Skvaller om mig :(
Jag har haft något i tankarna ända sen förra veckan. Vi satt ute allihopa i de nya utemöblerna i den strålande solen men lite då och då måste någon av oss gå in för att hämta nåt osv. Jag gick också in och såg genom fönstret på verandan hur tre familjemedlemmar stod som i en klunga mitt på köksgolvet och pratade om nåt. I samma ögonblick som jag kom in i hallen och in i köket så hör jag att det är MIG de pratar om! Jag hörde inte exakt vad de pratade om men jag hörde det sista som pappa sa. Med kritisk röst sa han. "... OCH vad SA HON, ska hon BARA stanna EN vecka!" Då jag steg in i köket så spreds klungan för vinden, pappa avbröt sig och började prata om nåt annat. Jag själv blev så paff att jag inte kom mig för att säga nåt. Det var jätteobehagligt. För det första så blir jag ledsen att de inte uppskattar att jag reser hem på alla mina semestrar, jag har inte haft en egen semester på fyra år utan reser hem till Sverige mellan 3-4 ggr per år för att träffa familjen. Det både kostar en hel del för mig samt tar på krafterna, för det är ingen semester för mig då jag far hem, mest far jag runt hos olika släktingar och så hjälper jag till med mycket hos pappa som bor spartanskt och mer eller mer kaotiskt sedan hans sambo blivit sämre och sämre (alla möjliga sjukdomar samt depression). Sen så kändes det som att de hade pratat om nåt mer än att jag "bara skulle vara hemma en vecka" och det är det jag grunnar på fortfarande. Jag tycker att de stirrade så mycket på mig helst den dagen. Kan det verkligen bara vara min viktminskning de skvallrade om? Idag har jag samma klänning på mig som den dagen och då jag ser mig själv i spegeln så ja, jag ser smal ut (tycker jag själv), ett kilo från övre gräns till normalvikt för min längd, är stl "small" på klänningen. Men min mage är fortfarande stor så den putar ut och nu funderar jag på om det var den de tittade på. Kanske de tror jag är gravid?!?! Jag har fortfarande 100/101 i midje- och stussmått trots att resten av mig krympt avsevärd. Ja, jag har ju alltid haft äppelformad kroppsform... Ja, jag vet inte men man undrar ju då folk ställer sig i en klunga och pratar om en medan man själv är närvarande. Jag ångrar att jag inte sa att jag hörde att de pratade om mig och om det är nåt de undrar. Men jag blev så paff, jag har aldrig varit med om något liknande förut.
Pepp pepp!
Kommentarer
-
Jobbigt med folk som snackar skit... Pepp!
-
Tack! Ja...jag inser att de behöver ju inte ha pratat om mitt utseende, vikt mm, det kan ju ha varit nåt annat. De är missnöjda med mitt livsval, att bo utomlands, så kanske det var det de skvallrade om. För de förväntar sig på allvar att jag ska tillbringa hela sommaren hemma fast jag inte har någon semester/inkomst. Jag sa som det var att jag måste söka jobb och har inte råd att ha semester och vara hemma en hel sommar. Jag fick ingen respons överhuvudtaget på det. Men flera återkom hela tiden till att jag bör flytta hem till Sverige och då jag sa att helst vill jag ju inte det, jag trivs utomlands så teg de igen. Hmm, ja.. ju mer jag tänker på det, kanske det var det de pratade om. Det är ju roligt att de vill att jag ska flytta hem men det känns tråkigt att inte få nåt stöd, uppmuntran. Nästan vad än man säger så får man inget svar.
-
Du är vuxen nog att själv bestämma var du skall bo och uppriktigt sagt har ingen i släkten ett enda dugg med det att göra. Det är faktiskt bara du som bestämmer det.
pepp på dig!
-
Tack, ja det vet jag ju men det är lite trist ändå att inte få nåt stöd av sin familj. Jag gör ju ändå vad jag vill förstås :)
-
Usch, vad jobbigt. Du kanske ska konfrontera någon av dem så slipper du undra och "komma på" en massa som kanske inte är sant?
-
Istället för att gå och grubbla tycker jag att du ska ringa, eller skriva, till din pappa och berätta hur du kände det samt be honom fråga dig rakt ut om det är något han undrar över.
Visst kan man vara efterklok och tycka att du skulle ha ”ställt dem mot väggen” där och då, men nu kan du ju inte vrida tiden tillbaks.
-
Tack för alla kommentarer! Ja, jag ångrar själv att jag inte direkt sa nånting men jag blev så paff och sen var ögonblicket förbi. Ja, jag borde nog fråga rakt ut men nu känns det för sent, helst då jag inte är hemma längre. Men ju mer jag tänker på det ju mer tror jag att de pratade om att jag inte verkar ska flytta hem än. De har ju gått och hoppas att jag ska flytta hem nu i sommar, detta har jag märkt på sättet de pratar genom att glorifiera staden jag bodde i, lägenheten jag hade mm, men jag sa rakt ut då de började prata om hur bra jag hade haft det då jag bodde i den staden att jag inte har ett dugg lust att flytta hem igen, att jag trivs utomlands och att det t.o.m är mycket finare där. Jag älskar naturen och alla härliga promenader jag kan göra här. Sverige är jättevackert på sommaren men jag är ingen vintermänniska heller så det passar mig ypperligt att slippa den långa vintern, snö och få lång vår och sommar, det kunde inte vara bättre. Framförallt får jag uppleva andra kulturer och prata främmande språk som jag gillar mest av allt. Nu kanske jag ändå får lov att flytta hem om jag inte hittar nåt jobb här men om jag får välja vill jag stanna kvar och jag ser på ansiktsutrrycken/kroppspråket att de inte gillar vad jag säger fast de inte säger nåt rakt ut.
chris48, vad tråkigt att de ville att du skulle åka,det är ju oförskämt och sen vill de själva hälsa på... Nej, för mig är det tvärtom att de aldrig vill att jag ska åka... Ju roligt att de vill jag ska stanna längre men jag känner press och får dåligt samvete. Så här har det egentligen varit jämnt då jag även bott på annan ort i Sverige. Jag har varit singel ganska mycket och har "skämt bort" min familj med att fara hem ganska mycket på mina ledigheter. Jag har ju velat träffa dem också förstås men jag får också dåligt samvete då jag vet att de vill träffa mig och förväntar sig att jag ska komma. Jag har alltid fått höra - Men vad har du för annat för dig? Som att jag inte skulle haft ett eget liv. Det lustiga är att min syster bor ca 1-1,5 mil från föräldrarna men de säger att jag oftast hälsar på oftare än hon gör! Även nu då jag bor utomlands! Hon har barn (som är i övre tonåren nu) så pga av att hon har familj så anses det väl ok fast hon bor så nära medan jag får känslan att föräldrarna verkar sitta och vänta på att jag ska komma hem. Mina föräldrar är sepererade sen många år, pensionärer vid det här laget och är inte så aktiva fast båda är ganska pigga. De sitter mest hemma och verkar ärligt talat vara ganska ensamma fast de aldrig sagt det rakt ut. Pappa har en gård som han inte längre kan sköta men han vägrar att flytta till en lägenhet. Hemmet förfaller minst sagt mer och mer för varje år som går och det är inte ens roligt att fara hem längre pga hur stället ser ut och blir alltmer obeboeligt. Mitt fina barndomshem! I många år har jag storstädat och fixat så fort jag kommit dit men utomhus kan jag inte röja och sköta hela egendomen fast jag i alla fall försöker att ge mig på trädgården som sett bättre dagar minst sagt. Det hela har gått så långt så det är nog omöjligt att någonsin få ordning på stället igen. Pappa har alltid varit en person som har svårt att få saker gjorda men medan mamma bodde där så var de ett bra team och allt funkade. Sen hon flyttade för 20 år sen så verkade han inte se nån mening med att fixa och dona längre, inte ens sen han fick en ny sambo men de höll ju någorlunda ordning i alla fall. Pappas sambo har dock blivit mer och mer sjuk senaste åren, började med flera hjärtinfarkter, sen vad läkarna tror var en cancertumör men som inte kunde fastställas och har genomgått strålning, depression och plötsligt sen ca 3 år har hon gett sig den på att hon inte kan gå (fast hon kan gå och läkarna säger hon MÅSTE gå så hon bara sitter och pappa är hennes springhjälp hela dagarna. Så har det varit i åratal nu och pappa sliter som en hund. Hon blir arg om han går ut. Sambon är i så dåligt skick att jag tycker hon borde bo på nåt sorts vårdhem eller åtminstone ha hemhjälp men det vägrar de båda. Det är beklämmande att se hur de har det. Pappa sa till mig förra veckan att han har ingenting att se fram emot.
Jag skulle jättegärna vilja att familjen hälsar på mig och då slapp jag också åka varje gång men de vill inte, inte ens min syster med familj. Jag vet inte varför. Pappa säger han kan inte åka nånstans pga sambon samt hunden som någon måste sköta, så var det redan i många år medan jag bodde i Sverige att pappa var "låst" och inte kunde åka nånstans, då mest pga hunden men även pga sambon som även då hon var frisk inte ville vara ensam hemma. Förr hälsade han och sambon på mig ibland över dagen i alla fall fast det var en lång väg, 20 mil enkel väg dit jag bodde då. Men de hälsade inte på mig då jag bodde i Stockholm pga hunden, pappa vill inte lämna bort honom eller så blir det för dyrt, jag vet inte.
Jag har sagt till mamma också att hon kan väl hälsa på men hon har aldrig suttit i ett flygplan så hon vågar inte resa själv. Jag har erbjudit att resa med henne ena vägen och visa hur det går till men hon säger nej, verkar tro hon ska komma bort. Jag har frågat syrran om inte de kan resa tillsammans men syrran säger nej, jag vet inte varför. Jag har även erbjudit syskonbarnen att komma, ingen har kommit än. Av alla kompisar som sa de skulle hälsa på så är bara en enda som besökt mig de senaste tre åren. Kanske det varit annorlunda om jag bott i New York? Jag har själv inte mycket pengar så det kostar ju även för mig att resa, jag är inte gjord av pengar men jag vill ju samtidigt fara hem ibland, jag vill ju träffa alla. Men jag önskar att de kunde hälsa på mig också ibland. Det har alltid varit jag som är den "aktiva", det är jag som tänker på att träffa släkten medan de andra inte tar några initiativ verkar det som och så har det alltid varit. De sitter bara och väntar på att nån ska komma. Nåväl, suck. Det är inte lätt alla gånger. -
Alla har ju rätt till sina egna liv. Ingen kan kräva nåt. Sen så är det ju också så att en del inte har ett dugg förståelse och kan se att man har ett liv fast man inte har egen familj. Ingen tvingar mig till något men jag får ändå dåligt samvete bara för att de verkar sakna mig så mycket samt att jag ser att tex pappa behöver hjälp. Men han har ju också andra släktingar som faktiskt bor i närheten som borde kunna hjälpa till. Sen vill jag förstås träffa dem ibland också men jag har ingen lust att bo där och även då jag bott hemma i Sverige så har jag bott rätt långt från min familj fast jag ju hälsat på oftare då. Jag slits mellan dåligt samvete och det som jag egentligen vill göra. För nu när jag bor här nere mitt i Europa så hade jag ju egentligen velat ta chansen att resa runt lite mera och se mig omkring då det inte är så långt överallt. Men varje ledighet har jag farit hem till Sverige. Visst har jag tagit några kortare turer runt i kring här också men inte mer än så. Men ja, jag får skylla mig själv, ingen tvingar mig, men jag fylls av sånt dåligt samvete då de hela tiden frågar mig när jag kommer etc. I år hoppade jag över att åka hem till påsk och det fick jag också höra nu att det var minsann ett helt halvår sen sist. Men ja, jag borde sätta mera gränser. Det är ju inte bara jag som ska behöva göra allt. Tack så mycket! Sköt om dig du med och pepp tillbaks till dig! :)
Logga in för att skriva en kommentar.