icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Vid 10 års ålder hade jag växt klart och stannade på 160 tjusiga centimeter med tillhörande C-kupebröst. Då vägde jag 45 kilo. Jag var normalviktig fram tills 16 års ålder, då något gick snett. Överarbetad, begåvad, hyperaktiv, stressad, långsam, smart, överkänslig, dålig självkänsla och en käft som ofta fick mig att hamna i trubbel förstår jag nu bidrog till ett liv där allt var upp och ner och gick upp och ner. Nu sitter jag här, musiker, 29 år gammal, H-kupa, paj men uppstyrd, akademiker, 80 kg tung och undrar: "vad fan hände?".
27 augusti 2012 09:50
6

Min historia och en nystart

Jag har aldrig varit tjock, för i mitt huvud ser jag ut som min personlighet och min personlighet har ingen vikt. Jag är inte tjock, för att jag har intalat mig själv att det inte är så farligt, att det faktiskt finns folk som är tjockare än jag. Jag är inte tjock, för jag har inga krämpor till följd av övervikt - jag kan fortfarande springa till bussen. Jag är inte tjock, för jag dansade tre dagar i veckan. För 15 år sedan. På många sätt kan ovanstående appliceras och även anses vara en korrekt analys av mig själv. Men på väldigt många fler plan så har jag lurat mig själv, lurat mig själv från att må bättre i kroppen (och knoppen) än vad jag faktiskt gör. År ut och år in har jag försökt att förstå varför min vikt sakta men säkert aldrig vill röra sig nedåt utan bara uppåt. Jag sitter ju inte på soffan och slänger i mig Snickers efter Snickers. Jag småäter inte och har en relativt reglerad diet pga veganism/vegetarianism. Mina läkare anser mig vara frisk, inga bristsjukdomar och inget fel på sköldkörteln. Så, varför ska det vara så svårt att bryta tjockistrenden? Innerst inne har jag suttit inne på svaret, accepterat och värderat det men inte klarat av att göra något åt det: Jag hatar mig själv. Det kanske låter hårt, och ja, det är det. I 15 år har jag inte bara varit dansfri utan även deprimerad. Hur övertygar man sig själv att gå ner i vikt ifall man går in med: inställningen av att det inte spelar någon roll? - Jag är ändå ful. känslan av att inte vara någonting värd? - Ingen ser mig. tankesättet att "jag har aldrig klarat av någonting i mitt liv" - Ett smalt psyko är ändå ett psyko. Boohoo, sluta klaga börja trolla. Ja, så har jag tänkt ungefär 12 gånger per år i 15 år och även klarat av att trolla i genomsnitt två veckor per år. Men 30 veckors trollande utav 780, skapar tyvärr inte magi, det förstår väl vilken trollkarl som helst? En bästa vän som äter pulversoppor i väntan på en gastric bypass och en video på när jag spelar på ett minimalt trumset iförd apmask med min fyraåriga bästa kompis, har denna gång fått mig att inse: Jag är tjock, på video spelar det ingen roll ifall min personlighet inte har en vikt, min personlighet dallrar inte. Jag är tjock och att folk är tjockare än jag betyder inte att JAG inte är det. Jag är tjock, krämporna är med största sannolikhet på väg. Jag är tjock, för jag dansade tre dagar i veckan. För 15 år sedan. Ungefär 20 kilo ska bort. Nu ska jag svinga min trollstav, i förhoppningsvis mer än två veckor. Simsalabim!

Kommentarer

  • 27 aug 2012 10:03
    Önskar dig all lycka till o skickar massor pepp
  • 27 aug 2012 10:24
    Tabirimiri
    önskar dig också lycka till och ,många pepp pepp
  • 27 aug 2012 10:37
    Känner igen mig ... ibland måste man komma till insikt för att ta tag i problemen. Jag hoppas att det här blir ett forum där man kan peppa varandra och bli inspirerad - och nå fram till mål. Vi har samma mål; 20 kilo ska bort! Och det här ska bli ett livstil, att tänka på vad man äter och gör. Ett stort Lycka till!
  • 27 aug 2012 10:38
    Rogann
    Lycka till Massor av pepp
  • 27 aug 2012 11:25
    [KURSIV][/KURSIV] känner igen mig! massor av pepp :D
  • 27 aug 2012 21:29
    Tack för era peppande kommentarer! Tyvärr kan jag inte maila eller se era profiler utan att betala, så kommentarfältsvar blire. To be continued...

Logga in för att skriva en kommentar.