Glad

Moster har lämnat intensiven och är på vanlig avdelning nu, det är krut i henne. Hon har, än så länge, besegrat oddsen och överträffat prognoserna. Jag hyser inga illusioner, jag vet att hennes tillstånd var livshotande och situationen väldigt väldigt mörk för några dagar sedan. Att hon mår så mycket bättre nu är inget mindre än ett mirakel.

Vi har tagit in hennes hund i vår familj, och småkatterna är nog inte så övertygade om sakens förträfflighet men den gamla kattan har redan visat att det är hennes hem och att det är hon som är ranghög här.

Vi gjorde som vi sa och tog honom på en så lång promenad att han började lunka, och visa tecken på att det var nog. Man ser det på nacken, öronen och svansen tycker jag, när de börjar sloka lite och kroppsspråket blir mindre energiskt. Då tog vi in honom, han fick gå in sist i, delvis för att jag ville borsta av tassarna på honom innan han fick komma in.

Katterna stirrade storögt på honom och de små försvann, men den gamla kattan höll sin position och eftersom han är en mjukis så vek han undan. Hittills har de mest undvikit varandra, och en gång fräste gammelkatta åt hunden. Då gick han undan direkt, så även om han aldrig sett en katt innan så verkar han förstå vad de säger ändå.

Klart han är förvirrad och fundersam, men hittills har det gått över förväntan. Första bilden, vi är på promenad, och han vet inte om jag bara vill prata eller om han ska räcka vacker tass. Han kan väldigt många knep och trick, men så är han en intelligent hund också.