icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

mosels blogg

1576705
Har gjort detta ett antal gånger förut de senaste åren. Två gånger lyckades jag nå normalvikt. Första gången, sep 2013, började jag att ta itu med min övervikt som smugit sig på och gick ner ca 30 kilo på mindre än ett år (totalt över 35 kg) och vägde vid starten då det mesta jag någonsin vägt nästan 100 kg och gick ned till 63 kg. Tyvärr fick jag ett bakslag ganska kort tid därefter och gick upp över 20 kg på ett halvår i samband med en stor flytt och allt vad det innebar. Jag tog tag i viktminskningen igen i jan 2016 gick ned ca 25 kg igen till normalvikt. Sen har jag gått lite upp och ner sen dess men inte nått normalvikt. Ifjol sommar (2018) var jag 6-7 kg ifrån när jag tappade taget. Nu gör jag denna resa för sista gången, "so help me God". Nu måste jag lära mig att hålla fast vid normalvikt! Jag tycker inte egentligen att det är någon större konst att gå ned i vikt bara man är envis och följer sina rutiner men svårigheten för mig är att hålla vikten när man nått normalvikt. Mitt problem är att jag "glömmer" bort min vikt och hälsa när andra saker händer i livet så problem med relationer, flyttar, nya jobb etc, har tagit bort mitt fokus från min hälsa och "plötsligt" har jag gått upp ca 20 kg igen. Började med viktminskningen igen i januari 2019. Jag följer "gådieten" och om någon är intresserad av att läsa lite mera om hur jag gått tillväga se ett tidigare inlägg här: http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15910872

För övrigt började jag springa för några år sedan och har varit med på två Tjejmilen där jag sprungit en mil på ca 60 minuter och mitt mål är nu att springa för tredje gången hösten 2019.
22 juli 2014 14:21
11

- du är lite smalare va?

Den kommentaren fick jag igår av en bekant som jag inte sett så ofta men ändå då och då sen i höstas då jag började med min viktminskning men fram till nu har hon inte nämnt nånting om att jag blivit smalare. Då jag svarade -Ja, och inte så lite heller... sa hon - Jag kände nästan inte igen dig, jag tittade flera gånger nu då du kom gående och tänkte är det verkligen du. Det var lite lustigt att hon sa så med tanke på att hon började konversationen med - Du är LITE smalare va? Hon frågade hur många kilon och jag svarade henne ärligt (30 kg) och hon utbrast - Wow, hur har du burit dig åt? Jag vill gå ner 4 kg men jag har svår t.o.m med det! Hon frågade ut mig om mat och motion och hon sa att jag måste känna mig mycket lättare nu och det kan jag ju instämma i. Det var kul att nån kommenterade min viktminskning igen för det var ett tag sen nu.

Men sen sa hon plötsligt hur det hade kunnat komma sig att jag hade blivit så överviktig och att hon själv då märkte direkt om hon gått upp i vikt och gjorde nåt åt det direkt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Sanningen är inte alltid så enkelt och en person som aldrig varit överviktig har svårt att förstå hur man kan gå upp i vikt utan att ens märka det eller hur jobbigt det kan vara att komma till skott, att det inte är lika enkelt som det kan låta. Det låter nästan som om en del tycker man är dum i huvudet som inte "begriper att man ska gå ner i vikt". Nåväl, jag ska välja att inte tänka mera på den kommentaren nu, utan bara på det positiva.

Pepp pepp! :)

Gillar

Kommentarer

  • 22 jul 2014 14:56

    Jag tror en del människor är lite klantiga när de uttrycker sej, så låter det dumt när det kommer ut... fast det förmodligen inte var meningen att såra någon. 

    Fokusera på det bra o sen om nån uttrycker sej klantig är det i längden deras problem o inte ditt, grubbla inte på trista saker utan tänk att vi alla e olika i hur vi är/ gör/ säger till andra :) 

    Jag håller med om att det var jobbigt att komma till skott, för mig var det en invägning på en speciell våg på gymmet som var min ögonöppnare. Jag var 24 men hade en kropp som var lika åldrad som en 33 åring, men innan dess såg jag inte vad jag gjort mot (fina) mig själv :)

  • 22 jul 2014 14:57

    chris48, Ja, övervikt kan ju bero på olika saker. Jag var själv smal som barn och i stort sett normalviktig till för ca 10 år sen då jag började få en del bekymmer. Stress och ledsamheter gjorde att jag tappade fotfästet ett tag och sen var det som det var med vikten, jag hade gått upp i vikt i stort sett utan att inse det för det var så mycket som hände runt och omkring mig. Men sånt är ju inget man vill stå och berätta för en ytligt bekant efter gatan, det är inte alltid bara en faktor med i spelet.

  • 22 jul 2014 15:04

    nahina, ja jag tror inte heller att hon ville nåt illa men jag vet även andra som sagt till mig med kritisk stämma att det är väl bara att gå ner i vikt. De som säger så är trådsmala själva och har aldrig haft problem med vikten. Tyvärr var det nog så i mitt fall att jag var lite blind för min övervikt. Jag såg själv inte riktigt hur stor jag hade blivit konstigt nog fast jag väl på nåt vis visste det ändå, jag undvek kameror och speglar.. men det var när en vän sände mig foton från några gemensamma dagar i aug/sep förra sommaren som jag såg mig själv och hur stor jag såg ut på fotografierna och jag blev chockad då jag såg mig själv. Jag bestämde mig där och då att nu ska det ske.

  • 22 jul 2014 15:16

    Det fina med att se ett problem är ju att man kan ta tag i det, även om insikten inte är så kul så får man chansen att må bättre :)

    Stress är något som kan bidra till ökad vikt, eftersom vi till följd av stress kan ändra levnadsvanor. Sömnen är jätteviktig vid viktnedgång men även mindfulness kan ge en upplevelse av att vara mer "hel" och då får man mer energi till träning och kost :)

    Sover du mkt? o finns stress kvar? (alla har ju stress men det går att hantera den olika bra) :)

  • 22 jul 2014 15:32

    Jag sov dåligt på den tiden pga alla bekymmer men inte numera. nu sover jag bra. Jag har inte samma stress kvar heller. Visst har jag en del stress ändå men det är inte på samma sätt. Man kan säga att jag hade en typ av livskris då. Sen hände dessutom andra saker tätt efter varandra så jag återhämtade mig inte på lång tid och vikten var det minsta av mina bekymmer just då och den steg och steg. Då jag "vaknade till" hade jag 30-40 kg i övervikt och då var det en sån överväldigande insikt att jag inte riktigt visste hur jag skulle gå till väga. Men sen jag började med viktminskningen i höstas har jag känt mig så beslutsam så trots några bakslag så känner jag mig helt säker att jag kommer att klara av det och hålla vikten sen också.

  • 22 jul 2014 15:34

    Ojdå, men vad bra och skönt att du tror på dej själv! :)

  • 22 jul 2014 15:47

    Jag såg mycket väl att jag gick upp i vikt men kunde ändå inte ta tag i det. Jag orkade helt enkelt och hade mer eller mindre accepterat att vara stor resten av mitt liv då min son fick mig att börja träna. 

    Jag hade gett bort alla kläder som var för små. Hela min attityd var att det är lika bra att acceptera mig själv som jag är. Så fastän man som jag ser så är det ändå inte säkert att viljan finns till att förändra sitt liv. 

    Jag har märkt att många även om de ser att man blivit smalare helt enkelt inget säger. Det har jag fått erfara här i Västerås. Hemma i Gällivare får jag positiva kommentarer hela tiden så jag blev förvånad över att de här i Västerås inget sa. Jag inser att vi säger nog mer vad vi tycker och tänker i Gällivare än vad man gör här i Västerås. Något som jag inte hade lagt märke till tidigare.

    Jag har under min viktnedgångsresa kommit underfund med vad som fick mig att acceptera min stora kropp. För mig handlade det om att jag inte ville vara attraktiv. Jag ville inte att killar skulle ha lust att titta hur jag ser ut helt enkelt. Jag har som barn blivit sexuellt utnyttjad av min pappa. Detta gjorde att jag kände en avsky för min kropp. Så anledningen till att man får övervikt kan vara många. Det har helt enkelt funnit ett inre motstånd till att bli mindre för mig. Nu trivs jag i min kropp som orkar med allt som jag vill göra. Det känns underbart men har inte varit lätt.

  • 22 jul 2014 16:14

    Margitta, usch, vad fruktansvärt att du fått uppleva nåt så hemskt. Jag har också läst att det är en orsak till att många går upp i vikt, att de omedvetet inte vill vara attraktiva pga något som hänt. Vad bra att din son fick dig att börja träna. Jag har inte varit med om liknande som dig men jag blev lämnad på ett grymt sätt då min sambo bara försvann en dag (och hördes aldrig mera av, helt puts väck) och detta tog mig hårt och tog mig åratal att komma över. Jag tänker att jag kanske också omedvetet har velat bli oattraktiv för att jag inte vill träffa nån ny kille och uppleva att bli så sårad igen, alltså rädslan för att det ska kunna hända igen. Jag vet inte, men det är en tanke. Visst är det härligt att ha gått ner i vikt och inte är det lätt alla gånger. Jättebra gjort av dig att du klarat av detta trots den hemska barndomen. Pepp pepp!

  • 22 jul 2014 16:16

    Strunta i den negativa delen av hennes ord och fokusera på det bra för det finns alltid de som ska se negativt på allt oavsett vad som händer.

    Och grattis till den stora viktnedgången! Bra jobbat :-) 

  • 22 jul 2014 17:43

    Jag har en god vän som också blev lämnad av sin sambo på samma sätt som du blev lämnad. För hennes del har det resulterat i en fruktansvärd viktnedgång. Jag träffade henne i juni och jag tyckte hon var fruktansvärt mager. Hon sa att nu har hon i alla fall börjat äta. Vi sa både jag och min lillasyster att vi hade börjat äta kopiöst i en sån situation. Det är så vi reagerar. Den goda vännen sa att det är tydligen det vanligaste.

  • 22 jul 2014 19:39

    Tack tack SuntLiv!

    Margitta, ja man kan reagera lite olika. Jag blev mer eller mindre apatisk och orkade inte laga mat eller göra nästan nånting längre så jag köpte allt färdigt och tröståt och det är ju inte de bästa... Jag insåg det dock inte först. Jag levde som i ett vakum. Sen fick jag dessutom ett jättestressigt jobb där jag måste jobba över nästan jämnt och var nästan aldrig hemma och det gjorde att jag fortsatte att äta mycket snabbmat och dylikt, samt bröd och sånt som man snabbt kan äta utan tillagning. Helt annorlunda mot hur jag åt tidigare, då jag ju lagat så gott som all mat och åt rätt nyttigt fram till dess men allt spårade ur.

Logga in för att skriva en kommentar.