Att älska mat och älska sig själv

Dag 21 på min keto-kickstart. Jag har ärligt talat inte varit hungrig särskilt många gånger under de här veckorna. Jag behöver mina tre mål med jämna mellanrum och håller jag det funkar maskineriet utan glitchar. På ett sätt är det väl tur att jag lever ett självvalt inrutat liv så att det blir lättare att hålla matvanorna i ordning. Jag gillar struktur i livet så för mig har inte själva matplanerandet varit något problem. 

Jag fick en skev start i livet när det gäller mina förutsättningar att bli normalviktig. För många dåliga förutsättningar kombinerat gör att man blir en person som alltid kommer att få kämpa med vikten, tror jag. Och jag vet heller inte hur mycket jag fått med mig i generna. Men kombinationen av genetiska, fysiska, sociala och emotionella förutsättningar har varit rätt tungt kassa kort att spela med, får jag väl säga . Att pendla mellan normalviktig, överviktig och kraftigt överviktig har varit konstanter hela mitt liv. 

Jag tycker att jag lärt mig massor av att studera normalviktiga personer i min omgivning och deras förhållningssätt till mat. De äter för att leva och tänker inte särskilt mycket på mat annat än vad de ska äta till frukost, lunch och middag. De äter långsamt. De kan lämna mat på tallriken när de är mätta. De känner när de är mätta. De äter heller inte med ögonen. De tycker det är trevligt att äta med andra. De får "godisryck"men de frossar inte. De trugar inte på andra mat de bjuder på  (vi överviktiga är ofta latenta feeders som vill att andra ska "äta och ha det gott", ta lite till, det finns massor kvar!). De äter inte sina känslor - de har ofta andra strategier som att gå ut och springa, bryta ihop, ta en promenad, ringa en vän. Eller shoppa. Eller dricka. Men mat är inte deras frizon och flyktväg. 

För egen del ställer sig massor i ett helt annat perspektiv än tidigare nu när jag går på ketogen kost. Jag upplever känslan av att bli och hålla mig mätt. Jag KÄNNER vad en normal portion är. Jag tycker att det är roligt att laga maten för jag vet att den kommer att vara god. Och ketosen gör mig pigg och aktiv med massor av energi, det  i sig har varit ett jättelyft för mig. Jag väger mig bara en gång i veckan och har tillit till processen. Så mycket i mitt liv är kopplat till mat och vikt och jag tänker att om mathållningen fungerar utan ångest och alltför mycket kamp så finns energin att lägga på att förstå den personliga relationen mellan mig och mat och att verkligen göra något åt det.  

Tio kilo borta belönades med ett grrrryyymt lyxigt hudvårdskit från iS Clinical. Ett sätt att ta had om sig själv och visa nyllet lite kärlek, tänkte jag. 

Nu  med maggen full av bullet proof coffee ska jag åka ner till Trädgårdsföreningen och träna mig på att måla blad i blågröna nyanser med akvareller. Jag behöver en hatt. Och jag behöver blogga oftare så att inte varje inlägg blir en jäkla novell.