icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

RaskPs blogg

148 kg 68 kg 5077
28 juli 2019 12:13
3

Du är ok och jag är ok och skammen kan dra någonstans dit där solen inte lyser!

 Äntligen svalka, och maten smakar gott igen. Igår gick jag ut med kortärmat linne utan något koft-tjosan att täcka med för första gången på *räknar på fingrarna*... sex år. Chockerande att vara så självfokuserad att man tror att ingen har något bättre för sig än att titta på mina feta armar och mage. Men det är sådär dålig självkänsla fungerar - man blir helt egocentrerad. Samma sak med vikten: en människas fem kilos viktökning kan vara lika känsomässigt plågsamt som en annan människas trettio kilo. Det står inte i proportion till något annat än känslan av att vara dålig och inte ha kontroll. Och den känslan kan man inte gradera utifrån något slags objektiv skala, upplever jag. 

Många av oss mår dåligt med våra kroppar och är lustigt nog helt fokuserade på dem: antingen för att vi skäms för dem eller för att vi är besatta varje gram och centimeter vi lyckas ta bort från dem, varje träningspass, varje kilometer, varje bedrift. 

Vi sparar den där favvo-kjolen som vi kom i för två år sen men inte nu och den blir för varje felsteg ett kvitto på vilka usla människor vi är. "Upp igen, på't igen, ta nya tag" säger vi till oss själva. Och så mår vi bra när vi går ner i vikt eller håller vikten och dåligt när vi inte gör det. Jag tycker att det är att vara taskig mot sig själv. Att elda under skulden och skammen, på något vis. Vi fettskämmer oss själva mer än vad andra gör.  

Det blir aldrig mer tydligt vad skillnaden är mellan självkänsla och självförtroende som när man arbetar med vikten. Mitt självförtroende när det gäller jobb, t. ex. är mycket gott. Jag är bra på det jag gör och det finns ingen tvekan i mig om det. Det är att lita på sin faktiska, realistiska förmåga och kunskap. Men handen på hjärtat så skäms jag för min kropp och avskyr den. Och DEN tankekedjan och DE känslorna är nästan omöjliga för mig att göra mig fri från. Och det måste man om man ska nå sin naturliga vikt. Oavsett vilken vikt jag har varit - underviktig, normalviktig, överviktig, och kraftigt överviktig så har jag känt ungefär så här. 

Jag ser män och kvinnor på stan som glatt drar på sig tajta toppar, linnen och korta shorts och bryr sig f-n om hur de ser ut i ögonen på oss andra. JAG som är helt förstörd i känslolivet ser att andra viker av med blicken för att inte vara oförskämda och titta på put och daller och celluliter och uppkäftiga muffinitop-magar. Jag är så avundsjuk så jag får tårar i ögonen. Kan inte jag också få tycka att det är ok att vara tjock och gammal och rätt så ovacker som så många andra och njuta av MITT liv ändå? Tydligen inte. Men jag "tar nya tag, på't igen, upp igen" när det gäller känslorna snarare än vikten. Men jag vill vara känslomässigt ärlig - jag är skitfet och det är inte snyggt. Jag är gammal och det är heller inte särskilt snyggt rent objektivt. Men inte särskilt viktigt i det stora hela heller. Och allt det är ok. Nu får det vara nog. Både med vikten och destruktiva känslor inför den. Punkt och stopp.  

Det blev tung det där, no pun intended laugh Regnet vräker ner och det känns underbart. Jag ska återgå till Petterson och "Ut og stjaele hester" som är fantastisk. Jag vill läsa den innan jag ser filmen med Stellan Skarsgård och i regi av Hans Petter Moland. Alla säger att boken är bättre, vilket ju oftast är fallet. Så nu läser jag den och passar på att fräscha upp mina kunskaper i bokmål, haha. 

Ha det fint i regn eller sol eller mittemellan!

Gillar

Kommentarer

  • 29 jul 2019 17:34

    Jag tycker det är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Länge intalade jag mig att min fetma var min förutbestämda kroppsform och att jag bara fick acceptera det fast jag inte trivdes med alla valkarna och mitt BMI var farligt nära 40. Men det gick  faktiskt att gå ner i vikt, att bli normalviktig. Och visst vågar jag klä mig lite frimodigare nu, men har gäddhäng och bristningar att stoltsera med förstås.

  • 29 jul 2019 17:59

    Hej! Ja, den där ärligheten är en förutsättning, men inte alltid så lätt, eller hur? Jag längtar efter att kunna frigöra mig från allt motstånd mot att bli stirrad på eller skrattad åt eller tyckt synd om. Och jag hoppas verkligen att alla människor jag ser som inte döljer sig verkligen känner sig avslappnade och trygga med sitt utseende trots bristande estetik så att säga. Jag vill bli sån i alla fall. Förstå att det är vad jag tänker och känner som är det enda som betyder något alls i fråga om utseende och vikt. Och åt andra hållet gäller ju också att jag inte "är fin som jag är" heller *skrattar* även om jag älskar mina vänner. 

     

  • 6 aug 2019 11:44

    Många kloka tankar där. Jag går hos en psykolog för stress arbetet... nåväl. Vi kom in på det där med vikten och hon sa, som jag ju redan vet egentligen... "Du måste älska dig själv som du är först, för att kunna förändra något"... ja jo... jag älskar ju mig själv.. bara inte min kropp wink Hualigen att ge sig på de där skamkänslorna och ge dem på nöten... det vore en fajt! Men det känns som om du gått en runda med dem och kommit vinnande ur den.. bra gjort! Fortsätt fajten yeslaughheart

Logga in för att skriva en kommentar.