icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

Sötbitens blogg

100,7 kg 75 kg 2681
26 juni 2018 09:45
1

En hemlig skidtur i mörker

När jag växte upp åkte familjen skidor varje helg. För mig var det en hatkärlek som övergick till mer hat än kärlek. När jag flyttade hemifrån lämnade jag skidorna åt sitt öde. Sonen fick en skidutrustning när han gick i högstadiet. Den använde han max fem gånger. Nu har han flyttat hemifrån och skidutrustningen har flyttat in i garaget, vårt garage. I vintras kom det oerhört mycket snö, den kom redan i november och stannade i månader. Skidutrustningen började ropa på mig och jag började fundera på om jag inte skulle testa. Bara lite, bara i smyg, i hemlighet så där. En dag när jag kom hem från jobbet letade jag reda på pjäxorna och fann dem snabbt i tvättstugan. De satt perfekt på  mina fötter.

Nu var det dags att sätta på skidorna. Jag tittade på skidorna och undrade var i all världen bindningen för pjäxorna fanns. Det var bara slätt. Helt olikt de skidor jag hade på 80-talet. På prov ställde jag mig på ena skidan och det sa klick. Pjäxan satt på plats. Jag gjorde likadant med andra och det klickade igen. Lite prövande började jag staka. Oj, vilken urusel balans jag har skaffat mig! Inte helt olika Bambi på hal is stakade jag mig trevande fram.

Efter ett tag började jag hitta rytmen, tog ut rörelserna lite mer och PANG så låg jag där, ensam, i mörkret med pannlampan lysande rakt upp i himlen. Kroppen verkade inte ha tagit någon större skada, alltså bara upp och fortsätta. Trodde jag. Det gick inte att resa sig upp. Skidorna halkade iväg åt alla möjliga olika håll och jag saknade både teknik och muskler för att komma upp. Vid detta tillfälle hade jag precis passerat 100 kilos gränsen, åt fel håll. Tränad var det sista jag kunde kalla mig. Hmm, bäst att ta av sig skidorna. Jag stirrade på pjäxor och skidor. Hur skulle jag få av dem? Ingen aning. Jag låg där i mörkret och funderade. Skulle jag ringa sonen och fråga? Nej, han skulle skratta sig fördärvad. Googla på hur man får loss skidor. Jag låg där i mörkret med pannlampan och gapskrattade åt mig själv och min situation. Plötsligt vaknade en stark beslutsamhet. Jag bara skulle resa mig upp. Med ett avgrundsvrål reste jag mig upp och fortsatte min tur i mörkret. 

Efteråt måste jag erkänna att det är en oerhört bra och skön motionsform. Oj, vilken träningsvärk jag fick! Det var härligt att jobba med hela kroppen och öva på balansen. Det blev en till tur senare i solsken. Då blev jag rädd för plötsligt försvann skidorna för mig och jag ramlade handlöst baklänges. Två gånger. Troligen för att skidorna inte var anpassade för en 100-kilos klump utan för en spenslig tonårspojke. Min plan nu är att till vintern skaffa egna skidor som är anpassade till mig. Förhoppningsvis inte en 100-kilos klump utan mer en 70-kilos kvinna.

Väl hemma löste jag problemet med att komma loss från skidorna. Det fanns en fördjupning, jag tryckte där och det klickade så härligt. 

Intresset för att röra på kroppen har vaknat. Raska och långa promenader har alltid varit min grej. Nu har jag även upptäckt yoga. Min kropp ÄLSKAR yoga. Vem vet, i vinter kanske det kan bli några skidturer?

Gillar

Kommentarer

  • 26 jun 2018 13:27
    Molnbär

    Skidåkning är jättebra motion men inte roligt om man ramlar! Vissa längdåkningsklubbar har motionsgrupper där man även kan få tekniktips. Kanske nåt för kommande vinter (fast den känns härligt avlägsen nu).

Logga in för att skriva en kommentar.