när hjärtan brister

Lite så känns det nu när jag lämnat Biggest Looser-tävlingen.. fy vad tråkigt. Men behövligt! Jag gick ut för en promenad grå och mulen i sinnet. Plötsligt gick jag förbi gröna gräsmattor och hade hipp som happ hamnat i en jättefin park med ett gigantiskt rosa vackert träd. Den blåa himlen ovanför och solstrålar lekandes mellan de blommande grenarna var liksom helt sagolikt. Just precis då plingar det till i telefonen; syrran ville gå på promenad! så jag mötte upp henne och vi började prata om livet just nu. Hon tog mig med på en ny slinga jag inte gått tidigare, upp i bergen med utsikt över kanalen och vackra hus, när vi var på den högsta punkten så kändes allt så fint.. Lugnt och fint, och [KURSIV]hanterbart[/KURSIV]. Det kändes fint att vara ute och inte tänka blod svett & tårar för en gång skull. Min syster älskar naturen och glittrande vatten så hon var på strålande humör och det smittade av sig till slut och fick mig glad och lugn igen. Jag har många bollar i luften just nu, men det ligger faktiskt i min makt att kunna plocka ner några av dom också. Så det har jag gjort idag, jag började med tävlingsbollen. Den går väck ett tag, och som det fina rådet jag fick här på MD så tror jag också att bara tanken på att inte tänka vikt kommer att ge kroppen chansen att göra jobbet själv, i lugn och ro. Jag hoppas nästa boll faller av sig självt, för det är faktiskt skitsvårt att välja bort sånt man tycker om och brinner för. [KURSIV] Man kan pressa sig till bristningsgränser men bara så många gånger tills man tippar över, och då får man försöka hitta balansen igen[/KURSIV]. [LANK]https://fbcdn-sphotos-a.akamaihd.net/hphotos-ak-snc7/306265_10150806699845896_701275895_9589711_456175387_n.jpg[/LANK]

blifasts blogg

när hjärtan brister

Kommentarer