icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

LadyG tar nya tag!

16:8 5233936
Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.
14 augusti 2013 11:10
2

PF, träning och tid

Jag har, ofrivilligt verkar det som, kommit att följa 16:8-metoden sen långt innan den hade ett namn och innan den blev populär. Jag är en frukosthatare. Min uppväxt kantades av klistrig havregrynsgröt, slemmig fil och kväljande mackor. Det var en ständig kamp om mornarna och jag kan inte låta bli att undra om det hade blivit lugnare och mer harmoniskt hemma om jag hade fått ta med mig mina mackor och en frukt till första rasten istället, som jag vet att en del barn gör nu för tiden. Denna snudd på fanatiska fixering vid att tvinga barn att äta när de nyss vaknat är absurd, och den förpestade mornarna när jag var liten. Jag lärde mig effektivt och på djupet att sky frukost. När jag väl bryter fastan nu för tiden gör jag det klockan 13, ytterst sällan tidigare. Vanligtvis blir det någon form av lunch, eftersom det är augusti fortfarande håller jag mig till vegetariska alternativ och i min värld är det okej att använda mjölk, ägg och liknande. Det är bara kött jag tillfälligt vänt ryggen åt. Man skulle kunna tro att det borde vara jättejobbigt att träna på förmiddagarna om man följer PF men det är helt och hållet en vanesak. Det går lite trögt i början, men är man envis och inte ger upp vänjer sig kroppen och sen går det lättare. Vissa av mina bästa intervallpass kör jag på förmiddagen, strax före lunch. I helgen är det dags för Midnattsloppet, och tills dess ska jag försöka pilla ihop de sista delarna av utstyrseln vi ska ha på oss. Det ska bli roligt, vi är ett helt gäng som ska spöka ut oss och springa. I vanliga fall är jag ingen social löpare direkt, men den här gången kan det nog bli roligt eftersom vi kommer att ta det lugnt i våra kläder :-) Det börjar bli lite segt att inte träna så mycket som jag skulle vilja nu, jag börjar bli akut otålig men jag är inte dum på det viset. Kroppen är inte redo för riktig träning än, och ska man hålla på med sådana lopp som jag vill springa så är det a och o att lyssna på kroppen oavsett hur illa man tycker om det den har att säga. Så jag lyssnar. Och det är därför jag aldrig varit skadad eller behövt ha träningsuppehåll trots att jag varit frisk. Verkliga Livet har lagt sig i några gånger, jag har skyfflat runt pass och försökt hinna med allt jag skulle vilja hinna med men jag har aldrig behövt avstå träning på grund av smärta, skada eller överansträngning. Nej, jag kanske inte nått den potential jag möjligen skulle kunna ha haft om jag hade pressat mig hårdare. Å andra sidan har jag sluppit bristningar, överansträngningar, inflammationer och annat otrevligt. Inget Plantar Fasciitis, ingen benhinneinflammation, inget hopparknä eller gubbvad. Skulle det nu vara så att det händer något, även den mest försiktiga kan råka illa ut, så vet jag vart jag ska vänta mig: [PUNKT] Idrottsskadeguiden (för att lista ut vad man lider av): [LANK]http://idrottsskadeguiden.se/skador/fot,hal[/LANK] [PUNKT] Idrottsdoktorn (för att få svar på den vanligaste frågorna om diverse skador): [LANK]http://www.idrottsdoktorn.se/fragor-svar/ovrigt/idrottslakare[/LANK] [PUNKT] Access Rehab (för att lösa problemen): [LANK]http://www.accessrehab.se/[/LANK] Jag tror att jag skulle ha kunnat råkat illa ut vid flera tillfällen, jag har en tendens att bli sned i ländryggen och bäckenet nämligen. Det yttrar sig i en lätt smärta i olika muskler, det är lite olika beroende på hur sned jag blivit och hur lång tid det hinner gå innan jag upptäcker det. Men jag har oftast upptäckt det tidigt, innan det "blivit något". Nån enstaka gång har jag blivit rasande öm i gluteus medius och behövt skifta plats på ett tufft och ett lätt pass men det är så nära det kommit att "bli något". Men om man inte tar hand om de där sakerna och envisas med att träna hårt, då "blir det något". Det kan bli nästan vad som helst av det jag räknade upp tidigare, plus en massa annat otrevligt till. Det enda vettiga jag kunnat komma på för att motverka och jobba med problemet (att jag blir sned) är att träna de muskler som ska hålla hela konkarrongen på plats och det fungerar till viss del. Hade jag sprungit normala distanser hade det inte varit något problem, då hade inget någonsin suttit någon annanstans än där det borde. Det ju då en gång för alla så att jag tycker det är spännande att söka gränsen för det omöjliga och se om det inte går att flytta den lite. Det är när man är i den tassemarkerna och tävlar som det händer att saker glider snett och hamnar konstigt. Men visst vore det konstigt om man kunde tränar riktigt hårt och mycket utan att kroppen påverkades annat än positivt? Det är inte genom att förneka de negativa aspekterna av träning man blir bättre. Förnekelse leder till skador, och det är direkt negativt för utvecklingen. Det är en mycket mer hållbar strategi att identifiera det som inte är bra, jobba på att göra det bättre och försöka att stärka kroppen så att den klarar av att ta de negativa smällarna bättre. För jag tänker inte försöka lura i någon att det skulle vara nyttigt att springa 100km i ett sträck, det är det inte. Det är den genomtänkta, kontinuerliga träningen inför ett sånt lopp som är nyttig. Tävlingen i sig är min belöning, min morot. Men för att få glädje av de här morötterna gäller det att jag jobbat på mina svagheter och förberett kroppen för smällarna som kommer. Det är när man gjort det förarbetet som tävlingen blir den belöning den ska vara, den upplevelse man hoppas på. Visst vore det frestande att bara träna det man är bra på, bara göra det roliga. Strunta i vilan t ex [KURSIV]"bara för att jag är sugen", [/KURSIV]och springa bara för att hjärnan är sugen trots att kroppen är för trött. Hoppa över styrkepassen, bara för att de är tråkiga. Skippa stretchen, för [KURSIV]"jag är ju så smidig ändå"[/KURSIV] - en gång i tiden kunde jag gå ner i både split och spagat, jag spelade handboll som målvakt och senare tränade jag jiu-jitsu. Idag är jag betydligt stelare, men jobbar på att återfå en del av min forna rörlighet. Att som marathon- eller ultradistanslöpare strunta i viktiga delar av träningen och bara köra det man är bra på är det snabbaste sättet att bli snedtränad, obalanserad och i längden skadad. Dit vill jag inte, så även om det känns som att [KURSIV]"jag har inte tid"[/KURSIV] (vanligaste ursäkten på planeten) så ställer jag mig motfrågan [KURSIV]"Har du tid att vara skadad då?" [/KURSIV]och svaret är alltid [FET]nej[/FET]. Som ni kanske märker är övertalningskampanjen i full gång - jag vill verkligen träna men jag vet att jag måste vila. Alla argumenten står på det kloka valets sida och allt jag skulle vilja är slita på mig skorna och bara springa. Men jag ska vara klok. Jag har inte gjort hela den här utläggningen bara för att sen ge mig ut och göra något korkat! Jag fick en ny t-tröja häromdagen förresten, en small. Tänkte att den allt skulle vara för liten för mig men jag hade fel. Den var perfekt:

Kommentarer

  • 15 augusti 2013 16:17
    wow, du är inte bara duktig du passar i small också :)
  • 14 augusti 2013 12:36
    Kul att läsa, inspirerande (som alltid)!!

Logga in för att skriva en kommentar.