Längsta månaden i mitt liv
Då har det gått 1 månad sedan min älskade son förolyckades i en trafikolycka. En månad av saknad och stor sorg. Jag känner att jag trots allt har accepterat denna förlust.
Livet går vidare och jag hänger med. Den här veckan har jag promenerat mycket. Hoppat hopprep sammanlagt 60 min och styrketränat igenom hela kroppen. Det är bästa träningsresultatet under detta år.
Jag tycker det känns bra att träna då jag gör det för att hedra min son. Det är precis som varje gång jag gör ett lyft, hopp eller något liknande så gör jag det med glädje. Det känns som det finns någon mening med det.
Jag kan inom mig höra min sons underbara kommentar: - Kämpa på nu mamma och var inte rädd för att svettas. Då tar jag i lite mer och riktigt gläds åt att vara igång igen.
Jag tänker att det kommer förmodligen kännas lika jobbigt även framöver att min son är borta men jag klarar det bättre om min kondition blir bättre och mina muskler starkare.
Hoppas ni alla har en bra kväll.
Kram Margitta!
Gillar
Kommentarer
-
Jag är så ledsen att läsa om din förlust. Jag kan inte förstå hur fruktansvärt det måste vara. Så skönt att du ändå har kraft att ta nya tag.
-
Tack JeannieO!
Egentligen har jag inte kraft men det finns inget som kan ändra på detta. Hur jag än gör så är han inte med oss längre. Det bästa jag kan göra är att vårda hans minne och se till att han får finnas kvar i våra minnen. Det finns så många minnen att bevara. När jag känner att jag orkar kan det tänkas att jag skriver ner mina minnen. Jag vill att han ska finnas kvar trots att hans liv blev så kort.
Kram Margitta! ♥️
-
-
Du kommer säkert över sorgen efter din son även om det tar tid men det är ju bra att du går vidare för som du säger så är hans minne värt att vårda, o glömmer gör du nog aldrig för hur kan man det. Kram på dig
-
❤️
-
kram
Logga in för att skriva en kommentar.