icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

mosels blogg

1249574
Har gjort detta ett antal gånger förut de senaste åren. Två gånger lyckades jag nå normalvikt. Första gången, sep 2013, började jag att ta itu med min övervikt som smugit sig på och gick ner ca 30 kilo på mindre än ett år (totalt över 35 kg) och vägde vid starten då det mesta jag någonsin vägt nästan 100 kg och gick ned till 63 kg. Tyvärr fick jag ett bakslag ganska kort tid därefter och gick upp över 20 kg på ett halvår i samband med en stor flytt och allt vad det innebar. Jag tog tag i viktminskningen igen i jan 2016 gick ned ca 25 kg igen till normalvikt. Sen har jag gått lite upp och ner sen dess men inte nått normalvikt. Ifjol sommar (2018) var jag 6-7 kg ifrån när jag tappade taget. Nu gör jag denna resa för sista gången, "so help me God". Nu måste jag lära mig att hålla fast vid normalvikt! Jag tycker inte egentligen att det är någon större konst att gå ned i vikt bara man är envis och följer sina rutiner men svårigheten för mig är att hålla vikten när man nått normalvikt. Mitt problem är att jag "glömmer" bort min vikt och hälsa när andra saker händer i livet så problem med relationer, flyttar, nya jobb etc, har tagit bort mitt fokus från min hälsa och "plötsligt" har jag gått upp ca 20 kg igen. Började med viktminskningen igen i januari 2019. Jag följer "gådieten" och om någon är intresserad av att läsa lite mera om hur jag gått tillväga se ett tidigare inlägg här: http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15910872

För övrigt började jag springa för några år sedan och har varit med på två Tjejmilen där jag sprungit en mil på ca 60 minuter och mitt mål är nu att springa för tredje gången hösten 2019.
13 december 2014 09:55
6

Olycklig

Jag har inte mått bra sen jag flyttade hem till Sverige. Inget blev som jag trott varken jobbet eller livet med pojkvännen. Efter 2,5 månad så har jag inte kommit in i sunda rutiner än och min vikt har skenat. Jättemycket jobb med flytten, kartongerna står här runt än. Jag känner lite hopplöshet och är besviken på mig själv för att jag inte orkar, jag känner mig öveväldigad av allt. Allt det roliga med att komma närmare pojkvännen och planera att flytta ihop har kommit av sig. För att göra en lång historia kort så kan man säga att han ångrat sig, vill inte flytta till mig, till min stad och vi ses så sällan då vi bor så långt ifrån varandra och har sällan skype-kontakt också för han är helt enkelt för upptagen samt att han säger att han själv inte mår bra så han måste prioritera sin tid.Nu har jag inte sett honom på en månad, han skulle ha kommit i helgen men kom inte. Det känns som det är slut. Jag är så arg och besviken. Jag har börjat ångra att jag flyttat hem. Jag är hemma men ändå inte, efter tre år utomlands känner jag ingen i den här staden och jag har ingen familj i närheten. Jag är totalt ensam och längtar tillbaka till mina promenadvägar, mina gympapass och mina fikastunder på caféet mer än 200 mil bort. Här kommer jag inte till skott, jag vet inte riktigt varför, allt känns så omständligt plötsligt och jobbigt och jag vet inte när, var, hur... Ja, det är väl en massa undanflykter. Allt känns bara sämre, jobbigare, tristare. Ja, det är att börja om från början igen fast på en plats jag egentligen inte vill bo. Väl därför jag känner mig så olycklig. Hur blev det så här.

Hoppas ni får en trevlig Lucia :)

 

Kommentarer

  • 13 dec 2014 11:07
    paloma

    Så synd att det inte blev som du trodde, har du ingen du känner som kan hjälpa dig att  få lite ordning i din lägenhet eller någon du kan träna eller promenera med?

    Kan du inte söka jobb närmare din familj så du har mer stöttning,  synd att man inte bor närmare varandra, man tycker ju nästan att man känner människor här på MD och hade nog kunnat peppa varandra mer om man träffades på riktigt. Det finns kanske någon här på MD som bor nära dig och kan bli ett stöd. Jag hade gärna ställt upp om vi hade bott nära varandrasmiley

  • 13 dec 2014 18:30
    schnork

    Låter som en riktigt jobbig situation. 
    Har tyvärr inga vettiga tips att komma med. Bara det att du kanske ska ta dig en funderare på vad du vill och vad du kan göra från denna punkten i ditt liv. Stannar kvar och starta ett nytt liv här? Flytta tillbaka? Flytta till något helt annat? 

    Det är ju tyvärr lite så att du är vid en punkt i livet där vi alla hamnar med jämna mellanrum. En punkt där man själv måste fundera ut vad man vill och sen göra det. 

    Jag tror dock att såna här saker inte är endast av ondo. Jag tror mycket gott kan komma från det. Man lär känna sig själv och man går oftast ur det med en helt ny syn på livet. 

    Finns det någon dröm som du har haft länge? Som du inte haft möjlighet att göra pga livet och annat runtomkring? 
    Ta dig en funderare på om den drömmen är genomförbar nu. Känns lite som att du egentligen inte har så mycket att förlora. 

    Hmm... Hoppas du förstår vad jag menar.... :P =) 

    Massor av kramar och massor av pepp!!! 

    "Om man inte vet vart man ska, är det ingen idé att stressa. Du vet ändå inte när du kommer fram!" - Nalle Puh (Iofs kanske inte rätt citerat men innehållet stämmer. :P )

  • 13 dec 2014 19:15
    mita0822

    Stackars dig, känner din ledsamhet ända hit.  Varför flyttade du "hem" igen? Var det jobbet eller, jag har säkert läst det men minnet sviker...

    Här måste finnas någon som bor i din närhet, men man vill ju ha någon som man får bra kontakt med. Det är en sak att skriva härinne, att träffas på riktigt är mer givande.

    Pojkvännen verkar ju inget att satsa på, du får ge dig ut på "killjakt" :-)

  • 14 dec 2014 02:15

    Ah jag kanner med dig sa mycket!!
    Jag bor ocksa utomlands sedan tre ar tillbaka, i Australien och skulle bli bedrovad ocksa om jag var tvungen att aka tillbaka till Sverige. Jag ger dig bara ett rad som du aldrig kommer angra - skit i allt, gor dig av med lagenheten, ak tillbaka! bara gor det, tank inte! lycka till! 

     

  • 16 dec 2014 10:43

    Tack så mycket alltihopa för kommentarer och pepp!

    Paloma, tack så mycket, det var snällt sagt. Nej, tyvärr känner jag ingen närmare här i min stad numera. På tre år hinner mycket förändras. Tyvärr finns det inga jobb där min familj bor, det var anledningen att jag en gång flyttade därifrån. Jag söker fortfarande jobb överallt och även där men jag har nu sökt jobb aktivt i 1,5 år utan att få nåt napp nånstans. Det är tungt att det är så svårt att få jobb. Jag har många års högskoleutbildning men har sökt allt möljigt som jag tycker passar in på mig, även "enklare" jobb men då kallar de mig överkvalificerad :(

    schnork, tack för tips. Tyvärr har jag tänkt och tänkt i tio år tror jag nu. Jag vet inte vad jag vill och kan inte komma på ett svar. Jag vill ju så gärna bo utomlands men jag hittar inget jobb och kan inte komma på en lösning. Har funderat på om det finns jobb man kan sköta på distans, via internet etc men de idéer jag har rinner ut i sanden, jag hittar inga svar. Jag skulle ju också helst vilja ha nytta av min långa högskoleutbildning men det har visat sig att min arbetserfarenhet och specifika kunskaper som är i ett litet snävare expertisområde inte är så eftertraktat och hur jag än tänker vet jag inte hur jag ska gå vidare, jag kommer inte på nåt att komplettera med för att det ska gå bättre utan det känns som jag har gjort allt jag kan. Ibland funderar jag på att helt byta jobb men mitt stora problem är nog det att jag är intresserad av alldeles för mycket här i i världen. Jag känner ingen "dragning" åt nåt speciellt håll utan nästan allt är kul! Sen så känner jag väl också att min energi och ork minskat med åren. Jag är en självständig person som flyttat hit och dit till jobb, utbildning mm men med tiden börjar jag känna mig rotlös och ensam. Väl därför jag "gick på" min pojkväns prat om hur vårt liv skulle se ut då jag flyttade hem. Jag hade stora förväntningar och förhoppningar.

    mita0822, ja, tyvärr har jag känt mig väldigt nedstämd sen jag flyttade hem och det har blivit bara värre och värre för mer och mer har strulat. Orsaken att jag flyttade hem var främst att pengarna började tryta. Jag har sökt jobb utomlands under en lång tid och var på en hel del intervjuer men fick inga jobb. Jag hade möjlighet att återvända till mitt gamla jobb i Sverige så till sist hade jag inget annat val. Sen så hade jag ju träffat en kille i Sveige också så det kändes jättekul att börja om i Sverige med honom. Men sen så visade det ju sig att han ångrat sig och inte ville flytta till min stad så jag har knappt sett honom sen jag flyttade hem. Nja, killarna står inte direkt på kö om man säger så. Vart hittar man dem överhuvudtaget?! :)

    tictac, tack för ditt råd. Tro mig, jag har tänkt tanken... Men vad ska jag leva på då. Jag måste nog besinna mig och komma på en plan.

  • 17 dec 2014 02:32

    Hej Mosel. Besinna dig inte! du kommer kanske alltid undra vad som hade hant om du hade akt tillbaka? glom inte att livet ar alla de dar dagarna som gar forbi medan vi vantar pa att "det roliga" ska borja.... 

    Min pappa gjorde bara en bra sak under min barndom och det var att saga:

    "Det ordnar sig alltid". varldens basta mening, for den ar sann! 

     

     

Logga in för att skriva en kommentar.