Det spricker
Nu förstår jag varför Paula varit som hon varit, varför hon kastats mellan gladlynt liten bebbe och ilsket gråtande och tillbaka på nolltid. Varför hon inte vill sova ibland och varför jag upplevt henne som rastlös. Hon håller på att få sin första tand 
Vi upptäckte tanden idag på väg till BVC, som för övrigt bekräftade att hon är en mönsterbebis. Hon är alldeles perfekt lång för sin vikt, hon följer sin kurva exemplariskt. Det var lämpligt att tanden tittade fram idag, lagom till 10 månaderskontrollen, så fick sköterskan se den också
Nästa koll är inte förrän Paula är 1 år. 
Jag hade tänkt byta om, så jag lade henne i hennes säng. Där bör hon ju vara skyddad från att ramla ner tänker jag. Och det är hon, i ungefär en vecka till. Kanske två max. Hon börjar visa intresse för att ta stöd mot saker, försöka komma upp. Än så länge jobbar hon hårt på att lära sig komma upp i sittande, det går så där. Ibland far hon i golvet med en duns, förvånansvärt ofta blir hon inte ledsen för det. Men sätta sig upp när hon har spjälorna eller ett skötbord att ta tag i och hiva sig upp med, det kan hon
Efter BVC-besöket blev det lunch, quinoa, rödbeta, fetaost, valnötter och ägg. Sallad med apelsin, tomat och kiwi som jag dock inte orkade. Hur jag kaloriberäknar det där vete sjutton, men jag får försöka gissa lite...5-600kcal kanske? Brödet orkade jag inte när allt kom omkring, så det fick jag klara mig utan.
Vi hann med att besöka pappa och göra planer för midsommar också, och väl hemma blev det chili con carne som Paula totalvägrade smaka på trots att hon egentligen gillar det. Gissningsvis var det tanden igen, så hon fick välling lite senare när hon lugnat ner sig och sen somnade hon, utmattat. Jag bråkar inte med henne om hon inte vill äta, jag vet själv hur det är att ha ont i munnen. Snacka om aptitdödare.
Barnalvedon och kalla bitringar har vi, sen är det väl bara att hoppas antar jag. Hoppas att tanden kommer fram snart och att hon slipper mer besvär.
På sätt och vis ska det bli skönt att få springa imorgon, trots att jag fortfarande är stel och gisten efter långpasset. Jag går inte som en T-rex längre i alla fall. Min tinnitus bråkar som en galning på mig, typiskt stresstecken hos mig. Ända sedan jag drabbades av plötslig dövhet på ena örat har det kommit och gått, tutandet. Alltid när jag är stressad eller trött, ibland när jag är sjuk. Nästan aldrig när jag springer.
Jag har fortfarande inte gjort en plan för styrketräningen däremot... Det måste jag göra, så jag kommer igång. Den behövs om jag ska hålla för all träning, om jag ska tappa vikt i fett och inte muskler. Jag vet allt det där.
Ändå är det löpningen jag hinner med, men nästan aldrig styrketräningen.
Skärpning.
Gillar
Kommentarer
-
Huvva...det kliar och gör ont med de små risgrynen.
-
Vilka minnen det väcker. MIn äldsta fick sin första tand vid 3,5 månad. Gissa om det blev smärtsam amning, speciellt som han ville avluta med att bita till lite extra och vrida om.
-
Bella50, ja man ser det på henne, nu när jag vet vad jag ska titta efter. Tänk så trögtänkt jag är ibland
Aj! LUAL de är ju vassa de där små tänderna, du måste ju fått sår din stackare!
Logga in för att skriva en kommentar.