Trött och sliten
Aj som in i helsicke så jobbigt det var idag.
Det var tillräckligt jobbigt för att jag måste gnälla lite, beklaga mig över min dåliga kondition, att jag är för tung och för trött för att orka springa så där lätt och snyggt som andra gör. Naturmilen har vi döpt rundan till. Den är verkligen naturnära! Smala stigar genom lingonris och högt gräs som döljer allsköns rötter och stenar. Lite asfalt i början för att komma ut i naturen, men sedan är det mest natur överallt. Sista biten hem går via asfalt också, kanske 150 meter eller så.
En av de finare sektionerna, innan allt regn och all snö.
Nu är hela naturen en enda lervälling full av hala löv och pinnar. Det är halt att springa nu, men det är då man tar på sig sina dubbskor, mina heter VJ Sarva Xero och är jättesköna. De höll mig på rätt köl i stort sett, det var nära att jag drattade på baken en gång men det var på en grusväg så det kan jag inte skylla på terrängen för! På traktorvägarna är det ojämnt, så fastän det ser ut som att det ska vara fin väg när man scoutar på kartan så får man en överraskning när man kommer dit. Och allting är så där mjukt och tungsprunget.
Det går så sakta, det var länge sedan jag sprang milen på 1h 40 minuter. Jag känner mig så tung och klumpig. Jag är så less på det, och då väger jag ändå mindre nu. Träningen biter, men jag tycker det går så sakta ibland.
Jag har suttit och tänkt tillbaka på varför jag började, och det svider lite. För nu måste jag börja om. Jag är tillbaka där jag började för över tio år sedan. Ibland är det jobbigt helt enkelt att tänka igenom vad man håller på med. Men det är nödvändigt också, för det påminner mig om att jag gjort det en gång. Har jag gjort det en gång kan jag göra det igen!
Lite som när jag knäckte Aarons back i Ursvik på den fruktade Xtremebanan, kanske Sverige tuffaste terrängspår. Efter den där första gången så gjorde jag om det fler gånger, och det gick lite bättre för varje gång. Jag har gjort det här en gång, nu ska jag göra det igen och ännu bättre den här gången.
Men ibland är det lite motigt att tänka på hur mycket som är kvar, trots allt jag åstadkommit. Jag kan sträcka på mig för att jag gjort mig av med nästintill 12 kilo, jättebra. Men jag har över 14 kvar, så jag är inte ens halvvägs. Jag kan jogga en timma i sträck, jippi. Men jag hinner bara 7km på den tiden, i bästa fall. Det räcker inte till någon mara direkt och jag är ingen fartfantom.
Jag försöker behålla lugnet, målmedvetenheten, fokuset.
Ibland vill jag bara kasta skorna i väggen. Men det är min vägg och jag som får tapetsera om så jag blänger på den riktigt ordentligt istället.
Snart är jag antagligen ut och försöker igen.
Gillar
Kommentarer
-
Du glömde bort en liten men viktig sak. Du har gjort ett barn rätt så nyss, och allt det där du räknar upp som du har uppnått har inte tagit särskilt lång tid om du räknar med Paula.
Om du fortsätter i samma takt, istället för att kasta skorna i väggen, var hamnar du då nästa vår?
Om du tar time out nu, eller oh, förbjudna tanke, börjar backa, var hamnar du då nästa vår?
Peppkramar!
PS Längtar till ljuvligt blöta och leriga skogsstigar nu. Här finns bara knallhårda snubbelstigar i bergen och asfalt.
Senast uppdaterad 1 november 2018 21:22
-
-
Jag var tvungen at kolla din ålder när du skrev att om du gjorde det för tioår sedan så kan du göra det igen. Det är låter väl möjligt men din kropp idag, särskilt efter en graviditet, kanske behöver lite mer hänsyn än den gjorde för tio år sedan....Jag läste någonstans att en 20-åring kan misshandla sin kropp rätt bra med våldsam träning, men en pensionär som jag måste vara mera varsam. Det betyder inte att det är omöjligt men att jag måste ha mera tålamod och kunskap än jag kunde tillåta mig som glad ungdom...
-
Tack seglar67 för påminnelsen, det är lätt att tappa perspektivet, ser jag. Det var inte så förfärligt länge sedan jag la hanten på rodret igen och började styra upp, inte om jag tänker till lite. Om ungefär sex månader är det vår. Förra gången gick jag från 0 till marathon på den tiden men då började jag verkligen från början på alla fronter, utan kunskaper och utan erfarenheter eller självkännedom. Det gör jag ju faktiskt inte nu. Jag har goda möjligheter att vara precis där jag vill vara till våren, och det är vår igen innan man vet ordet av.
Och jag som längtar efter hårda stigar som inte är av lera som försöker suga åt sig mina skor
Precis jennjoh, du känner igen de där grisiga, jobbiga passen va? De där riktiga pannbenspassen som egentligen är mer träning för huvudet än för benen. En tröst i sammanhanget är att det är ytterst sällan man får två grispass i rad i alla fall
Arrietty, det är det som är så komiskt för jag var nog rejält orättvis mot mig själv innan. Jag är både starkare och har bättre värden än för tio år sedan, det enda som är någorlunda samma är väl vikten (och det är väl det som skaver lite och triggade det hela kan tänkas).
Hade jag inte surat ihop och tyckt så förbaskat synd om mig själv efter ett riktigt jobbigt löppass hade jag nog sett det. Jag var kanske lite för trött och lite för självömkande för att begripa att jag borde vara stolt och jättenöjd med min prestation istället för att sura över att jag sannolikt hade gjort rundan 20 minuter snabbare för ett par år sedan. Med den status jag var i för tio år sedan hade jag aldrig klarat det här passet.
Logga in för att skriva en kommentar.