icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

LadyG tar nya tag!

16:8 2689748
Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.
17 november 2015 11:16
3

Tanke och handling är ett

Jag är övertygad om att det är så att det man tänker att man är, eller det man tänker att man kan eller inte kan, blir en självuppfyllande profetia. Om man tänker att "det där kan jag inte" så är det naturligtvis sant. Det blir sant.

Nu är det inte nödvändigtvis så att man kan en massa nya saker bara för att man tänker "Jag kan". Men genom att tänka "Jag kan inte" begränsar man sig redan innan man ens försökt, man ger inte sig själv chansen att lyckas ens.

Kraften i mental träning används mest av elitidrottare, men även vi vanliga dödliga skulle kunna ha nytta av mentalisering och jobba med målbilder. Motivation är inte något man hittar, något som bara finns där. Inte egentligen. Det är något man jobbar med dagligen. Hjärnan är lika möjlig att träna och lära om som vilken muskel som helst.

Betingning, som vi normalt kanske mest förnknippar med Pavlovs hundar, fungerar alldeles utmärkt på oss människor också. Det finns enorm kraft i betingade reflexer helt enkelt, och vår underbart flexibla hjärna är inte så svår att dupera faktiskt. Vår främsta styrka som Homo Sapiens Sapiens är just vår fantastiska hjärna.

Så genom att dagligen se på sig själv i spegeln och tänka att "Jag kan, och jag ska!!" (oavsett om det gäller att nå ett träningsmål eller en ny vikt) ökar man sina chanser att lyckas. Man stärker sig, talar om för sig själv vad som gäller.

När jag har ett tydligt mål, ett tydligt fokus och en plan ökar motivationen att genomföra, och jag tror inte jag är ensam om att fungera så. Om planen är luddig, målet otydligt och jag är ofokuserad är risken stor att jag inte är så motiverad att bita ihop och köra hårt eftersom jag inte vet vart jag ska eller varför.

 

16043-9tUO82QhaUAkvEqParXQ.jpg

Gillar

Kommentarer

  • 17 nov 2015 18:17
    gittan52

    ”Om du inte vet var du ska, så spelar det ingen roll åt vilket håll du går” är ett uttryck jag gillar.

    Jag tycker mig ofta se att många gör likhetstecken mellan mål och önskemål.  För mig är det 2 helt olika saker. Om jag har ett realistiskt mål så jobbar jag aktivt för att nå det medans ett önskemål är mer som att skriva en önskelista, dvs jag är beroende av att min omgivning tillgodoser min önskan.

    Intressant att få veta hur du själv jobbar med dina mål både vad gäller vikten och löpingen. Vilka mål har du och hur jobbat du för att nå dem? Samt vilka konsekvenser får det i form av ”uppoffringar” i din omgivning?  smiley

  • 17 nov 2015 19:09
    aregnisw

    Mycket tänkvärt detta du jag tror också att om man tänker att något ska gå bra så brukar det oftast göra det men tänker man att det där kommer inte gå bra då är det i alla fall på mig som om jag bara ger upp det målet. Men nu brukar jag tänka när jag går förbi spegeln varje morgon och ska på toaletten du kommer att ha en mycket smalare mage till våren och konstigt nog är det så jag vill se ut då och jag tror jag kommer att lyckas i alla fall försöker jag tänka så och det känns som ett bra tänk för mig. smiley

  • 17 nov 2015 20:44

    Bra uttryck gittan52, tänkvärt.

    Ja, mål och önskemål är inte samma sak i min värld, jag håller med dig fullständigt i din definition. 

    Jag försöker  låta bli att låta min träning gå ut över omgivningen, och eftersom jag inte äter någon specifik kost direkt kan jag nog påstå att min vikt inte "stör" någon heller (eller så är alla så vana vid det här laget) :-)

    För ta mig ner till ~65kg behöver jag inte göra någora stora ingrepp i tillvaron, och nu när jag inte har någon riktigt lång ultra i planerna tränar jag inte lika mycket heller. För träna för ett marathon klarar man sin på 3-4 pass löpning och 1-2 pass styrka, och det kan jag klämma in utan att det påverkar omgivningen så de märker det :-)

    Fast när jag tränade för 100km-loppet fick fästmannen stå ut med att jag var mer frånvarande än närvarande på fritiden (då tränade jag 7-8 pass i veckan, vissa dagar dubbla pass och väldigt få renodlade vilodagar). Men jag hade aldrig anmält mig ens om det inte hade varit för att han var med på noterna. Utan 100% support från familjen går det inte. Även om det är jag som springer i slutänden så är själva ultraloppen en laginsats från hela familjen kring löparen. De ställer upp med support, stöd, mat, värme, trygghet, pepp och kramar. De finns där när det går tungt och muntrar upp, de hurrar när man går i mål och ser till att man får mat och vila.

    Utan stöd från familjen skulle jag inte klara så stora utmaningar helt enkelt.

Logga in för att skriva en kommentar.