Äntligen börjar det!

Ingen smärta alls idag, om jag känner efter känner jag mig annorlunda i munnen men annorlunda bra. Jag tror jag listat ut vad det är, jag hade en inflammation i den spruckna tanden (den hade spruckigt hela vägen riktigt djupt), så jag har nog gått med den och haft en viss nivå av smärta hela tiden som jag ignorerat. Nu när den, och inflammationen, är borta efter operationen så är netto resultatet att jag har mindre ont efter operationen än jag hade före 

Jag undrade just varför alla, både min vanliga tandläkare och de på op frågade gång på gång om jag hade ont. Nej, bortsett från träningsvärk men det är inget bekymmer? tyckte jag och fick förvirrade skratt till svar och nej det var inte det de bekymrade sig för.

Jag hade kunnat berätta om ögoninflammationen och repan på hornhinnan, som jag upptäckte för att ögat blev rött och hur ögonläkaren konstaterade att jag fick hålla koll på det där i spegeln, eftersom min smärtkänslighet var så nedsatt. Eller ett otal andra gånger då folk förskräckt tittat på något jag råkat ut för och undrat om det inte gör ont. Nej, det gör ju inte det. Är det därför jag är ultralöpare? Eller har jag förskjutit min smärttröskel med hjälp av ultralöpningen? Vilket kom först?

Jag hade inte väntat i över ett år på att få bort den spruckna och inflammerade tanden om jag hade märkt av att jag hade ont. I och för sig är jag tandvårdsrädd, men jag är inte masochist. Det var inte en lögn när jag svarade att jag inte hade ont tidigare. Men nu, när inflammationen är bortrensad och tanden borta känner jag en skillnad, en lättnad. Visst, biter jag ihop tänderna hårt bekymrar det mig. Det är obehagligt, och lite ovant. Konstigt vore det väl annars? Men ont? Nej, det gör det inte.

Idag är det meningen att jag ska börja förodla chili och en del tomater. Det ska bli fantastiskt roligt. Äntligen börjar det så smått. Jag har preppat sedan i höstas! Den här gången ska det bli bra! Jag är inte säker på att Paula är gammal nog för att vilja ha en egen pallkrage, så det får vänta tills hon faktiskt vill ha en. Vi kanske kan börja i lite mindre skala i köket när hon är sugen, och odla ärtskott och krasse. 

Det går förvånansvärt bra att låta henne sova i sängen utan ena spjälsängssidan och bara ett fallskydd. Hon ligger faktiskt kvar i sängen när hon vaknar på nätterna. Jag var smått säker på att hon skulle smyga upp och börja leka, men det gör hon inte. Jag var smått säker på att hon skulle springa omkring också, när vi tog bort bygeln och brickan från hennes stol och byggde om Stokkestolen till en vanlig, och så länge hon är hungrig sitter hon still och äter. Det är när hon inte är hungrig mer som hon fladdrar iväg. Vi försöker lära henne att man sitter kvar tills alla är klara, men det är hon inte lika övertygad om att hon tror på än 

10 dagar har jag hållit mig, i stort sett iaf, till HPLC och på den tiden har jag tappat -2.7kg. Jag fattar fortfarande inte riktigt hur siffrorna hänger ihop i den där mackapären, den rapporterade 28 ppm i morse när jag garanterat borde vara i ketos efter en lång nattvila och allt. Den rapporterade glatt 88 ppm efter middagen, då jag föll till föga och tog ett par potatisar till kålpuddingen och lingonsylten. 98g kolhydrater den dagen. Allt över 5 ppm är ketos, det vet jag. Men varför ökade mängden aceton i utandningsluften när jag ätit potatis? 

Jag har mycket kvar att lära mig. Men jag höll mig till mina kalorier i alla fall, och jag fick åtminstone 98g protein också. Så helt uselt var det inte i går, även om det var en svajig och okontrollerad kostdag.

Idag däremot är det tillbaka till verkligheten och ordningen.

Ha en trevlig torsdag allesammans!

Krama era nära och kära