Terrängtankar

Igår var vi ute, älskling och jag, tack vare att de stora tjejerna passade lillasyster. Vi joggade femkilometersrundan hemmavid, och jag har kommit på att det finns två problem med den. Det ena är att den är terräng, och ganska teknisk dessutom, och jag är klumpfotad. Det andra är att det är kuperat. Mest uppåt, vad det känns som. Man har inte uppfunnit nerförsbackar än i Småland tror jag.

Garmin bevisar att det faktiskt finns en och annan nerförsbacke, men eftersom det är tekniskt att springa blir det jobbigt nerför också. Det är inte som en nerförsbacke på asfalten, där jag kan låta benen rulla och kroppen bara glider fram. 

Jag är nu en gång för alla en rätt dålig terränglöpare, så ta mig inte på allt för stort allvar. Terräng är underbart. Men det är rätt jobbigt också.

Den stora fördelen är att jag blir jämntrött i kroppen på ett sätt som jag inte blir på asfalt. Det går i och för sig saktare också, så det där med att jämföra kilometertider får anstå till en annan gång. Det går inte att jämföra en mil på asfalt med en mil i terräng, ens om kuperingen är likvärdig och dagsform och temperatur råkar vara desamma.

Jag tolkar det, ur mitt amatörperspektiv, som att kroppen belastas jämnare i terräng. Fler muskler får vara med och leka helt enkelt. Ansträngningen är ju högre för lägre fart, så vad är det annars som "kostar" förutom min dåliga teknik? I den här jämförelsen är vikten irrelevant, jag väger lika mycket på asfal som i terräng. 

Mixtrade fram ett nytt recept igår, en pastarätt med smaker som närmast för tankarna till Thaimat. Kokosmjölk, kyckling, chili, ingefära, svamp, broccoli och vitlök i pastasåsen och fullkornsfusilli till det. Ingen smalmat direkt, men gott och mättande. Planerar man sin dag lite får man plats med sådana här rätter också.

Avslutningen på dagen, solmogna svenska jordgubbar med vispad grädde, går inte att göra bättre. Det är redan perfektion i sig.