Döva, dövas och bedövas

Det verkar vara så att de som blöder mest. Djupa hack i huden.  De som har öppna köttiga sår. De som har en öppen väg in till hjärtat. De behöver även har en kanal att leda ut att det smärtsamma. Inte nödvänligtvis är det en kanal som leder ut genom dränering. Där smärtsamma substansen sipprar ut. Lättar smärtsamma trycket. Tryckutjämning för att kunna andas.

Den mest sårbara. Mest tillgängliga. Den vackraste skira. Det är den som blåstens vind drar igenom. Kyler ner, blåser bort och drar vidare. Det är den som med sina sköra spröt känner in minsta sorg och smärta. All världens smärta känns in. Genom att utlämna sin kropp till allmän filtrering av livets orätter, rättvisor och allmänna sorger byggs en mur upp. En mur ämnad att rämmas. Behovet av att få den på fall är oundvikligt för att inte bli inmurad i alla andras omättade, smärtsamma och oändliga behov. All önskan som inte uppfylls. Alla glömda. Alla gömda. All oförgrömliga trauman. Alla framvärkta sorger. Alla andras förutom de egna känslorna härbärgeras innanför muren. Alla andra blir kittet för att hålla samman det som är ohanterbart. Binder samman alla stenar till en hög mur. 

Det går inte att avlägsna stenarna från muren. Tillfälligt kan en stege byggas för att ge utrymme för att klättra upp och se över. Se över. För att döva det instängda. Skriken från muren dövas. Steg en byggs upp för att bedöva att påminna om det smärtsamma. Livet. Inte det egna livet. Själsmuren byggs av allt annat än egen själsligsmärta. Hur rämnar man muren för gott, för att slippa klättra upp på sköra trappsteg för att få luft. Andas frisk luft. Låta luften ge den egna personen syre. Inget annat som stänger den ute.

Andas. Leva. Leva ett liv för sig själv och inte för andra. Inte låta andra beröva den egna personen sin rätt till att leva sitt liv som den förtjänar.

God söndag, pepp från Linni