Händelselöst vore trevligt
Här händer det inte så mycket egentligen, jag har träningsvärk igen efter att ha grejat med motorsågen och gått och kvistat. Det vore så himla skönt att börja återvända till rutinerna igen, till lugnet.
Allt är relativt med tanke på pappas alzheimer's, igår var han förbi och skällde ut oss för något (osäkert vad) innan hans sambo lyckades locka iväg honom till bilen så de åkte. Det kommer sådana dagar också, likväl som de där dagarna då han är nästan normal. Om jag ska amatör-gissa så är ilskan ett tecken på att han förstår att han glömt något igen, han är vilse i sitt eget huvud och förbannad över det.
Jag försöker låta bli att reagera på det så länge han är sådan, jag tar ut efteråt så gott jag kan, men det är jobbigt. Mitt mellannamn är "tolerant som en trampmina". Att inte gå i klinch med honom, inte svara emot, inte käfta (det spelar ingen roll vad jag säger när han inte är 'här', inte resonerar logiskt längre) ... Det tar, hårt.
Efteråt är jag utmattad, orkar egentligen inte med mer men då har jag en familj som behöver mig också. Maken drar en orimligt tung del av bördan, och Paula har tack och lov inte varit hemma när pappa blir sån. Äldsta dottern jobbar med dementa, folk som är betydligt snurrigare än pappa, så henne kan han inte komma under skinnet på. Det är jag som är den lättretade, som flammar upp och blir förbannad så blodtrycket sticker i höjden.
Lustigt nog gick jag inte till kylskåpet på kvällen, min gamla ovana att tröstäta borde nästan dykt upp kan jag tycka. Jag har inte varit den allra bästa på att hålla koll på kosten eller hålla fast vid mina goda vanor. Men trots att jag gick på autopilot hamnade jag inte i diket. Bra, det gjorde mig lite glad trots allt.
Bild: Ligg still syrran, jag sover! *bap*
När jag tänker efter har jag egentligt sprungit från en gräsbrand till en annan, en deadline efter en annan. Motorsågskörkort, studier, jobb, sjukdomar och strulande bilar. Det kanske inte är så konstigt att jag, ibland, känner mig fullständigt urblåst. Jag skulle vilja gömma mig i en av de stora garderoberna och bara sitta där tills det lugnat ner sig.
Men då måste vi tömma dem, sortera flyttlådorna jag gömde i dem när vi flyttade in och köra bort gamla möbler som stod i huset när vi flyttade in till förrådet, åka till återvinningen med sånt vi inte ska behålla och frigöra lite utrymme så jag får plats också. Och då måste vi ha tid att göra det, och det ... har vi inte. Inte just nu i alla fall.
Hoppas ni har en fin dag!
Gillar
Kommentarer
-
Hej LadyG
Bra att du inte gick till kylskåpet. Tufft med pappan din. Inte så lätt alla gånger. Skönt med Fredag tycker jag. Här ätit potatishalvor och Broccoli med olja. Så himla gott. Ikväll ska jag till dottern och sova över. Vi ska göra hemmagjord pizza. Så gott. Blir mysigt.Och testund med. Jag fortsätter med att försöka avhålla mig från sötsaker. Det ska bli så mysigt att träffa barnbarnen och dotter med sambo. Livet är bra. Trevlig helg.
-
Dessa hemska demenssjukdomar, där personer är "här" men ändå inte.
All styrka till dig
-
Tack! Vad skönt att höra att det är bra med dig Nyamig!
Tack gittan52, det är verkligen en anhörigsjukdom. Idag har han antagligen glömt bort att han var här och härjade.
-
Vilken underbar ögonblicksbild på katterna! *skrattar*
Demenssjukdom är en "anhörigsjukdom", tyvärr. Den sjuke förstår ju inte ens alltid att hen är sjuk. 🙄
Min mans pappa hade en demenssjukdom och blev också aggressiv och elak ibland. Ofta ringde han till Bosse, som bodde i Guatemala då, och gormade om att en (finsk) svärdotter varit hemma hos honom och ändrat inställningarna på tv:n. "Nu är det bara finska igen!".
Bosse bodde i Guatemala då och kunde ju inte göra så mycket, men han insåg så småningom, när han räknade på tidsskillnaden, att pappan satt på tv:n mitt i "Uutiset". 🙈😄
"Byt kanal, eller stäng av tv:n. Om en kvart pratar de svenska igen."
*skrattar*
-
MagganD, pappa 'lagar' saker, som inte alls behöver lagas förrän han får händerna på dem. Men vilken tur att de listade ut det där med språket, det är ju frustrerande att bo så långt borta att man inte kan vara till någon hjälp alls.
-
Ingen kul sits du / ni är i ...och hur har inte hans sambo det, tänker jag.
HAN minns säkerligen inte gårdagen...så glöm det bara , för DIN skull.
Tragiskt och "smärtsamt" likväl. Hoppas du / ni ändå har fler bra möten än liknande gårdagens utbrott.
Styrkekramar
PS. Det har ju hänt bra saker oxå...er flytt och bröllop t.ex....DS.
Senast uppdaterad 13 april 2024 08:44
-
Jag blir andfådd när jag läser ditt inlägg. Ja LadyG du skulle behöva lite lugnare tillvaro. Så dråplig beskrivning när du vill gå och gömma dig i garderoben och då bara upptäcker flera saker som behöver göras. Vad behöver du göra för att inte få "blodstörtning"? Vad får dig att gå ner i varv och ta hand om dig? (Grattis till att inte tröstäta! En delseger!)
En internetstyrkekram till skydd för egen hälsa!
-
Tack Bella50 och BirtheX! Vi firade makens födelsedag idag, tack och lov inte hemma så jag kunde slappna av och bara njuta av sällskapet, utan att hålla ett öga på om det kommer en bil... Då slappnade jag av faktiskt, och mådde riktigt bra. Vi åt på Taco Bar men det var inte därför jag slappnade av, utan för att jag inte riskerade en utskällning lite helt apropå för något jag eventuellt kan ha gjort för 40 år sedan... Jag blir glad när jag får saker ur händerna, som veden t ex. Såga ner ett träd är märkligt tillfredsställande. De där utbrotten pappa får tar andan ur mig så jag inte orkar nånting av allt jag vill göra, det känns som att tappa luften ungefär. Det tar ett tag innan man får syre igen.
Hur hans sambo har det vågar jag inte tänka på, hon måste vara världens mest tålmodiga kvinna tror jag.
-
Det är både sorgligt och smärtsamt attt se sin förälder eller vem som helst man står nära, bli så "förändrad".
Din pappa som varit en självgående man med gård och skog att sköta... och som jag uppfattat det DU haft bra relation till. Du har ofta skrivit om honom sedan ni flyttade ner...
Nu är det som det är... och han väljer inte att fara ut i anklagelser. Det är sjukdomen som styr.
Njut till fullo av de bra dagarna ni får. Pepp ❤️
-
Jo en förälder som blir helt förändrad i sinnet av en sjukdom kan jag inte föreställa mig och jag skulle inte klara av det nånstans. Även om jag visste att det var en sjukdom. Jag klarar aldrig av utskällningar vad än det vara må... så... Styrkekram till dig här och nu på stående fot!
-
Bella50, jo det stämmer, han har alltid varit en väldigt hårt arbetande och ärlig människa. Han är det fortfarande när sjukdomen lugnar ner sig. Beroende på hur sjuk han är för dagen är han antingen en väldigt trevlig eller en väldigt otrevlig människa, när sjukdomen är mer aktiv blir han helt personlighetsförändrad. Vissa dagar har vi kunnat få med honom i arbete, det är som att han inte riktigt kan med att skälla när det finns jobb att göra men han börjar bli för dement för att det ska vara ofarligt (om man tänker veden, kapen och klyven är farliga saker om man glömmer bort att hålla fingrarna i styr, och han har redan gjort sig illa en gång på redskapen). Tack
BirtheX, det är inte samma människa bakom ögonen, man ser det. Det är någon annan. Det är jätteläskigt, för ansiktet är sig likt. Och så denna ilska, det går inte att resonera med honom, inte när han inte är här mentalt också. Jag kan förstå att man trodde på besatthet förr. Tack
Logga in för att skriva en kommentar.