Varför jag går till gymmet?
Jag brukar ju skoja ibland, 'Vad ska man med gym till när man har en trädgård?' men sanningen är nog den att utan förberedelserna i gymmet, som jag trots allt gjort under många år, hade jag inte kunnat röra mig idag.
Igår kom grannen förbi med en maskin som både kapar och klyver ved, så vi kastade oss över och staplade för glatta livet, maken, mellandottern och jag. Efter ett tag skickade jag in dottern att laga mat, det började bli trångt att få plats i skjulet och någon måste laga maten.
Skulle tro att det totalt kanske är 20m³ som ska travas och vi hann med ungefär två tredjedelar igår på de knappt 6 timmarna - effektiv tid - som vi jobbade.
Men jag tänker inte röra en pinne idag. Nu när jag varit igång ett tag känns det lite bättre, men jag tänker inte stapla något idag. Presenningen ligger över det som är kvar, det kan vänta någon dag till på att travas.
Jag är inte säker på att vi kommer att få plats med allt i skjulet. Det som är kapat och kluvet kan eventuellt få plats, men sedan har vi ju de stora busarna kvar, de som inte maskinen kunde ta. 'Motorsågsarbetet'.
Det tänker jag inte heller göra idag. 
Jag tittade i spegeln i morse, och såg en sak jag inte sett på många år: de där groparna vid sidan av magen där de sneda magmusklerna och de raka möts. Visst, jag har påsen efter all tom hud kvar mitt fram, som Kängu i Nalle Puh, ungefär. Men saker börjar framträda som jag inte sett på mycket länge. Jag såg nyckelbenen i spegeln när jag borstade håret i morse, de har jag inte heller sett på länge under vadderingen.
Jag har inte tappat ett hekto, 78,2 kg i morse, men uppenbarligen händer det saker ändå.
Så svaret på frågan, 'varför går jag till gymmet' är komplicerat. Jag går dit för att jag tycker det är kul förstås. Men också för att jag vill bevara mina muskler, fortsätta vara stark så länge jag kan vara det, och orka göra saker hemma på gården själv, utan att behöva ropa på manfolket hela tiden.
Ja, maken är fortfarande starkare än vad jag är. Men inte med mycket längre.
Nästa vecka ska jag ha återkoppling med läkaren om Mounjaro. Jag hoppas att de tar in helheten, jag är fortfarande kvar på BMI30 och jag har fortfarande en hel del överskottsfett som jag behöver hantera. Men uppenbarligen har kroppen börjat streta emot, så kanske det är dags att öka dosen från 5 mg till 7,5 mg?
Jag skulle inte säga nej till det, jag skulle vilja nå åtminstone 70 kg igen. 65 är kanske utom räckhåll, det vet jag inte om det går. Men -8 kg till måste väl gå? -24kg så här långt, men det är de sista 10 som är de jobbigaste, till och med stödd av den absolut modernaste medicinen.
Det hjälper förstås att hålla sig till planen, prioritera proteinet och ät små portioner oftare, men nu är jag i samma sits som förut att jag är viktstabil på ~1400 kcal. Jag har funderat mycket på det där, hur det kan bli så.
Men kroppen ser inte viktnedgång som en seger, den ser en energikris. De lager den sparat, som den mödosamt byggt upp i väntan på sämre tiden försvinner. Det normala i den situationen är att hjärnan ska signalera födosök, för att reparera skadan. 'Suget' sätter in.
Det är här Mounjaro kliver in och lugnar ner systemet, 'Det är ingen kris, det är lugnt'.
Det är komplext, men det verkar som att hypotalamus efter ett tag förstår att den blir duperad och börjar kämpa emot - därav att man kan behöva öka dosen för att lugna hjärnan.
Vi får se helt enkelt vad läkaren säger också.
Hoppas ni får en fin vecka allesammans 
Gillar
Kommentarer
-
Minns när vi bodde på annan gård och eldade med ved för värme och varmvatten. Målet var alltid att ha tagit hand om allt före midsommar, men så blev det oftast inte. Vi köpte stockar av granne som hade skog, fyra lass skogsmaskin varje vår, det var bra motion. I början staplade vi så fint hela väggen upp mot taket, men när vi började tröttna och bara ville ha det gjort så kastade vi in i vedförrådet. Där for makens ring med i kastet och vi hittade den aldrig trots letande i många år.
Hoppas att du får bra möte med läkaren och kan få höja dosen och slipper matbruset, det är förfärligt svårt att hantera, särskilt under lång tid.
Jag får sköta doseringen på egen hand så länge jag inte överdoserar. Men det vill jag inte för då får jag oönskade biverkningar, som de två första veckorna med illamående och cement i magen. Nu tar jag 6 mg per vecka och delar upp det på två gånger för att det ska bli jämnare och kännas lika alla dagar.
Tidigare hade jag matbrus och mycket hunger två-tre dagar innan nästa dos började verka. Det är en fantastisk hjälp med medicinen när det funkar och då är det inte så svårt att äta rätt och genomföra det som man vet är bäst för att gå ner i vikt. -
Det är samma här, Alzarin men i år har vi varit väldigt sena. Risken finns att vi får köpa faktiskt, för en del av det vi staplade igår var färskt. Men vi får se framåt våren, blir det en mild vinter går det inte åt mycket alls. Blir det en sträng vinter går det åt massor.
Men det är fin träning att greja med ved!
Jag är djupt tacksam för att jag sluppit biverkningar, de enda jag fått är sådana jag är glad för (som att jag sover bättre nu, jag är rätt säker på att det hänger ihop med medicinen även att det inte står som biverkning) så jag håller mig till en gång i veckan, det blir brusigt dagarna före nästa dos, men tidigare var det inte så farligt. Det har blivit värre nu.
Logga in för att skriva en kommentar.