icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

LadyG tar nya tag!

16:8 2917423
Matglad bullmamma i löparskor. Jag drömmer om en vältränad figur, något jag inte ens vågade hoppas på förut. Mitt mål var först att komma ner på ett BMI under 30 och därefter sakta men säkert, envis som en mula, försöka skaffa mig den där vältränade kroppen som hägrat i drömmarna. Beväpnad med den kunskap jag förvärvade vid den resan gör jag en liknande resa en gång till för att bli av med mina gravidkilo och åter kunna springa marathon.

Nu för tiden är jag en av Matdagbokens mentorer, skicka ett privat meddelande om du vill ha stöd och pepp privat eller om du vill ha någon att bolla ideer med.
16 augusti 2015 11:49
4

Älskar augusti

Jag älskar augusti, skördetid. Det tilltalar mig att få sylta, safta, göra marmelad, géle och inläggningar. Det är något djupt tillfredsställande med det. Det finns många saker i tillvaron som lyfter mungiporna tycker jag. Några saker har jag nuddat vid de senaste dagarna, att jag har en underbar fästman och att jag får vara frisk till exempel. Att jag kan springa. Men det finns mer att glädja sig över, när jag börjar tänka.

Jag tycker om att kunna gå in på en affär och titta bland kläderna utan att behöva gå till Å+ eller "maxiavdelningen", eller vad butikerna nu behagar kalla avdelningarna där de gömmer undan de största storlekarna. Det är oerhört tillfredsställande att plocka upp en kjol eller byxa, "Men oj vilken liten nästan-ingenting! Så små de ser ut!", och upptäcka att den passar perfekt.

Igår när vi plockade bär var jag belåten men att jag kunde manövrera, röra mig smärtfritt och kunde lyfta tungt. Då tänkte jag på träningen, att det är just av den här anledningen jag svettas på gymmet. För att kunna göra roliga saker senare! Jag är kanske inte jätteroad av styrketräningen i sig men jag är förskräckligt road av effekterna! :-)

Men inget av det här hade varit möjligt om jag inte hade tagit tag i min situation och gjort upp med mina gamla demoner, min självömkan och självbedrägerierna jag ägnade mig åt när jag försökte inbilla mig att "jag minsann inte äter fel, det är (välj ursäkt: ämnesomsättningen, innehållsförteckningen, vågen) det är fel på!" medan det dåliga minnet snabbt glömde bort att jag redan hade ätit middag, och att jag inte egentligen behövde äta mer utom för att tillfälligt bota tristess, leda och depression.

Av alla saker jag gjort, åtstadkommit, klarat av är det den omläggningen som är den viktigaste. Och nu menar jag inte kosten, dieten eller vad man nu vill kalla det. Konsekvensen har blivit att jag äter bättre, äter rätt och i rätt tid, men hade jag inte gjort upp med mina gamla surdegar och själssorger hade jag garanterat åkt jojo i depressionskarusellen några varv till.

För oavsett vilket ord man väljer att sätta på det är är kosthållningen, dieten eller livsstilen bara en del av sanningen bakom viktnedgången. Det som först måste förändras är förhållningssättet till mat och synen på sig själv. Ideérna om att byta livsstil måste förankras inom en, i en känsla av att det här är jag värd. Så länge själen värkte av smärta jag inte vågade hantera utom genom mat var jag helt enkelt dömd att åka jojo mellan BMI 33 och 36 för evighet tror jag.

På många sätt är det nog lättare att sluta röka, eftersom man helt kan bryta med substansen man är beroende av. Det var åtminstone så jag gjorde. Först började jag aktivt tänka på mig själv som icke-rökare, tuggade tuggummi och höll mig borta från alla situationer som tidigare inneburit att jag tog chansen att röka också. Efter ett tag började det gå per automatik, och en vacker dag hade jag glömt av både tuggummi och cigg. Då visste jag att jag var fri.

Det kan man inte göra på samma sätt när det gäller mat. Nu för tiden har jag kontroll över monstret på mitten som annars emulerade svart hål, omättligt och bottenlöst. Portionsstorlekarna har krympt med tiden och mättnadssignalerna har återkommit, men det tog så lång tid och så mycket hårt arbete att jag faktiskt hade gett upp hoppet.

Innerst inne hade jag börjat förbereda mig på att jag skulle behöva mäta, väga och kontrollera ofta och ideligen, för resten av mitt liv. Så just det där att jag faktiskt klarar mig utan att väga, utan att kontrollera och utan att bokföra är stort för mig. Om jag verkar lite tjatig om mina yttepytte-nedgångar, något hekto ner i bästa fall på en vecka så ber jag om ursäkt.

Men jag hamnade någonstans jag inte trodde jag kunde nå, i balans och i harmoni. Något är lagat som jag trodde var trasigt för alltid. Jag kan ta genvägar och fuska lite, utan att hela dagen är förstörd, utan att det går över styr och utan att jag tappar kontrollen över vikten. Vanligtvis hittar jag vägar och sätt att slippa fuska, för någonstans på vägen blev de goda valen en belöning i sig. Jag blir glad av att välja det som är bra för kroppen, det som fyller på med kvalitétsbränsle och näring.

Efter många om och men känns det som att jag blivit bekväm i mitt eget skinn, kroppen och själ är sams och överens i stora drag.

Gillar

Kommentarer

  • 16 aug 2015 12:38

    Härligt inspirerande läsning! Du har kommit otroligt långt. :)

  • 16 aug 2015 15:03

    Ibland är det bra att titta tillbaka, klappa sig på axeln och vara nöjd. Så att man inte tappar perspektivet, glömmer bort allt det bra man har i livet!

  • 16 aug 2015 20:09

    Inspirerande. Tack!

  • 18 aug 2015 08:55

    Det känns som om vi har gjort likadana viktresor när jag läser detta. 

Logga in för att skriva en kommentar.