Vilken vecka
Det har varit full fulle hela veckan, så pass att jag inte ens hunnit med att träna. Mini-sim på måndagarna brukar krama ur mig ganska ordentligt, när vi kommer hem är jag och Paula ganska trötta fastän klockan inte är sent på kvällen. På tisdagen hade vi klämt in en tid för klippning mitt i alla andra bestyr för att vara fina i håret till begravningen i fredags. Det var också enda dagen vi hade tid att storstäda i stort sett, eftersom onsdagen försvinner för min del tack vare kursen och det var samma dag som svärfar och hans sambo kom ner. Just nu behöver maken all vaken tid för att arbeta, samtidigt som han försöker jonglera tiden så att han hinner träffa sin far så han har verkligen fullt upp.
På torsdagen försökte vi umgås och vara sociala så mycket som möjligt eftersom fredagen gick åt helt till begravningen. Det var en finstämd och vacker ceremoni där vi tog farväl vid kistan inne i kyrkan till ett mycket vackert stycke.
Medan vi sedan var på begravningskaffe sänktes kistan ner och graven gjordes i ordning med blommorna. Väldigt vacker alltihop, och under begravningskaffet spelades musik som farmor hade gillat, som "Barnatro" med Lapp-Lisa, "Barndomshemmet" med Harry Brandelius, "Pärleporten" med Johan och Gunilla Sigvardsson. Längst fram stod foton på farmor och sångtexter med sånger hon hade gillat som vi sjöng mellan smörgåstårtan och ostkakan.
Bild: Vår lilla tjej är tuff, beslutsam, viljestark, otålig och högljudd. Inte dåliga egenskaper som sådana, bara mindre lämpliga i vissa sammanhang.
Av naturliga skäl hade vi inte med Paula, hon hade verkligen inte gillat en så stillsam och tyst tillställning. Tack och lov kunde hon vara kvar på förskolan, hon var överlycklig över det. En lång dag på förskolan, vilostund med den andra barnen, eftermiddagsfika och sagostund. Leka i lekrummet på stora avdelningen när det var färre barn kvar och en pedagog helt för sig själv en stund innan vi kom.
Det är värt att överväga om hon kanske ska ha fler timmar ändå, jag försöker ju hålla nere mängden barnomsorg, jag tänker att hon mår bäst av att vara hemma med familjen så mycket som möjligt, men jag kanske tänker bakvänt? Hon kanske tvärt om mår bättre av mer tid med andra? Detta måste jag fundera på.
Lördagen blev också en full rulle-dag i samhället tillsammans med svärfar och sambon, med fika och besök på Granngården för att se över odlingstillbehören när de ändå har rea. På kvällen bjöd de på middag på värdshuset, och vi satt och pratade och hade jättetrevligt till sent. Tack och lov kunde storasystrarna sitta barnvakt åt Paula medan vi var på galej.
Jag måste lära mig laga lamm, jag chansade lite och testade grillad lammytterfilé (tror det är samma detalj som kallas benfri kotlettrad) och den var supergod! Jag brukar inte uppskatta rosa kött, men lammet var perfekt tillagat. Inte rått, inte torrt. Jag valde vitlöksfrästa räkor och vitlöksbröd till förrätt, riktigt gott tyckte jag. Jag tjuvsmakade lite på makens rökta hjort med ädelost och päronmarmelad och den var minst lika god! Efterrätten, friterad cemembert med varm hjortronsylt var gudomlig, den kommer jag nog aldrig att lista ut hur de gjorde.
Bild: Friterad camembert med varm hjortronsylt. Ost 
Jag smög upp kameran och tjuvplåtade när ingen såg, eller jag inbillar mig att ingen såg i alla fall. Om någon såg var de artiga nog att låtsas att de inte gjorde det. I övrigt hade jag telefonen på vibration i fickan, ifall tjejerna behövde nå mig på grund av Paula, och glömde bort den där. Så det perfekt stekta lammet och den vackra potatisgratängen med rödvinssås finns bara i mitt minne nu, och det vattnas i munnen när jag tänker på det.
Men det kanske är bäst så? Vi kanske inte måste fotografera allt? Upplever vi verkligen saker till hundra procent om vi ser världen genom en kameralins, med tankarna på nästa uppdatering på sociala medier eller vad man ska skriva i bloggen?
Jag är inte helt säker på det, men jag hör till dem som kan gå iväg hela dagen från telefonen och datorn och inte sakna dem, som inte reagerar på om telefonen plingar eftersom jag knappt kommer ihåg vilken ringsignal jag har längre. Det är nog självklart att jag undrar, när jag ser människor som sitter vid samma bord med näsorna i telefonerna utan att prata med varandra. Men det kanske är det nya, moderna sättet att kommunicera. Det kan vara så att det bara är något jag är för föråldrad för att förstå.
Om vikten inte är mig nådig imorgon är jag inte ett dugg förvånad, och det bekymrar mig inte. Jag har avvikit hela veckan men medvetet. Det går så länge mellan besöken att jag inte tänker förstöra något genom att krångla med maten, jag kan ta nya tag nästa vecka när vardagen sätter in igen och svärfar och hans sambo inte är här.
Gillar
Kommentarer
-
Jag håller helt med dig om detta med fotograferande! Och jag tror fler börja tänka så. Nu är jag inte alls speciellt aktivt på Instagram och FB och upplever att många av dem som jag har som ”vänner” där också har trappat ner.
Undrar om den yngre generationen någonsin varit ”här och nu”, förutom när de var riktigt små.
Den enda gång jag ångrat att jag lämnade mobilen hemma var i fredags då jag skulle över till grannen för att låna lite lagerblad. Just då ringde naturligtvis veterinären för att berätta om hundens provsvar. Nu får jag vänta till i morgon för att få veta resultatet. OK, oron förlängs lite, men världen går inte under.
Mobilen får annars ligga i fickan när jag ger mig ut på mina promenader och då mest som en trygghet om jag skulle ramla ed.
Klokt tänkt angående vikten!
-
Jag tänker att om jag hade fler bilder från igår hade jag kanske sett saker som jag inte såg igår, på gott och ont. Nu kommer jag ihåg hur trevligt vi hade det, och om lammet inte var perfekt så är det inte på det viset jag kommer ihåg det. Just där och då var det perfekt. En bild hade i efterhand kunnat förstöra minnet, "bevisa att jag minns fel". Då föredrar jag minnet framför bilder.
Jag tror det finns en anledning till att minnet fungerar som det gör, att det skarpa suddas ut och att "barndomes somrar alltid var soliga". Undrar om man inte blir lite lyckligare som människa, om man tillåter sig att glömma lite också.
Ja mobilen är med när jag springer av samma anledning, med mitt legendariskt dåliga lokalsinne vågar jag inget annat, men annars är jag inte så noga med om den är med eller inte
-
Det var en händelserik vecka för dig o familjen, jag för min del tycker nog att det är viktigt att ha med mig telefonen, ibland lämnar jag den hemma om jag ska ut en kort stund. Eftersom jag inte äger någon aktivitetsklocka så använder jag min telefon som det och den talar om hur mycket jag rör mig i appen. Det är nog så viktigt för mig men att alltid ta bilder på allt det gör jag inte så ofta bara lite då och då när det är något speciellt som hänt.
Jag har t ex en väninna som alltid har med sig sin telefon vad hon än gör för hon kan lätt ramla och då att inte kunna nå någo är ju besvärligt så visst finns det ett syfte till att använda sina mobiler.
Däremot tycker jag det är väldigt oartigt när man får främmande eller är borta o någon sitter o skrollar i sin mobil.
Logga in för att skriva en kommentar.