Jag tycker själv att jag är jättesocial och omtänksam och kan inte begripa varför de plötslig skulle bryta kontakten och det efter så många år. Båda två! (De känner inte varandra)

En tanke jag fått är att kan det vara så att de är avundsjuka på mig och mår dåligt av att jag valt att flytta utomlands och "följa mina drömmar"? Jag vet inte, men vad kan det bero på. Mycket mystiskt. Samtidigt som jag saknar dem så är jag väldigt arg på dem och känner att var de inte bättre vänner än så, att de bara vänder en ryggen utan vidare efter så många år, så får det vara. Jag har hälsat på dem massor av gånger och rest och haft mig för att kunna träffa dem mycket mera än de gjort för att träffa mig under årens lopp. Är plötsligt ingenting nånting värt?

Folk är så underliga. Vad är det med dem.

Gillar

Kommentarer

  • 22 jul 2014 22:40

    Stackars dig,ja jag kan tänka att det kan vara både livskris för din "vän" samt avundsjuka:(

    Hoppas du har vänner där du är nu:) Samt att du får nya vänner:) Pepp på dig!

    Ta inte åt dig! Lycka till(, har också upplevt lite av detta)

  • 22 jul 2014 22:44

    Ja vad är det för fel på folk egentligen? Väldigt konstigt...

  • 23 jul 2014 10:13

    Vet vad du menar, har också några "vänner" som försvunnit genom åren och det svider men man går vidare. Det är tråkigt då det blir så här men du har säkert förändrats av flytt och viktnedgång på ett positivt sätt som de inte klarar av så stå på dig och känn absolut inte att det är ditt fel! 

     

  • 23 jul 2014 23:34

    Tack så mycket för alla kommentarer!

    Lissalo, vad tråkigt att din väninna också blev så konstig. Det blir ju som en chock för om det är någon man varit vän med länge och så beter de sig så konstigt så måste man plötsligt ifrågasätta hela vänskapen som man trott varit en riktig vänskap. Det är inte kul att inse att det kanske inte var en riktig vänskap ändå. Även jag har tänkt på precis som du säger att många av mina vänner pratar mycket om sig själva, jag är en person som är bra på att lyssna och de vill ha mina råd. Men jag har märkt att alla inte lyssnar lika tålmodigt på mig utan precis som du skriver när jag börjar prata om mig så avslutas samtalet ganska snart. Sen verkar det nästan som att då en del kommer i kris så blir de lite inbundna och deprimerade kanske och det kan vara därför de beter sig udda, jag vet inte.

    Aries, ja du har rätt att folk också kan förändras, det har definitivt skett då det gäller min ena väninna för vi var så otroligt lika förut, tänkte likt och framförallt hade vi så mycket roligt tillsammans men när jag tänker efter så är det mycket länge sen vi hade kul ihop. Väldigt tråkigt att inse att vänskapen som den var nog är borta för alltid. Ja, kanske det är en fråga om självförtroende också. Jag har trott att båda dessa väninnor har stort självförtroende, de har betett sig så men nu börjar jag undra, för de har börjat bete sig så underligt sista året och säga konstiga saker eller helt enkelt hemlighålla saker utan anledning. Kanske det är dåligt självförtroende som ligger bakom, att de inte längre vågar visa sig som de är. Jag känner mig lite lurad faktiskt. För jag är som en öppen bok känns det som och efter 15-20 års vänskap har jag inga hemligheter för dem, har aldrig haft det utan då man har så gått som daglig kontakt så pratar man ju om stort och smått och vad som faller en in, vad man har på hjärtat. Att då sen få reda på stora saker som hänt för flera år sen men som personen inte berättat trots så tät kontakt känns ju urskumt.

    Ja, kanske är det lite avundsjuka också och tanken på att "du har det så bra minsann" men samtidigt så har jag ju känt de här vännerna länge och de vet ju allt jag varit med om och det är inte bara bra saker, tvärtom har jag varit med om mycket jobbiga saker och  även här utomlands har jag råkat ut för saker så de borde veta att det inte är någon dans på rosor. Men en kompis hälsade på mig i höstas och jag minns en sak hon sa då, att det inte var som hon hade trott, hon hade trott att det skulle vara mer "exotiskt" och "annorlunda" och att hon var förvånad att allt var så "vanligt och normalt". Så ja, folk målar nog upp egna bilder i huvudet på vad det är man gör och hur man lever då man bor utomlands. För det är tyvärr ingen paradisö jag bor på, hihi. Sen Aries, så stämmer det där med FB och att många vill ge en ytlig bild av sitt liv, att allt ska vara så perfekt. Jag har en annan vän som har detta på hjärnan att hon dessutom tror att alla andra har ett perfekt liv och att det bara är hon som är olycklig. Det spelar ingen roll då jag säger att det finns ingen som har ett totalt perfekt liv och aldrig har ett enda bekymmer någonsin utan vad de visar på FB etc det är ju bara som ett skådespel, nåt man väljer att visa upp men ingen vet hur de egentligen har det. Jag kan inte fatta hur man kan ödsla tid på att bygga upp en fantasivärld som andra ska se, vad ska det vara bra för. Låter ju helgalet ju. Jag håller med att man måste väl få vara sig själv. Varför ska man låtsas vara nån annan än man är. Hur orkar man ens bry sig om vad andra tänker om en. Dr Phil brukar säga att "du skulle inte tänka på vad andra människor tänker om dig om du visste hur lite de gör det".

    Angående att jag flyttat utomlands så är det en sån person jag är, jag älskar språk, resor, andra kulturer och jag har alltid varit så så det borde mina vänner veta vid det här laget och inte se som nån nyhet. Jag har bott utomlands totalt fem gånger i mitt liv (för jobb och studier) fast det här är den längsta perioden (snart tre år). Men visst kan det ändå ligga nåt i det, att de jämför sig med mig på nåt vis, jag vet inte.
     

    Sessa, ja kanske jag har förändrats lite men jag ser det hellre så att jag är mera tillbaka till person jag var för 10 år sen. Mina vänner kände mig redan då på den tiden och jag bodde utomlands redan då periodvis och lite "udda" har jag nog alltid varit på det sättet att jag har ganska bra självförtroende och är självständig, gör saker på egen hand, har rest jorden runt ensam mm. Men det kan vara så att det är kombination av att de förändrats också, och att de har kriser själva och känner sig låga och tycker jag kanske har ett bra liv i jämförelse jag vet inte, att de inte orkar med att se det just nu. Jaja, vi får se hur det går. Jag är rätt så less på dem allihopa nu ska jag ärligt talat säga, att ingen kan bete sig normalt. Visst kan jag gå vidare men det känns tufft att avsluta så många års vänskap.

  • 24 jul 2014 00:03

    Vad tråkigt och taskigt av dem:(  Jag var också med om nåt liknande då jag hade en tuff period och en väninna helt sonika undvek mig. Jag behövde nån att prata med och ville hon skulle hälsa på men det gjorde hon inte. I efterhand påstår hon att hon hälsade på mig, helt otroligt. Ja, det är hon som skällde på mig för att jag har för gott minne, haha
    Ja, djur är bäst, de är ens bästa vänner hela livet och man kan lita på dem, de ändrar sig inte plötsligt.. Tyvärr är jag allergisk mot både hundar och katter annars hade jag också haft djur.

  • 24 jul 2014 00:16

    jag har funderat nån gång på att skaffa en fisk men de är inte så gosiga heller :) Undra om jag är allergisk mot minigrisar haha, såg en sån rolig på "Grannfejden" en gång, han hette Trynet.

Logga in för att skriva en kommentar.