icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

mosels blogg

663561
Har gjort detta ett antal gånger förut de senaste åren. Två gånger lyckades jag nå normvikt. Första gången, sep 2013, började jag att ta itu med min övervikt som smugit sig på och gick ner ca 30 kilo på mindre än ett år (totalt över 35 kg) och vägde vid starten då det mesta jag någonsin vägt nästan 100 kg och gick ned till 63 kg. Tyvärr fick jag ett bakslag ganska kort tid därefter och gick upp över 20 kg på ett halvår i samband med en stor flytt och allt vad det innebar. Jag tog tag i viktminskningen igen i jan 2016 gick ned ca 25 kg igen till normalvikt. Sen har jag gått lite upp och ner sen dess men inte nått normalvikt. I somras (2018) var jag 6-7 kg ifrån när jag tappade taget. Nu gör jag denna resa för sista gången, "so help me God". Nu måste jag lära mig att hålla fast vid normaltvikt! Jag tycker inte egentligen att det är någon större konst att gå ned i vikt bara man är envis och följer sina rutiner men svårigheten för mig är att hålla vikten när man nått normalvikt. Mitt problem är att jag "glömmer" bort min vikt och hälsa när andra saker händer i livet så problem med relationer, flyttar, nya jobb etc, har tagit bort mitt fokus från min hälsa och "plötsligt" har jag gått upp ca 20 kg igen. Började med viktminskningen igen i januari 2019. Jag följer "gådieten" och om någon är intresserad av att läsa lite mera om hur jag gått tillväga se ett tidigare inlägg här:http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15910872

För övrigt började jag springa för några år sedan och har varit med på två Tjejmilen där jag sprungit en mil på ca 60 minuter och mitt mål är nu att springa för tredje gången hösten 2019 och kanske till och med vara lite snabbare än sist?! :)
31 augusti 2018 11:01
4

Sjukskriven och matt

Jag har haft en lång semester och skulle egentligen börja jobba nu. Jag hade hoppats att om jag vilade jättemycket på semestern så skulle orken komma tillbaka men tyvärr så är jag fortfarande lika utmattad. Det är som om jag har en liten, liten mängd energi var dag som jag måste hushålla med. Om jag "överanstränger" mig och det behövs inte mycket för det, så blir jag helt utslagen i flera dagar efteråt. Jag har kämpat på nu på jobbet i flera år med hög arbetsbörda och stress och trots att vi alla har pratat med chefen så har det inte blivit bättre. Hon har lovat att det "ska bli bättre" men det har tvärtom blivit sämre och jag har mått sämre och sämre. Utmattad, sömnsvårigheter, blivit jätteglömsk, svårt att tänka, lättirriterad, fått hjärtklappning och ångest osv. Jag var nu till läkaren och han sa att jag har utmattningssyndrom. Jag förstod det redan. Tyvärr har jag gått med det länge och hoppats att det skulle bli bättre men nu orkar jag inte kämpa längre. Jag har inte gått "riktigt in i väggen" på det sättet att jag inte bara säckat ihop och fått totala blackouter men jag tänker det är bäst att lyssna på kroppen nu och ta en time out innan det blir ännu värre. Redan nu mår jag så pass dåligt att jag knappt klarar av vardagliga saker, får "tvinga mig" att göra vanliga saker då allt blivit så jobbigt. Jag har blivit sjukskriven i fyra veckor så får vi se sedan vad det blir. Jag har plötsligt också tappat all lust för mitt jobb. Jag som verkligen gillat mitt jobb och har flyttat land och rike runt för att få ett sånt jobb igen efter en uppsägning/omorganisation. Nu plötsligt känns det som att jag skiter i om jag någonsin jobbar igen. Jag är så fruktansvärt trött och slut och less. Besviken och arg. Arg på chefen som inte lyssnat, som inte har trott på mig, på oss alla när vi sagt att vi inte orkar mer. Chefen sa själv till mig att hon inte hade trott på oss då vi sagt att vi håller på att gå in i väggen fast vi tagit upp detta nu i minst 1,5 års tid. Jag har pratat med henne så många gånger om arbetsbelastningen. Mina tre nya (sen ett halvår) kollegor berättade för mig att de tagit upp samma problem med chefen när jag inte var närvarande, att de mådde jättedåligt pga hög arbetsbelastning, att de inte hann med trots hård prioritering, så slutade samtalet med att chefen sa att ni verkar ha allt under kontroll! Hon lyssnar helt enkelt inte.

Nu försöker jag att vila och inte tänka på jobbet, att ta promenader, jogga lite om jag orkar, göra lite vardagliga saker. Tyvärr har vikten gått upp igen, jag får sånt sockersug av stress. Jag har ju vetat om länge att jag inte mår bra men på något vis är det som att jag nu när jag haft semester verkligen känner hur dåligt jag mår. När jag har jobbat, har allt gått i ett och jag har inte hunnit känna efter riktigt. Jag har berättat om mitt mående för min släkt och mina vänner men de förstår inte, det är svårt för andra att förstå som inte har upplevt det själv, att man kan vara så fruktansvärt matt att man är slut redan när man vaknar på morgonen fast man inte har gjort något speciellt dagen innan. Att det kan vara en kamp att klä på sig och gå ut, att ringa ett samtal, att ta itu med disken, betala en räkning. Att folk pratar men att man inte hänger med i vad de säger. Släkt och vänner vill att jag följer med på olika saker eller hälsar på och visst, det gör jag gärna till en viss gräns men varje minut är jobbig för mig för att jag är så trött. Jag vill ju ses och göra saker och jag tänker att ok, detta kanske också kan ge mig positiv energi. Jag tror inte att det syns så mycket på mig hur dåligt jag mår och då förstår de inte att jag säger nej, tyvärr orkar jag inte komma och hälsa på. Ibland gör jag det och sedan blir jag helt utslagen i flera dagar igen. Jag känner att folk pressar mig, både släkt och vänner, att gör det och gör det! Kom hit, åkt dit, gör det, säger de! Sök andra jobb, flytta igen, ta den lediga tiden till att rensa och göra klart för flytt. Kom och hälsa på, gör utflykter, hjälpa släkt, osv. Jag orkar ju inte. Jag är så slut. Kan ni komma till mig istället, kan ni underlätta för mig genom att hämta mig, hjälpa mig med det och det istället, har jag lust att säga men jag gör det inte. Jag vet ju att de inte gör det. Det syns inte på mig att jag mår dåligt så de tror att jag är lat.

Jag är i min ordinarie lägenhet och inte på arbetsorten så det är bra i alla fall att jag är hemma hos mig själv nu. Min släkt bor inte här men de har varit hit och hälsat på några gånger i sommar. Det var ju trevligt, jag vill ju umgås bara jag orkar.

 

Gillar

Kommentarer

  • 31 aug 2018 14:15
    LissaLo

    Hej på dig! Som jag förstått av dina tidigare inlägg så här detta problem byggds på under en längre tid. Så verkligen bra att du nu får en chans att få det bättre. Hoppas nu bara att din läkare förstår allvaret i din situation och att detta inte går på en eller två månader....och du kanske också borde begära "samtals-hjälp" ....du ska behöva få tag i en sådan och får ut all din frustation mm Rensa upp allt gammalt bl.a. och få börja om. All lycka till!heart

  • 31 aug 2018 21:36

    Tack, ja, vi får se hur det går. Läkaren sa att jag blir sjukskriven under förutsättning att försäkringskassan godkänner det, och han gjorde klart att det är mycket svårt numera att bli sjukskriven på heltid fast man är jättesjuk. Jag har ju hört talas om det men det låter märkligt att få en sådan info av en läkare. Vad ska man göra då. Sen så rekommenderade han kurator/psykolog via just den vårdcentralen men när jag tog kontakt med dem så fick jag veta att det är 100 pers i kö före mig så jag skulle inte räkna med att få någon hjälp på mycket länge och jag fick tips att betala för en privat (de sa det kostar runt 700 kr per gång så det är ju omöjligt betala själv). Sån är vården idag. Jag har möjlighet att söka upp företagshälsovård på min arbetsort men jag orkar inte resa dit och jag bor ju i kappsäck där så jag orkar inte med det heller nu. Jag hade hoppats få hjälp av min vårdcentral här där jag är skriven och har min ordinarie bostad.

    Senast uppdaterad 31 aug 2018 21:51

  • 1 sep 2018 08:43
    LissaLo

    Det låter inte precis uppmuntrande....

  • 1 sep 2018 08:49
    Bella50

    Snälla snälla du...om det så är det sista ditt jobb ska bidra med...så kontakta företagshälsan där.  Jobbet är ju en stor bov i dramat, eller hur ?

    Jag hoppas du får en tid snabbt...och adekvat hjälp.

    Att vara ensam och så slut är inte heller bra.

    Det är svårt att råda dig men jag gör det ändå och skickar en styrkekram ❤️

Logga in för att skriva en kommentar.