icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

mosels blogg

1570665
Har gjort detta ett antal gånger förut de senaste åren. Två gånger lyckades jag nå normalvikt. Första gången, sep 2013, började jag att ta itu med min övervikt som smugit sig på och gick ner ca 30 kilo på mindre än ett år (totalt över 35 kg) och vägde vid starten då det mesta jag någonsin vägt nästan 100 kg och gick ned till 63 kg. Tyvärr fick jag ett bakslag ganska kort tid därefter och gick upp över 20 kg på ett halvår i samband med en stor flytt och allt vad det innebar. Jag tog tag i viktminskningen igen i jan 2016 gick ned ca 25 kg igen till normalvikt. Sen har jag gått lite upp och ner sen dess men inte nått normalvikt. Ifjol sommar (2018) var jag 6-7 kg ifrån när jag tappade taget. Nu gör jag denna resa för sista gången, "so help me God". Nu måste jag lära mig att hålla fast vid normalvikt! Jag tycker inte egentligen att det är någon större konst att gå ned i vikt bara man är envis och följer sina rutiner men svårigheten för mig är att hålla vikten när man nått normalvikt. Mitt problem är att jag "glömmer" bort min vikt och hälsa när andra saker händer i livet så problem med relationer, flyttar, nya jobb etc, har tagit bort mitt fokus från min hälsa och "plötsligt" har jag gått upp ca 20 kg igen. Började med viktminskningen igen i januari 2019. Jag följer "gådieten" och om någon är intresserad av att läsa lite mera om hur jag gått tillväga se ett tidigare inlägg här: http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15910872

För övrigt började jag springa för några år sedan och har varit med på två Tjejmilen där jag sprungit en mil på ca 60 minuter och mitt mål är nu att springa för tredje gången hösten 2019.
4 april 2018 19:27
7

Liten operation idag

Jag kanske ska varna känsliga personer.

Idag var det dags. Jag fick ju besked att de misstänkte cellförändringar efter ett cellprov och att jag måste till sjukhuset i min hemstad och göra en sk konisering. Jag har varit så orolig och nu dröjer det ytterligare 3-4 veckor innan jag får besked på det prov de tog idag. Det var så otäckt. Själva ingreppet gick väl ganska bra. Jag hade fått instruktioner att ta smärtlindrande tabletter innan och så gav de lokalbedövning. Sen skar de alltså bort en bit av livmodertappen som ska testas och sen sa läkaren att hon även måste bränna så att det inte skulle blöda så mycket. Det var obehagligt alltihopa men det mest otäcka var då det var klart så visade läkaren mig den "amputerade" biten utan förvarning. Jag blev lite chockad och till och med illamående. Det var ju en ganska stor bit, vad otäckt att läkaren sa titta här och plötsligt ser man den blodiga biten ligga bredvid en på vagnen. Jag blev till och med grinfärdig och har sett den framför mig hela dagen efteråt. Jag har över huvud taget varit så nedslagen och ledsen hela dagen. Jag vet egentligen inte varför jag gråter. Jag har känt mig så ensam och inte velat berätta detta för släkt och vänner för att inte oroa i onödan. Jag berättade dock för två av mina närmaste vänner då jag var så orolig precis när jag fått brevet men ingen av dem ville prata med mig om det. Den ena berättade bara olika skräckhistorier om folk som plötsligt fått cancer och dött inom kort. Knappast uppmuntrande... Och sen har hon ignorerat det hela. Jag blev besviken att de inte ens orkar ringa eller ta emot  ett samtal när jag berättar att jag är orolig. Det kanske inte är så mycket att oroa sig över tycker de men det hade känts bra att ha ett stöd ändå när man är orolig. Nåja, det gick ju ändå. Jag hoppas nu att läkaren fick bort allt och att jag får ett bra besked om en månad. 

 

Kommentarer

  • 4 apr 2018 20:08
    Monqi

    Åh va jobbigt att gå å vänta, jag vet, jag var på årlig kontroll i februari för jag har en sjukdom som heter lichen sclerosus, som ger ökad risk för cellförändringar, och då såg man en förändring på livmodertappen och tog ett prov, när det var gjort fick jag veta att det skulle ta ca 1 månad att få svar sad

    Det är verkligen en evighet när man går och väntar och är orolig...

    Stor varm kram, tänker på dig och håller tummarna att du får ett bra svar, det fick jag heart

  • 4 apr 2018 21:38
    paloma

    Det var inga trevliga vänner du har, kan man inte bara vara lite stöttande utan att berätta skräckhistorier. Hoppas du får ett bra svar och att det kommer snabbt, så du slipper vara orolig så länge❣

  • 4 apr 2018 23:07
    chicha

    Pepp till dig. Låter som en otrevlig undersökning och så väntan på det, självklart att du är orolig. Trista "vänner" du har.

    Kram❤️

  • 4 apr 2018 23:08
    Bella50

    Nu är det gjort och tyvärr fick du inte svaret direkt....utan måste vänta.  

    Vänd på det hela och tänk att det var egentligen bra att provet nu är taget...( har för mig du berättat att det var längesen sist ) och att dom såg det på undersökningen.

    Det behöver ju inte bli ett dåligt besked på provet. Försök tänka positivt tills du vet. Pepp ✌️

     

  • 4 apr 2018 23:32
    seglar67

    Fy vilken okänslig läkare, sådär gör man inte! Dina vänner är rädda, det är ju tydligt, och inte mycket att göra något åt. Jag kanske kan ge dig lite tröst genom att berätta om min bästa väninna som gått igenom samma sak, flera gånger dessutom, efter att prover visat cellförändringar på livmodertappen. Hon var så orolig att hon inte skulle kunna bli gravid, trodde inte det fanns någon tapp kvar som kunde hålla livmodern stängd... Men hon födde sedan barn utan problem, och har inte fått tillbaka de där cellförändringarna sen dess, och nu har sonen fyllt 19 år. 

    Försök att inte ta ut oro i förskott. Om du fortfarande mår dåligt när du tänker på hur läkaren gjorde, tycker jag att du ska ta kontakt med sjukhuset och be om ett samtal. Helst med henne. Hon behöver förstå hur illa hon gjorde dig, och du behöver få en förklaring och en ursäkt.

    Kram,

  • 5 apr 2018 15:32
    gittan52

    I slutet på 50-talet sa min finska tandläkare "sån här stor spruta har du väl inte sett förut" och höll upp bedövningssprutan mitt framför ögonen på mig.  Jag trodde att läkarna var smartare än så nu för tiden. En del patienter kanske är intresserade av att få se, men nog frågar läkaren väl innan?!

    Jag tror faktiskt inte att jag skulle tiga om detta utan antingen säga ifrån direkt, vilket man förmodligen inte kommer sig för med, eller skriva några rader efteråt om hur jag hade upplevt det hela.

    Det är inte alla som klarar av att prata om svåra saker, eller lyssna på en som är orolig. De behöver kanske inte vara dåliga vänner för det... 

    Håller tummarna att du får en glädjande svar på proverna!

  • 5 apr 2018 18:49

    Tack så mycket allihopa för era kommentarer och pepp! Jag försöker att inte vara orolig och ska inte ta ut något i förskott. Och ja, vilken tur att jag faktiskt tog eget initiativ och beställde tid för cellprov före jul. Har ju flyttat runt så mycket och har inte fått kallelser som man brukar få vart tredje år och då är det tyvärr lätt att missa och tycka att visst gjorde jag det nyss.  OM det skulle vara något potentiellt farligt så är det ju bra att det blir borttaget så fort som möjligt. Ja, jag borde nog sagt till läkaren direkt att jag tyckte det var hemskt att bli visad det hon skurit bort men jag blev så chockad att jag inte sa något. Den där synen har flashat framför mina ögon sen dess och jag har blivit illamående varje gång.  Just nu känns det bättre, kanske jag smält det nu. 

Logga in för att skriva en kommentar.