icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

LadyG tar nya tag!

16:8 2206788
Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.
13 juni 2019 12:21
8

Det är helt okej

Vissa mornar vaknar jag och mår ungefär som jag kan tänka mig att mumien mår när han stiger upp ur sin sarkofag i de gamla skräckfilmerna. Dammig, stel och halvblind stapplar jag till badrummet och försöker ruska liv i synapserna. Värst är det de mornar jag vaknat och båda katterna ockuperat mina ben, då har jag ofta blivit liggande väldigt länge i samma position. Särskilt illa är det om jag dessutom haft ett tufft träningspass kvällen innan. Dessutom svullnar jag vid mens och går upp i vikt, vilket bara det kan vara nog för att förstöra humöret.

Alltihop sammanföll i morse.

e7e39dca-489d-4846-9b49-9826ca9ef740.png

Bild: "Grump cat", charmigaste katten på Internet. Du kommer att vara saknad.

Så för att riktigt lägga sten på börda tog jag fram måttbandet, så kan det inte bli värre sen. Bara bättre.

Så gissa om jag blev förvånad när måttbandet rapporterade -2cm eller mer på de flesta måtten?!?

Jag kan ju räkna ut varför, även om jag inte trodde på det riktigt utan kontrollmätte flera gånger. Stuss t ex mäter jag alltid vid höftbenen (lätta att hitta, alltid på samma plats och jag är bredast där), lår alltid på bredaste stället oavsett var det är någonstans och midjan alltid på mitten (alltså mitt emellan nedre revbenet och höftbenet). Har gjort så sedan jag började mäta 2004 då jag mätte 107 i bystvidd, 89 i midja, 109 i stuss och 66 i lår.

2013, när jag tränade för ultramarathon mätte jag inte så mycket. Jag sprang mest, men jag kollade faktiskt några mått och då mätte jag 89 i bystvidd, 70 i midja, 88 i stuss och 54 i lår. 62,8kg säger excel om det, och det stämmer säkert. Vad jag vägde 2004 är jag osäker på, eftersom jag inte använde våg till att börja med men centimetrarna stämmer ruggigt bra med måtten jag hade efter graviditeten och då vägde jag en bit över 91kg.

Vem vet, det kanske var bra att jag började med centimetrarna och gick vidare med vikten senare? Oavsett vilket, det fungerade. Med lite omvägar och dikeskörningar så tog jag mig ner på normalvikt och normal fettprocent, ~30%. 

Så nu, 77kg tung med allt vad det innebär mäter jag 98 i bystvidd (-9cm), 80 i midja (-9cm), 104 i stussvidd (-5cm) och 61 i lår (-5cm). Som jag alltid vetat är det baken som vägrar släppa på något, det är rumpan som är mitt problemområde och jag kommer att tappa fett överallt utom där, fram tills kroppen inte har något val längre. Det mesta av mina tappade 14kg kommer ialla fall inte från baken, utan mage och överkropp.

Men det är ganska okej det med. 

Men vad har jag kvar då, jämfört med lägstanoteringen?
Jo, en hel del visar det sig: 9cm i bystvidden, 10cm i midjan, 16cm i stussen och 7cm i låren. 

Eller 14kg.
Eller 4% om man hellre ser till fettprocenten.

Som sagt, det mesta är kvar på röven. Hur jag än vänder mig har jag ganska mycket jobb kvar, och ändan bak.

Men jag har gjort väldigt mycket jobb redan också. Jag styrketränar mycket, lyfter tyngre än någonsin och löpträningen flyter faktiskt på. Det kanske inte går så fort som jag skulle vilja, men jag är inte heller så långsam som jag varit. Jag springer inte så långt som jag gjort, men längre än innan.

Det händer grejer. Bara jag väljer att se det.

Jag skulle kunna fokusera på allt som är kvar, och sucka mig deprimerad över det. Men vad tjänar jag på det? Är det inte både bättre och hälsosammare i så fall att se till vad jag redan åstadkommit, och vara stolt över det? Vara stolt, men inte nöjd om ni förstår hur jag menar.

Lite "Det här gick bra, nu fortsätter vi!" istället för "Herregud, har jag inte kommit längre?"

Jag tror inte den sistnämnda inställningen ger mig några fördelar faktiskt. Det finns ingen energi att utvinna ur de tankarna, inget peppande, inget driv.

8327e817-6feb-4116-a857-55b71e6f3534.JPG

Och det är faktiskt så, att inställningen, motivationen, drivet är något man får jobba med inom sig varje dag om man vill att det ska fungera. Jag är inte driven och energisk jämt. Vissa dagar är jag Mumien i Mumiens återkomst. Grumpy cat. Sam The Eagle (bilden).

Jag kanske inte alltid kan välja hur jag har det, men jag kan välja hur jag tar det. Så jag väljer att se det goda, det bra och det upplyftande.

Jag väljer att glädjas över det jag gjort snarare än deppa över allt som är kvar.

Det är roligare så.

Gillar

Kommentarer

  • 13 jun 2019 12:49
    gittan52

    Jag förstår absolut vad du menar och jag håller med till 100%  yes

  • 13 jun 2019 13:29

    Jag har inte heller vägt mig denna gången. Tog inga startmått heller, men fotograferar så ja själv ser skillnaden :) dock ska ja börja mäta nu också så det blir med svart på vitt! Vågen ger mig bara ångest vad det en står. Det spelar egentligen ingen roll om det står 60 eller 80 kg. Vågen talar inte om hur mycket fettmassa jag har eller hur mycket jag har tränat. Jag går mycket powerwalks men vill börja springa. Det enda är att de hugger till i mitt ena knä varje gång efter typ en kilometer. Sen tror jag att springer för fort för snabbt. Skulle du rekommendera att kolla upp knät eller att fortsätta springa trots att det gör ont? Jag har inte idrotts förut så de är liksom ingen skada. Jag är ung och tycker inte det borde vara något 🤔

  • 13 jun 2019 15:55

    Jag tycker det är bra att hålla koll på måtten, bra med måttband men även ett par jeans som sitter ganska tight och säger ifrån om vikten går åt fel håll. Sedan jag nådde målvikt så lägger sig ev extra kilon i form av en muffinsmage och valkar på ryggen. Apropå kroppsform, är det så att när man är kortare så behöver man även ha mindre omkrets för att få ” rätt” proportioner? För 61 cm lår låter inte så mycket i mina ögon, jag har runt 60 cm och har BMI 25 men är 171 cm lång. Och min stuss mäter cirka 100-102 cm. 

  • 13 jun 2019 19:14

    gittan52, jag hade på känn att du skulle förstå vad jag menar smiley

    Fijo, jag skulle nog kolla upp knäet först, för säkerhets skull. Helst hos fysioterapeut/sjukgymnast med idrottskunskaper för i ärlighetens namn är allmänläkare inte de bästa på idrottsskador faktiskt. 

    Medlem16 oj det var en bra fråga, så långt har jag aldrig tänkt faktiskt surprise

    Men jag är 160cm så rimligtvis borde jag ju behöva vara tunnare överallt i så fall för att bli proportionerlig väl? 

     

     

  • 14 jun 2019 08:35
    paloma

    Jag har BMI 23,8 och väger idag 72 kg.

    Midja 74 cm, stuss 105 cm och lår ca 60 cm, jag är 174 cm.

    Jag har inte muskler som du, så det kan också göra skillnad.

     

  • 14 jun 2019 10:06

    Paloma, du är gott och väl 14cm längre än mig dessutom. 72kg på den längden är ju helt normalt, medan den vikten fortfarande är för mycket på mina 160cm smiley

    Om jag ska ner på samma BMI måste jag ner på 61kg, och så lite har jag inte vägt sedan före första viktuppgången. Jag är inte ens säker på att jag kan väga så lite faktiskt.

  • 14 jun 2019 12:29
    paloma

    Tidigare strävade jag efter en ännu lägre målvikt, men det målet släppte jag. Det räcker att väga normalt för mig🙂

    Du vet säkert när du är nöjd med både kropp och vikt.

  • 14 jun 2019 14:16

    Ja, men så är det ju. Det känns i kroppen när man hittat rätt, det kan inga siffror i världen ändra på laugh

Logga in för att skriva en kommentar.