Terränglöpning, vikt och äventyr
Igår blev en lite hektisk dag, vi hann både med en långrunda i skogen och åka in till det lite större samhället och handla kläder - Grynet växer ju ur sina kläder titt som tätt - och ändå ha tid över att åka hem till min pappa och prata bort en stund. Vikten uppförde sig både igår och idag, även om fettprocenten inte rör sig alls lika fort, men så hade jag inte tid egentligen att tänka på mat mer än att jag skulle äta emellanåt. Då är det gott att ha en plan, en förutbestämd idé om vad dagen ska innehålla.
Bild: Grynet, sekunden innan hon slet av sig mössan. Beviset för att hon faktiskt äger en mössa, hon har haft en på sig. I tre sekunder 
Jag har fått ihop 7 dagar i kostschemat nu, jag sparar allt i september eftersom det inte går att spara under "dag 1", "dag 2" osv och sedan välja när man ska aktivera det själv. Däremot måste jag nog kopiera in det till min matdagbok om jag vill dela med mig av hur det ser ut misstänker jag. Jag klurar vidare på det. Det är i alla fall högproteinkost, 16:8 (ätfönster 13-21), 1400 kcal, ~100g protein, ~70g fett och resten kolhydrater.
Jag har lärt mig nästan lika mycket av det här pysslet som av att bokföra det jag faktiskt äter. Det kan sabotera hela balansen om man fyller i 1,5 msk av något istället för 1. Och så jämrans stor skillnad är det inte alla gånger.
Det är med kostschema som ungefär som med det löpschema jag funderar på att börjar följa, när inspirationen tryter är det risk att man äter fel saker/blir inne eftersom man vet inte vad man vill, humöret/vädret är dåligt eller vad det nu kan vara, och rätt vad det är har det gått en vecka på det viset. En plan underlättar att göra bättre val helt enkelt.
Löprundan kommer sannolikt att bli en mil om jag inte springer vilse i skogen, så mycket är jag på det klara med nu. Men backen jag hittat är hemsk. En dag ska jag springa hela vägen från botten till toppen.
Det är inte bara brant, den är lång också, över 2km sammanlagt. Dessutom är det mycket teknisk terräng så att snittempot blev över 9 min/km på rundan säger egentligen inte så mycket men att jag låg på skyhög puls i stort sett hela tiden säger en hel del. Stigarna är smala, knöliga och slingrar sig genom skogen.
Underbart faktiskt, särskilt som de är klara med älgjakten i området som det verkar. Jag såg varken bilar eller skyltar ute så då får man förmoda att det är fritt fram igen, det är ju inte jakt så många veckor om året utan att jag kan hålla mig någon annanstans just medan deras roliga är, så jag inte förstör för dem.
Mitt ute i ingenstans ligger det ett fantastiskt spöktorp, Friskatorpet om man ska tro kartan, och man kan se en gammal väg leda upp till huset på ena sidan, men det är överväxt nu och det står granar lite huller om buller den vägen går inte att köra längre. Det finns en väg som skogsmaskinerna tagit men den är ganska otrevlig att ta sig fram till fots på.
Jag är djupt fascinerad av torpet, varför det står där det står och vilka som bodde där? Vad gjorde de om dagarna härute? Varför flyttade de? Hur såg resten av stället ut? Man kan ju ruiner, gamla stenmurar och allt möjligt spännande om man cirklar området, så det har funnits mer. Kanske hagar, ladugård, visthus?
Gärdesgården står kvar tack varen envishet och lite stöd från träden, men den har börjat välta och träet är så ruttet att om man tar i det är det alldeles mjukt. Närmare än så här har jag aldrig vågat gå av någon anledning, respekt? Jag vet inte, men det känns som att jag skulle störa om jag gjorde det fastän det inte bor någon här längre. Man kan nästan se var trädgården har legat en gång i tiden men varken blommor eller fruktträd finns kvar, inte som jag kunde se i somras i alla fall. Kanske tog de med sig det när de sista invånarna flyttade?
Jag var bara tvungen att fotografera i alla fall, eftersom jag misstänker att nästa storm kan komma att göra avsevärd skada på det lilla torpet. Det, precis som staketet, verkar stå kvar mot alla odds men utan någon som tar hand om bygget kommer naturen förr eller senare återta det som tillhör henne.
Snart kommer bara stenarna och en jordkällare att finnas kvar. Precis som på flera andra ställen här i skogen kommer det bara bli en husgrud och lite spridda stenar kvar. Längre bort längs löprundan följer jag en stenmur, stor och bred. Den måste ha tagit många år att bygga, och det som idag är hyggen och skog måste en gång ha varit odlad mark. Men det måste ha varit flera generationer sedan för granar växer sakta och hygget är ganska nytt. Skog fäller man väl när den närmar sig 80-90 år?
Jag springer och undrar hur det kan ha sett ut när min farfar var ung, eller när hans far var ung kanske. Det var, tror jag, mycket mindre skog i mörkaste småland och betydligt fler små hemmansägare som höll sig med lite djur, några åkerlappar, en ladugård och sitt lilla hus.
Löprundorna är veritabel jetbränsle för fantasin. Jag har till och med plockat fram mina manus som jag inte hunnit skriva på, jag vet inte om jag någonsin blir klar eller om jag bara skriver för att jag älskar att skriva men jag blir sittande en liten stund varje dag, antingen på bottenvåningen i matsalen där jag får vara i fred eller på kontoret på övervåningen där det är mer händelserikt. Vissa dagar blir det en paragraf, som jag raskt raderar nästa dag. Andra dagar blir det ett helt kapitel.
Antagligen hamnar det i byrålådan som allting annat, lektör och utgivning kostar ganska mycket och det är inte så sannolikt att ett förlag skulle nappa. Men det är kul att skriva, det räcker.
Gillar
Kommentarer
-
Mer än bara kul, ett behov, eller hur? Tack för torpetbildetba, förstårcatt du blev inspirerad. Jag kan inte låta bli att komma med ett råd: Radera ingenting i den här ömtåliga skaparfasen. Flytta bara textstycket till ett annat dokument, om du nu måste ta bort.
Det allra bästa, enligt alla råd jag hört och läst, är att inte kritisera eller redigera sin text förrän man skrivit klart ett råmanus. Bodil Malmsten har sagt: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är under tiden. ”
Jag kämpar själv - mycket - med detta. Den inre kritikern. Hen ska vara inlåst bakom dubbla lås tills texten är genomskriven. Sen är hen mycket välkommen ut.
-
Vilket förtjusande och spännande litet torp, tack för fina bilder
-
Ja, det stämmer nog seglar67, det är nog ett behov. Jag har skrivit sen jag var liten flicka, först för hand och sen på maskin. Jag var så stolt för min första skrivmaskin, jag köpte den själv för egna pengar. En mekanisk gammal trotjänare som fungerar än. Det är bara lite svårare att hitta färgband till den nu för tiden. Det var på grund av mig som vår svensklärarinna införde en övre gräns på hur långa inlämningsuppgifter vi fick ha. Alla andra fick veta hur många sidor de minst skulle lämna in. Jag fick lära mig skriva smått och tätt så jag utnyttjade sidorna maximalt, medan mina kompisar skrev stort och yvigt
Nu för tiden har jag med mig små anteckningsböcker vart jag går, man vet aldrig när det dyker upp idéer som tål att bevaras och det handskrivna finns ju alltid kvar. Men vad som tar sig från de sidorna till datorn är en helt annan femma... Det hinner hända mycket mellan pappret och tangentbordet, ibland är idén sig inte alls lik när jag väl är klar med den
Ja den där inre kritikern, min inre Jan Guillou, har fått alldeles för mycket spelrum på sistone, som journalist är det väl bra att vara kritisk och vaken men ska man författa ska han bara hålla käften.
Lovis, visst är det! Jag önskar att det kunde få stå kvar som det är
-
Torpet är ju underbart och den där dubbeldörrarna skulle jag ge mycket för! Fina bilder och visst sätter såna där ställen igång fantasin och jag skulle precis som du alltid vilja veta mer!!
Den där gräsliga backen är ju inte bara en det är ju tre toppar!! Bra jobbat!!
Grynet är så gullig, vad är det som gör att småisarna alltid vill slita av sig mössan. Jag minns då min dotter var i den åldern ville jag att hon skulle ha såna där söta små hattar...grrrr de låg jämt på marken och jag körde över dem med vagnshjulen, innan jag gav upp!!🤗🤗
-
Tack Tita! Ja, det görs inte sådana dörrar eller dörrfoder längre på hus. Inte så smyckade och fina, detaljerna syns lite dåligt på bilderna men de är väldigt fint snidade.
De andra två topparna sliter mest eftersom man är så trött efter den första, men jag är glad att de kommer på det hållet för tänk vad jobbigt det hade varit om man börjat med den minsta och jobbat sig upp till de större istället!
Jadu, jag önskar jag visste!
Enda gången hon behåller mössan på några längre stunder är om jag tar på den ute, när hon börjat småfrysa lite. Men sen åker den av när hon är varm igen... Och hon är snabb som en kobra, så det är inte någon idé att försöka hejda henne -
Jättefint torp...men Paula är som en smällkaramell....så gullig och söt. ✌️
-
Tack Bella50
Logga in för att skriva en kommentar.