Fullt upp
Nu gjorde Matdagboken så där igen, att den laddade om när jag skrivit en bra stund. Men nu vet jag varför. När man lägger in en bild, åtminstone när man sitter vid datorn, så flyttas fokus (alltså markören) nånstans, oklart vart, så när man trycker enter för att få ny rad att börja skriva under bilder igen så laddas sidan om istället och allt man skrivit försvinner. Inget ligger kvar i cachen, det hjälper inte att trycka ctrl+z och det är bara att börja om.
Om det går att åtgärda vet jag inte, men det vore trevligt om fokus fortsatte vara fältet man skriver i och inte någon annanstans.
Nåja, hur som helst träffade vi barnmorskan igår igen. Det var kanske sista besöket, Lille Skutt kan ju bestämma sig när som helst. Alla värdena var strålande, allt verkar väldigt bra. Nu gick det inte att rubba Lille Skutt heller, huvudet satt bergfast. Förstår om det blir rumba med fötterna ibland, det måste vara tråkigt att vara en så aktiv krabat och inte få slå frivolter längre...
Jag känner en tydlig dygnsrymt hos Lille Skutt, jag tror jag har en uppfattning om både humör och personlighet också. Det här verkar vara en livlig rackare med temperament. Jag tror inte jag har fel. Ingen av mina andra barn var så här bökig och hoppig, min äldsta använde i och för sig min blåsa som sin privata studsmatta tror jag för det var ett fasligt hoppande men hon var åtminstone konsekvent. Lille Skutt far som en guttaperka..! Yngsta dottern var väldigt snäll och stillsam, och sparkades bara precis så mycket att man visste att hon var där. Och precis som de var i magen var de i verkligheten sen, äldsta dottern mer aktiv och nyfiken, mer agil medan den yngsta var mer stillsam och tillbakadragen.
Efter besöket hos barnmorskan undersökte vi adressen till BB, hur man enklast tar sig dit, hur lång tid det tar och vart vi ska vara. Det var enklare än jag fruktade, Eksjö är inte så stort. GPS underlättar förvisso, den visade oss raka vägen till rätt port istället för skyltningens i stan som hade visat oss till Sjukhusets huvudentré eller nått. Vet inte vart vi hade hamnat om vi hade följt skyltarna, men nu kom vi rakt på ingången till förlossningen. Bra att veta, i just det här fallet regerar GPSen faktiskt.
Efteråt besökte vi flera av de Erikshjälpar som var öppna i området, det finns flera stycken utspridda i samhällena runt omkring. Jag jagar fortfarande riktigt små kläder, om än inte med samma frenesi längre då vi har börjat få ett litet lager med sparkdräkter, tröjor, mysbyxor, mössor och miniatyrstrumpor. Men tydligen har jag reagerat på den här tavlan varenda gång vi sett den, för nu köpte älskling den till mig!
"Ser ut som Lothlorien", har jag tydligen kommenterat också. Inget jag minns, men mannen i mitt liv är mer uppmärksam än jag på sånt 
Väl hemma förberedde äldsta dottern en tacopaj, något jag längtat efter i flera veckor, så pass att det bara var att grädda den klart. Sen for vi till badet för ett kvällsdopp. Solen balanserade på trädtopparna och det blåste lite, så de andra tyckte det var kallt men jag som simmande omkring i vattnet tyckte det var skönt. Det var mycket svalare i luften, men det trodde de inte på när jag försökte förklara.
Eftersom de frös åkte vi hem och käkade, jag var inte svårövertalad med tanke på vad som väntade i köket, och nånstans mellan tacopajen och duschen tog väl min energi slut fullständigt för jag gick verkligen på halvfart resten av kvällen, petade lite i disken lite håglöst och såg tacksamt hur resten av familjen ryckte in och gjorde det jag brukar göra i vanliga fall, utan knot och utan att argumentera. Då blev jag varm i hjärtat.
Jag somnade som en klubbad säl när det väl var dags att sova.
Nu vet jag förresten vad katterna sysslar med på morgonen:
Gillar
Kommentarer
-
Vilket härligt inlägg. Du skriver så inlevelsefullt. Spännande när den nya lilla människan blir huvudobjektet. 👏👏😆
Jodu...när katten är borta ...eller vad ?
-
Ibland undrar jag om inte katterna vet, Allexis den skygga var uppe i sängen i morse och kelade. Hon som aldrig vill vara i knäet stod på tjocka magen och vrålkurrade, och trampade med tassarna. Den lilla spralliga Iris brukar stryka sig mot magen när hon får en chans och tant Mimmi försöker ligga på magen, med blandade framgångar, och sova.
Lille Skutt känner nog igen en katt på ljudet vid det här laget, alla våra tre har visat intresse för magen på sistone. Dråpligast var nog när Mimmi lyckats parkera högst upp på magen, jag låg på rygg i sängen och kliade henne så hon kurrade högt. Det väckte tydligen Lille Skutt som började sparka våldsamt, tillräckligt för att Mimmi skulle flytta sig och tillslut ge upp och gå! Lille Skutt blev sjövild verkligen
Åka bil är roligt också, då blir det rumba. Jag brukar lyssna på Metallica och ZZ Top, och det får fötterna att gå. Pappas röst är också populär, när vi sitter vid bordet och pratar blir det också sprattel som om liten vill vara med i samtalet.
Det är så tydligt för mig att det är en liten individ där nu, inte bara en hoppande mage som har konstiga rörelser för sig, och jag är så nyfiken att jag skulle kunna spricka
-
Så bra att ni har full koll på närmaste vägen till BB, för nu verkar det inte vara långt kvar innan lille Skutt vill bekanta sig med världen utanför mammas mage
-
Att du kommer ihåg hur barnen betett sig i magen! Det minns inte jag.
Nu har du inte långt kvar tills födseln.
Önskar att allt går bra och lycka till! 👍
-
gittan52, det hoppas jag åtminstone men det kanske är bekvämt därinne så liten dröjer med att göra entré
gasten, jag skriver en hel del dagbok privat också, för hand. Det fattas en förskräcklig massa år då jag inte skrev alls, men i flytten hittade jag en som var från åren just runt barnens födelse. Det var häftig läsning, för vissa delar hade jag helt glömt av! Synd att jag inte skrev mer regelbundet, men det jag hade skrivit var värdefullt det med.
Logga in för att skriva en kommentar.