icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

mosels blogg

1249527
Har gjort detta ett antal gånger förut de senaste åren. Två gånger lyckades jag nå normalvikt. Första gången, sep 2013, började jag att ta itu med min övervikt som smugit sig på och gick ner ca 30 kilo på mindre än ett år (totalt över 35 kg) och vägde vid starten då det mesta jag någonsin vägt nästan 100 kg och gick ned till 63 kg. Tyvärr fick jag ett bakslag ganska kort tid därefter och gick upp över 20 kg på ett halvår i samband med en stor flytt och allt vad det innebar. Jag tog tag i viktminskningen igen i jan 2016 gick ned ca 25 kg igen till normalvikt. Sen har jag gått lite upp och ner sen dess men inte nått normalvikt. Ifjol sommar (2018) var jag 6-7 kg ifrån när jag tappade taget. Nu gör jag denna resa för sista gången, "so help me God". Nu måste jag lära mig att hålla fast vid normalvikt! Jag tycker inte egentligen att det är någon större konst att gå ned i vikt bara man är envis och följer sina rutiner men svårigheten för mig är att hålla vikten när man nått normalvikt. Mitt problem är att jag "glömmer" bort min vikt och hälsa när andra saker händer i livet så problem med relationer, flyttar, nya jobb etc, har tagit bort mitt fokus från min hälsa och "plötsligt" har jag gått upp ca 20 kg igen. Började med viktminskningen igen i januari 2019. Jag följer "gådieten" och om någon är intresserad av att läsa lite mera om hur jag gått tillväga se ett tidigare inlägg här: http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15910872

För övrigt började jag springa för några år sedan och har varit med på två Tjejmilen där jag sprungit en mil på ca 60 minuter och mitt mål är nu att springa för tredje gången hösten 2019.
7 december 2014 16:56
11

-Vad bra du gått upp i vikt!

Jag berättade för en kompis om vad jobbigt det varit med flytten hem till Sverige och alltihopa och att jag gått upp ca 13 kilo sen jag kom hem till Sverige. Svaret jag fick gjorde mig helt mållös. Hon träffade mig en gång precis då jag kom hem till Sverige och nu sa hon, - Jag tyckte att du hade blivit alldeles för smal så jag tycker det är bra att du gått upp i vikt!

Saken är ju den att jag precis hade kommit till övre gränsen för normalvikt för min längd och alltså inte alls var supersmal utan tvärtom skulle många säga att jag fortfarande inte var smal. Jag hade 10 kg kvar till målvikt och nu har jag gått upp så mycket att det nästan gränsar till fetma igen och så säger hon vad bra!!

Ja, jag är fortfarande mållös. Behöver jag tillägga att hon själv är överviktig och nu betonade att jag ändå fortfarande är smalare än henne.

Ha en trevlig söndagkväll! Pepp pepp! :)

Gillar

Kommentarer

  • 7 dec 2014 17:13

    Låter som ett klassiskt fall av lättare att sänka andra än att ändra sig själv.
    Om du får till en ändring får ju kompisen dåligt samvete och det går ju inte.

     

  • 7 dec 2014 17:14

    Jag tycker inte du ska bli ledsen eller ta åt dig så mycket av detta för jag tror faktiskt inte att det var så illa ment. Det säger jag utan att känna personen och bara med hjälp av det du skriver och jag kan ha fel. Det som är viktigt att tänka på är att är man överviktig har man inte samma kroppsuppfattning. Jag tyckte själv inte att jag vägde så myket för mycket innan jag gick ned miina sexton kilo tills jag såg mig själv på kort. Det kan vara samma sak för personen som kommenterade detta att hon bedömer utifrån sig själv  och därför inte förstår hur det känns för dig att ha gått upp tretton kilo. Tyvärr är det så att vi kan inte alltid förstå varandra och istället för att ta åt sig är det bättre att lägga det åt sidan. Ta stöd och energi av sådana som förstår och stöttar dig istället, det vill säga vi här på MD.:-)  Tror du är i en fas du inte har kommit tillrätta med att vara hemma i Sverige igen. När du landar och det börjar kännas bra kommer det bli lätt för dig att gå ned i vikt igen, Har också tänkt på att om det är svårt med gym där du bor kan du väl träna efter en dvd hemma. Det kan också fungera.
     

  • 7 dec 2014 17:36

    Eleganz resonerar mkt vettigt kring den där kommentaren, men jag kör på min egen spontana reaktion: jäkla bitterfitta! Fan vilken korkad sak att säga. Folk alltså.

  • 7 dec 2014 17:42

    Jag tror det handlar om mycket starka krafter som kommer fram bland människor när någon vill förändra sig , det kan vara både viktnedgång eller annat.. Jag fick en gång höra att kul att du gått ned men se upp så att åldern inte sätter sig i ansiktet. Också tråkig kommentar som inte behöver sägas. Menar man väl gör man det på annat sätt.

  • 7 dec 2014 17:50

    Tror du har helt rätt där Eleganz! Jag har själv varit bitterfittan kom jag på nu, för ca 8 år sedan när en vän till mig, som alltid varit större än mig (det här var innan jag gick upp i vikt). Jag hade varit den smala, hon den lite större så länge vi känt varandra, men så gick hon ner i vikt och jag såg en bild på henne och utbrast - "men jävlar vad smal du är, nu är du faktiskt för smal tycker jag, nästan mager! Dina axlar ser pyttesmå ut!" Eller något sådant...

    Som tur är skrapade jag ihop tillräckligt med vett för att inse att jag faktiskt varit skittaskig och jag bad om ursäkt straxt efter. Då reflekterade jag inte så mkt över varför jag hävt ur mig en så dum kommentar till min bästa vän, men på senare tid har jag insett att jag var livrädd för den där förändringen. Balansen mellan oss höll på att förändras och det gjorde verkligen att starka krafter kom i gungning...

    Konstigt hur man är!

  • 7 dec 2014 19:52
    Tita

    Pepp på dig! Lyssna bara på snälla människor du har den stora fördelen att du kan välja dina vänner!

     

  • 11 dec 2014 08:16
    Krusmor

    Många pepp och styrkekramar till dig!

    Jag har inte nog med ord hur strong jag tycker du har varit med om; viktnergång, finna sig själv, utlandsvistelse/erfarenhet, flytt åter hem till vårt Svealand och nu fasen att acceptera vår hemkultur igen... förlåt ordvalet acceptera; jag reflekterar här endast till min återkomst hem igen från utlandet. Jag bodde och arbetade 2 år utomlands. När jag väl valde att lämna det som jag byggt upp min nya vardag och återkomma hem igen så var det svårare än jag trodde, allt från att lära känna min hembygd med nya ögon (och öron) till att försöka finna nya vanor (och inte trilla in i de ev. ovanor jag hade innan utlandsvistelsen).

    KRAM och pepp till dig! Jag tror du grejjar allt du hoppas på - allt har sin tid :)

  • 13 dec 2014 10:46

    Tack så mycket för alla kommentarer, tips och pepp! :)

    Krusmor, tack så mycket, har du några tips du som gått igenom samma sak?

  • 14 dec 2014 16:16
    Krusmor

    OJ, tips.... har jag några tips hur jag överlevde kulturkrocken med att återvända till mitt hemland?!

    För det första; jag trodde ALDRIG att jag skulle erfara så stor krulturkrock och ovilja invärtes med att återkomma hem... tänk; att BARA prata svenska, en fasa! Jag hade accepterat och funnit mig väl till rätta att prata engelska dagarna i ända. Det visade sig att jag tappat mitt svenska språk och det tog ett ½ år för mig att börja prata flytande svenska igen. 

    Jag flyttade inte hem till min barndomsbygd (var resten av min familj lever och bor än idag). Jag valde att skapa min tillvaro på ny ort.

    Mina första initiativ på svensk mark var att börja jobba inom turistnäringen. Det visade sig att jag då blev en tillgång för dem. Jag var ju van vid att prata och tänka "utrikiska".

    Jag började efter det att studera (Folkhögskola långt bort från min barndomsbygd) och valde att bo på studenthem. Ett tungt första år - men sakta men säkert landade jag i svensk kultur (och språk) igen.

    När jag väl landat mentalt (och inte bara fysiskt) DÅ var jag beredd att inleda ett nytt förhållande (som varar än idag).

    Pratade dessutom mycket för mig själv på engelska när jag var ute och vandrade (vandrade mycket i den vackra naturen var jag studerade på folkhögskola) vilket gav mig en inre ro; jag tappade inte engelskan så fort vilket jag var rädd för först i början.

    Nya vänner hittades (även om det tog ett tag, hade svårt att släppa det jag just lämnat i utlandet) och nya möjligheter öppnades i och med det.

    Nu är det här 24 år sedan - men kan tänka mig att jag skulle ha gjort något likvärdigt idag om jag skulle ha stått i likvärdig situation som jag erfor då.

    I och med dessa rader hoppas jag att du får Lycka med dig nu när du stapplar runt på svensk mark igen. Försök kom till ro i ditt inre; " vad vill DU egentligen?"

    Kram

  • 14 dec 2014 21:58

    Tack Krusmor, det jobbiga för mig är att jag egentligen inte ville flytta hem utan var tvungen då jag inte hittade nåt jobb utomlands, så jag är här ganska motvilligt och det gör inte saken bättre. Vad jag egentligen vill göra har jag inte ekonomin till, man kan inte leva på luft. Men man får väl ta en dag i taget och hoppas att det blir bättre.

  • 16 dec 2014 21:04
    Krusmor

    Ja, ta en dag i taget. Det låter som en utmärkt plan, till att börja med :)

Logga in för att skriva en kommentar.