icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

mosels blogg

1745622
Har gjort detta ett antal gånger förut de senaste åren. Två gånger lyckades jag nå normalvikt. Första gången, sep 2013, började jag att ta itu med min övervikt som smugit sig på och gick ner ca 30 kilo på mindre än ett år (totalt över 35 kg) och vägde vid starten då det mesta jag någonsin vägt nästan 100 kg och gick ned till 63 kg. Tyvärr fick jag ett bakslag ganska kort tid därefter och gick upp över 20 kg på ett halvår i samband med en stor flytt och allt vad det innebar. Jag tog tag i viktminskningen igen i jan 2016 gick ned ca 25 kg igen till normalvikt. Sen har jag gått lite upp och ner sen dess men inte nått normalvikt. Ifjol sommar (2018) var jag 6-7 kg ifrån när jag tappade taget. Nu gör jag denna resa för sista gången, "so help me God". Nu måste jag lära mig att hålla fast vid normalvikt! Jag tycker inte egentligen att det är någon större konst att gå ned i vikt bara man är envis och följer sina rutiner men svårigheten för mig är att hålla vikten när man nått normalvikt. Mitt problem är att jag "glömmer" bort min vikt och hälsa när andra saker händer i livet så problem med relationer, flyttar, nya jobb etc, har tagit bort mitt fokus från min hälsa och "plötsligt" har jag gått upp ca 20 kg igen. Började med viktminskningen igen i januari 2019. Jag följer "gådieten" och om någon är intresserad av att läsa lite mera om hur jag gått tillväga se ett tidigare inlägg här: http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15910872

För övrigt började jag springa för några år sedan och har varit med på två Tjejmilen där jag sprungit en mil på ca 60 minuter och mitt mål är nu att springa för tredje gången hösten 2019.
24 juli 2014 12:16
9

-Jag är orolig för dig

Igår skypade jag med en vän som vet om min viktminskning och har uppmuntrat mig hela tiden. Nu har vi inte setts på ett tag. Hon sa plötsligt -Du blir mindre och mindre för varje gång jag ser dig nu och jag är orolig för dig. -Varför då svarade jag förvånat. Hon sa då att jag börjar bli alldeles för smal och att det är farligt och hon påstod att jag även förut "tagit fel på vad man ska väga och blivit alldeles för smal". Detta är ju inte alls sant och jag informerade henne om min längd, vikt och vad normalvikt är enligt BMI och jag väger ju ett kilo ÖVER normalvikt! BMI-intervallet ligger ju dessutom på ca 15 kg från lägsta till högsta normalvikt (för min längd ligger intervallet mellan 49-65 kg) så jag kan i princip gå ner 16 kg till och ändå ligga på normalvikt för min längd! Nu tänker jag inte gå ner så mycket men ingen kan påstå att jag är för mager nu då jag är 1,61 och väger 66 kg. Det minsta jag någonsin vägt var 55 kg en period för 15 år sedan men även det var ju inom normalvikt och inget onormalt så vad hon fått det ifrån att jag "tagit fel" på hur man räknar vikt och "blivit för smal" det har jag ingen aning om.

Detta är ju mycket märkligt tycker jag. Att bli orolig för en för att man börjar bli normalviktig. Det hade väl varit mycket lämpligare om hon sagt att hon var orolig för mig då jag började närma mig 100 kg. Det om något är farligt. Jag vet att hon menar väl förstås men det är lite mysko hur man kan anses vara alldeles för smal plötsligt fast man inte är det. I och för sig kanske det har att göra med att de jämför en med hur man sett ut alldeles innan och det är klart att det är en stor förändring på knappt ett år så de kanske har svårt att ta in det också och tycker det ser "fel ut." Men lite konstigt är det tycker jag.

Pepp pepp! :)

Gillar

Kommentarer

  • 24 jul 2014 12:51

    Jag är inte i målvikt än, jag tänker gå ner ca 8 kg till och då kommer jag att ligga ungefär i mitten av BMI-skalan. Jag tänker ha midje/stussmåttet som måttståck/mål nu på slutet men jag kommer gå ner till ca 8 kg till och se hur det står till med midjemåttet då om det är någorlunda ok. Då jag har äppelformad figur och ett ohälsosamt stort midje/stussmått så är det viktigt för mig att försöka att nå ett sunt mått. Visst tycker jag själv att jag är smal nu jämfört med förut men ohälsosamt smal är jag inte, det ser man ju inte minst på min mage då jag har 101 cm i stuss- och midjemått fortfarande. Att säga att man är smal är ju en sak och det stämmer ju då jag bara är ett kilo över normalvikt men att säga att man är för smal det är ju helt fel om man inte ens är i normalvikt.

  • 24 jul 2014 13:05

    Jag har också upplevt att en del börjar tycka att jag börjar bli för smal. Inte ska du väl gå ner mer nu. Det är underligt för jag är fortfarande överviktig. Jag har sett att det tyvärr har blivit mer vanligt att ha övervikt. Nästa alla har viktigare runt magen. Både kvinnor och män. Jag kan förstå att om de jämför hur jag ser ut mot dessa så börjar jag förstås se smal ut. Det kan ju tänkas att det är det som du har råkat ut för Mosel att du blir jämfört med andra tjocka människor och det gör att din väninna nu börjar tycka att du börjar bli sjukligt smal.

  • 24 jul 2014 13:08

    Nästan alla har bilringar runt magen skulle det stå. Så blir det när jag skriver svar i min IPhone.

  • 24 jul 2014 13:35

    Ja, det kan vara så, att knappt nån människa är riktigt smal numera så bara man närmar sig normalvikt så är det nästan konstigt...

  • 24 jul 2014 14:03

    Jag tror absolut det har med vad man lägger i ordet "normal". För henne kanske "normal" betyder en vikt som för dig skulle betyda övervikt?

    Jämför med hur allting förstorats de senaste 25 åren; klädstorlekar (en 38:a förr och nu är verkligen inte samma sak), tallriksstorlekar m.m.

    Det finns en liknande förskjutning när det gäller normalvikt, eller vad de flesta anser normalt, mot det tyngre. Eftersom fler och fler väger mer och mer ökar acceptansen för övervikt, för att så småningom bli den rådande normen.

    Trenden är ännu tydligare i USA där allting gått mycket längre, men vi är på väg åt det hållet vi också.

  • 24 jul 2014 16:42
    Flamenco

    Ja när du väl förklarat att du inte var sjuk och det var därför så kunde hon ju ha släppt sitt tjat och berömt dig i stället kan man tycka :-)

    Men det finns nåt bra också i att inte folk kommer o applåderar viktminskningar bara så där. För det KAN ju faktiskt bero på sjukdom. Själv brukar jag ligga väldigt lågt just av den orsaken om jag inte vet att det här är en person som försöker gå ner i vikt. Min massör frågade mig häromveckan lite försiktigt att hon märkt att jag gått ner i vikt och hon hoppades det var avsiktigt och jag inte var sjuk. Det tycker jag är bra.

  • 24 jul 2014 17:51

    LadyG, ja du kan ha rätt i det att folk har ändrat uppfattning om vad som är normalvikt, att övervikt anses som normalt numera. Samtidigt så kan jag inte minnas att det fanns så smala tjejer då jag var ung som det finns nu, många nu är ju supersupersmal.

    Choklado, ja men i det här fallet så har ju min vän vetat om hela tiden att jag håller på med viktminskning och hon har ju sett mig då och då under hela processen så det är absolut inte så att hon tror att jag är sjuk utan det lät ju mera som hon började tro att jag blivit helt fanatisk och gått ner till undervikt, så att det bara är skinn och ben kvar av mig (vilket ju inte är sant).

  • 24 jul 2014 18:05

    Är inte det de tjejer som ser upp till supermodellerna och annonstjejerna, och som tycker att size zero är superhäftigt och påstår att låren inte får mötas om man står rakt upp och ner för då är man fet? Läste om den där trenden, men det var ju ett tag sedan nu. Jag trodde det hade gått över?

  • 24 jul 2014 21:28

    Jag vet inte men här där jag är är de flesta tjejer så små och tunna i alla fall. Många ligger nog på nedre gränsen till normalvikt i alla fall, inte ens 50 kg. Men visst det finns en del överviktiga också men ifjol då jag började med min viktminskning så kände jag mig nästan unik, att jag var den enda tjej/kvinna som var överviktig i hela stan typ...alla andra var supersmala...

Logga in för att skriva en kommentar.