Bra start

Det blev en runda i regnet igår. Björkarna är pollentunga fortfarande, men när det regnar är det syre i luften känns det som. Det var också det enda som talade för mig den här gången, jag hade sovit lite för lite och Garmin gnällde om något den kallar "Body Battery" och att jag inte laddat om eller något. Som om jag vore en fördömd mobil. 

Jag försöker att inte låta tekniken stressa mig, Garmin har sina åsikter och jag lyssnar med ett halvt öra. Ibland.

Bild: Nåja, det regnade, så elljusspåret var tungsprunget och vått. Alptoppen stod dessutom kvar.

Jag är ingen fartfantom direkt, och i de brantaste partierna går jag för att inte helt gå i däck. Drar jag på mig mjölksyra kan jag inte utnyttja utförslöpningen efteråt och då kommer det att ta ännu längre tid att komma runt, rundan är bara lite över 3km. Den borde egentligen inte ta mer än 25-27 minuter, på den gamla goda tiden hade jag klarat av rundan på en kvart.

Saker förändras.

Det är inte alltid till det bättre, men förändras gör de. Det är bara att gilla läget.

Bild: Utan appen "Zombies,run!" hade jag inte sprungit så mycket idag. Den är fantastiskt rolig.

Innan jag gav mig ut fixade jag köttfärssåsen, och dagen till ära kryddade jag den knappt alls med något köpt. Våra chiliplantor börjar nämligen ge frukt, den som var först ut heter thai superchili och gav fruktiga röda, men inte galet starka chilifrukter. Mycket god! 

Det var väldigt gott att ha middagen klar när man så småningom blev hungrig. Det är lätt att det går över styr om man väntar med att fixa maten tills man faktiskt är hungrig. Börja med maten i tid, är en nyckel av alla på nyckeknippan. Precis som att inte gå i butiken hungrig.

Bild: Inte jättestora, men de räckte till köttfärssås på 1 kg köttfärs.

Det är så vackert ute i trädgården nu, på förmiddagen efter att jag gjort det jag skulle var jag ute och attackerade kirskålen i rabatten. En del har överlevt, en del kommer jag att få plantera nytt, men det är så det är.

Rensa ogräs är också kroppsarbete, och det är faktiskt lätt att glömma. Det ska rensas, klippas och pysslas. Snart ska jag skola om en massa plantor, tomaterna på uteplatsen har stått ute så mycket nu att de säkert vill komma ner i sina riktiga hem. Gurkorna får vänta ett tag, det är för kallt för dem, men kryddorna kan jag plantera ut.

Det är galet så kallt det är om nätterna fortfarande, det är ju snart juni och det är fortfarande bara 7-8° på nätterna!

Jag räknar lite med att sommaren blir lång istället, hoppas det för annars går vi direkt från vår till höst som det blev för några år sedan och det är inte alls kul!

Bild: Med lite tur blir det ett äppelår i år. Då blir jag glad!

Det gamla äppelträdet har fler blommor än blad ser det ut som, det är så vackert. Jag som trodde det var dött, jag var redo att ta ner det redan för två år sedan. Att det står kvar kan vi tacka min pappa för, han vädjade att vi skulle ta reda på vilken sort det är först. I år får vi nog veta, tror jag. Då blir det nog äpple så det räcker även till det. Jag kan inget om äppelsorter så jag får börja leta efter någon som kan i så fall.

Vi satte ett litet familjeäpple på framsidan, det blommar det med. Intressant med tanke på hur nyplanterat det är. Jag hade räknat med att det skulle ta några år, att det skulle etablera sig och få rötter först, innan vi fick se blommor på det.

Bild: Syrénen är på gång i år också, hoppas den får blomma i år.

Förra året exakt vid den här tiden slog frosten till så vi fick inte en blomma knappt. Det var många som pratade om någon sjukdom och att nu måste de allt rivas upp och bytas ut, men jag vet ju att frosten knäppte blommorna så vi avvaktade med att göra oss av med syrénerna. Och det visade sig att jag hade rätt, för de är så vackra i år. Tjockt med blommor. 

Nu håller vi tummarna för att frosten håller sig borta så att vi får känna doften i år. Häggen blommar för fullt så det är inte långt borta nu.

Bild: Rabarberna växer snabbare än vi hinner skörda, och det är så roligt!

Rabarberna tyckte verkligen om att de fick pallkrage och extra jord, lite näring och pyssel. De svarade med att formligen explodera. Beståndet såg annars lite utarmat och pinat ut när vi flyttade in, jag trodde faktiskt de skulle dö. Men nu, fyra år senare och lite kärlek, så svarar rabarberna och ger rika gåvor. De är inte svåra att ta hand om verkligen så jag förstår inte hur man lyckas att nästan pina ihjäl en rabarb...

Jag börjar däremot förstå varför grannarna kom förbi och sa saker i stil med 'vad skönt, nu flyttar det in folk som bryr sig om sin trädgård' och var hjälpsamma. Vi fick ju hjälp med att ta ner den gräsligt stora lönnen som saboterade, och nu är även stubben borta. 

Bild: Anledningen till att vi vill ha en fin trädgård, en säker trädgård. En med slitstark gräsmatta och roliga ytor.

Det är skönt att Paula börjar bli så stor att vi kan göra så här. Hon gör sitt, vi gör det vi gör och vi är i samma rum men utan att nödvändigtvis gå varandra på nerverna hela tiden. Det händer förvisso det med, att det är ett ständigt "titta, kolla!" eller bara ett allmänt rabalder och det är som det ska vara. Det är stunderna av harmoni där emellan, lugnet, som är så härligt. 

För hennes skull hoppas jag att både jordgubbar och smultron tar sig och att de små vinbärsbuskarna vi satte för två år sen börjar växa till sig snart och ge bär. Hon tycker det är så roligt att få äta saker direkt från naturen. Precis som jag när jag var liten. 

Ett vet jag som kommer starkt, och det är chokladmyntan. Den försöker ta över hela pallkragen, och så gott som den doftar är jag inte negativt inställd till det. Om jag visste vad mer man kan göra med den skulle jag absolut göra det, vi torkar bladen till te men det är allt. Den är så smakstark att några få blad räcker till en kopp, så det går inte åt några mängder direkt.

Som ni märker fokuserar jag på det som är bra, som jag trivs med och som gör mig gott. Jag vänder blicken mot det som ger mig styrka och stärker mig, det som lyfter min motivation. Rutinen kan jag, vardagen är grå och jag behöver inte studera den mer ingående för den förändras inte.

Det är 8 timmars ätfönster, lunch, mellanmål och middag. Protein och fett först, kolhydrater resten. Det är rivna morötter, ärtor och lågkolhydrat. Bort med socker, sötade drycker och godis. Bort med kakor, snacks och hel- och halvfabrikat. Begränsa bröd och bort med det vita (riset, pastan, brödet m.m.), ska det vara något ska det vara brunt. Fullkorn. Långsamma kolhydrater. Havre, råg, korn. Det är minst 2 liter vatten om dagen istället för det jag förlorar på att inte äta som vanligt. Det är digitalvåg, noggrannhet och planering. Det är små tallrikar och lägga  ifrån sig besticken mellan tuggorna. Det är äta sakta och känna smaken. Vänta in mättnaden.

Det där kan jag. Det är inte där jag behöver lägga min energi.

Jag behöver lägga energin jag har på sådant som ger mig mer energi, inte rent fysiskt nu i ork eller flås utan mental kraft. Själslig energi. Motivationen får igång oss, men vanans makt håller kvar oss heter det ju. Men då ska man stanna kvar i rutinerna länge nog för att de ska bli vanor. Och det var så länge sedan jag tränade regelbundet en längre tid, löpning alltså, att jag behöver anstränga mig för att få det gjort.

Det låter konstigt kanske, jag som älskar löpning. Men kroppen är lat. Även om hjärnan inte är det så är kroppen det. Den söker hela tiden enklaste, lättaste vägen. minsta motståndets lag. Och soffan är mycket lättare än löparspåret.

Så ni kanske förstår varför jag skriver som jag gör, jag koncentrerar mig på det jag tycker om. Det jag tycker jag gör rätt, det som är bra. Det som ger mig energi att tänka på.

En slags självpepp, om man så vill. Jag vet att det fungerar, allt börjar med tanken. Börjar man med att förändra sättet man tänker, på sig själv främst, börjar man sakta men säkert förändra sitt beteende också. Det tar tid, men det går. Det är inte det enda vapnet i arsenalen, men det är ett av dem.

Ha en trevlig vecka allesammans, och var snälla vid er själva. Ni gör så gott ni kan!