icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

mosels blogg

773025
Har gjort detta ett antal gånger förut de senaste åren. Två gånger lyckades jag nå normalvikt. Första gången, sep 2013, började jag att ta itu med min övervikt som smugit sig på och gick ner ca 30 kilo på mindre än ett år (totalt över 35 kg) och vägde vid starten då det mesta jag någonsin vägt nästan 100 kg och gick ned till 63 kg. Tyvärr fick jag ett bakslag ganska kort tid därefter och gick upp över 20 kg på ett halvår i samband med en stor flytt och allt vad det innebar. Jag tog tag i viktminskningen igen i jan 2016 gick ned ca 25 kg igen till normalvikt. Sen har jag gått lite upp och ner sen dess men inte nått normalvikt. Ifjol sommar (2018) var jag 6-7 kg ifrån när jag tappade taget. Nu gör jag denna resa för sista gången, "so help me God". Nu måste jag lära mig att hålla fast vid normalvikt! Jag tycker inte egentligen att det är någon större konst att gå ned i vikt bara man är envis och följer sina rutiner men svårigheten för mig är att hålla vikten när man nått normalvikt. Mitt problem är att jag "glömmer" bort min vikt och hälsa när andra saker händer i livet så problem med relationer, flyttar, nya jobb etc, har tagit bort mitt fokus från min hälsa och "plötsligt" har jag gått upp ca 20 kg igen. Började med viktminskningen igen i januari 2019. Jag följer "gådieten" och om någon är intresserad av att läsa lite mera om hur jag gått tillväga se ett tidigare inlägg här: http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15910872

För övrigt började jag springa för några år sedan och har varit med på två Tjejmilen där jag sprungit en mil på ca 60 minuter och mitt mål är nu att springa för tredje gången hösten 2019.
26 juni 2016 22:14
11

Salt i såren

Jag har haft en lugn och skön midsommar på egen hand. Promenerat och joggat i skogen och tagit det lugnt. Några personer har dock hört av sig och gjort mig ledsen. En kompis som ofta är jättetrevlig men som plötsligt ibland beter sig jättedåligt då och då, pratar själv och lägger på när jag börjar prata etc. Det gör mig fruktansvärt arg. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har sagt att sluta bete dig så illa och låt även mig tala till punkt men det går inte in och upprepas snart igen. Nästa person är min fd särbo som hörde av sig på midsommarafton och önskade glad midsommar och skrev allt som hänt sedan sist och hans planer i sommar och han frågade hur allt går för mig. Väl trevligt på ett vis men det gör ont för vi hade gemensamma planer som nu gått i stöpet och han skrev sänd ett gärna ett kort ibland vart du nu är på din semester. Jag påmindes direkt om våra planer och att jag faktiskt inte gjort några nya, egna planer. Jag har rest mycket och gillar det men till sist är det inte lika kul att resa ensam längre. Jag hade sett så mycket fram emot vår utlandsresa i sommar då vi fick ställa in den ifjol då han plötsligt inte fick semester samma period som jag. Han har fortsatt att skriva både igår och idag och nyss skrev han att synd att vi inte kan umgås ändå trots att vi inte kan bli sambo eller gifta oss. Att han ju tycker om mig men att vi inte passerar "nålsögat" som gör att allt ska stämma. Det gör så ont då han säger så. Vi var ihop i två år. Han övertalade mig att flytta hem till Sverige för att vi skulle bli sambo men när jag kom ändrade han sig och menar han behöver mycket ensamtid, har många intressen som han vill prioritera framför mig. Han ställde inte upp och stöttade mig som han lovat heller med flytten och träning som jag varit orolig för och därför egentligen inte ville flytta då jag hade bra rutiner. Men jag saknade honom och trodde på hans ord. Allt blev pannkaka. Jag satt ensam med alla flyttkartonger och kulturkrocken att komma hem efter tre år, till snö och kyla dessutom. Det var en massa strul och han ställde inte upp. När vi väl sågs hade jag förväntningar att han skulle "bete sig normalt" men ofta fick han utbrott, sa han kände sig låst och behövde egen tid fast vi sågs så sällan. Bara nån helg ibland. Emellan hade vi jättetrevligt men jag insåg att han behandlade mig som en kompis. Han ville bara ses ibland, om det passade. Han verkade inte förstå min längtan, att jag ville ses jämnt. Jag saknade honom så mycket. Han började säga saker som kan vi inte bara ha kul ihop och inte låsa upp oss, till "måsten". För honom var det alltså måsten att ses. Gång på gång hade vi planer som han ställde in, jul, nyår etc, han jobbade och hade "glömt" ta ledigt. Jag blev så förbannad och gjorde slut flera gånger men tog honom tillbaka. Men till sist bad jag honom flyga och fara för evigt när vi hade planerat in gemensam påsk till sist och jag satt redan på tåget när han smsar att han skippar vår gemensamma helg och åker till sina föräldrar istället. Att meddela mig det när jag redan är på väg, jag har inga ord för hur elakt och taskigt jag tycker det är. Men nej, istället tycker han att jag gjorde fel som ens föreslagit helgen tillsammans då jag borde vetat att han var trött pga jobbet. Jag kände att detta var droppen. Jag var riktigt förbannad och blir det nu också när jag tänker på det. Och så skriver han nu att säger synd vi inte kan ha kul tillsammans. Jag blir arg igen. Varför skulle jag vilja vara vän med en svikare. Men det gör ont ändå. Han borde inte ha hört av sig. Det är att strö salt i såren och inget jag behöver. Jag saknar honom visst fortfarande. Men det känns inte realistiskt att bli vänner. Jag känner ingen tillit överhuvudtaget.

Gillar

Kommentarer

  • 27 jun 2016 11:57
    ulla165

    Glöm honom! Min gamla mormor brukade säga: "Du, spring inte efter killar! Dom är som bussar, det kommer alltid en ny!" Pepp!

  • 26 jun 2016 22:22

    Det verkar inte vara en vän att satsa på så du gör rätt i att glömma och gå vidare!

    pepp på dig!

  • 26 jun 2016 22:28
    Bella50

    Men vilken egotrippad människa ...kan han ens stava till empati, tro.

    Du klarar dig bra på egna ben mosel....och den där kompisen som bara pratar om sitt...såna finns det plenty av, tyvärr.

    Så gör inte en riktig vän. Skippa den med. 😡👎

  • 26 jun 2016 22:30

    Måste var jobbigt, midsommar är en tuff helg att vara ensam på, jag är lyckligt gift nu men var ensam tills jag blev 44 år då gifte jag mig med frugan och vi firade 20 år den 9/6. Hade på den tiden ganska många flickor men med dom flesta blev det mest som venskapsförhållanden, med min nu varande fru blixtrad det bar till och vi var ett, och då är det ingen liten svag kvinna, jag är gift med, så det ginstrar och sprakar fortfarande i bland, och vi älskar varandra. Önskar dig all lycka, ta hand om dig, vi finns här om du vill skriva av dig.

     

     

  • 27 jun 2016 04:39
    Arrietty

    Om du läser vad du skrivit hoppas jag du ser hur han inte brytt sig särskilt mycket om hur du har det och att du har all rätt att vara sårad och arg – och så just detta med att fortsätta att höra av sig och precis som du säger, strö salt i såren. Ta hand om dig, du gör ju bra saker för dig som att skriva vad som varit bra varje dag, fortsätt så !

  • 27 jun 2016 07:38
    lejonell
    Ja om du längtar efter honom någon gång föreslår jag att du läser det här blogginlägget. Den mannen behöver du inte i ditt liv!
  • 27 jun 2016 07:39
    viljans

    Den där skulle jag ignorera fullständigt!😤😬

    Ingen mening att ha kontakt om han bara gör så att du mår dåligt juh!

    Du är värd så mycket bättre!🌸💜👍😀

    Kram!

  • 27 jun 2016 08:08

    Du borde blockera honom. 

  • 27 jun 2016 19:08

    Säger som alla andra att jag förstår att det är svårt men han verkar inte vara en man som du behöver i ditt liv, du är värd något bättre! Peppkram till dig!

  • 29 jun 2016 10:12

    Tycker som de andra samt att du borde göra slut med vännen. 

  • 29 jun 2016 20:41

    Hej, Mosel! En gång i tiden läste jag något som varit värdefullt för mig. Det löd ungefär följande: Att komma över en sorg - oavsett vad för slags sorg - tar fem år (om jag nu kommer ihåg rätt). Vad jag menar är att det tar lång tid att komma över en separation oavsett om det är något du har valt, någon annan har valt eller det är pga döden. I början av separation brukar vi ha folk att prata med men de tröttnar efter ett tag och vi är ensamma med vår sorg och börjar känna att det är något fel på oss som ältar det gamla. Det tar tid att komma över. Låt det ta den tid det tar. Livet blir överkomligt så småningom. Den här killen tar för mycket energi från dig. Bestäm dig för, Mosel, att vända det som varit till något positivt. Vilken lycka det skulle vara att få läsa det!

Logga in för att skriva en kommentar.