icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
2 februari 2019 20:56
4

Viktåret 2018, och planerna för 2019

Hallå! Det var inte igår. Jag ser att mitt senaste inlägg var från maj förra året. Mycket har hunnit hända sedan dess. 2018 var ett misslyckande ur ett viktperspektiv - istället för att gå ner i vikt gick jag upp ytterligare fem kilo. Eller okej, närmare sju var det nog. Hamnade på högsta vikten någonsin, tio kilo över min initiala maxvikt för några år sedan. Okej, tolv kilo. Jag genar visst lite med siffrorna här.

Så på ett sätt var året ett kapitalt misslyckande. Men samtidigt har det varit ett otroligt bra år, jag har fått med mig två viktiga nycklar som kommer göra att 2019 faktiskt är året då jag lyckas. Den ena nyckeln är fysiskt och den andra psykisk.

Den psykiska tog avstamp i juli förra året. Jag hade gett upp tankarna på att jag själv skulle klara att gå ner i vikt. Redan då hade flera kilo smygit sig på och det kändes som att jag var maktlös inför vad som hände med min kropp. Jag försökte och försökte, men lyckades inte. Jag insåg att jag behövde hjälp och jag vände mig till KBT, närmare bestämt boken Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi av Lisbeth Stahre. Jag var skeptisk till en början men gick ändå all in i programmet, följde alla steg, rannsakade mig själv om och om igen för att hitta orsakerna till min övervikt, sökte i mitt inre efter svar.

Jag hittade inga svar. Grunden i den här boken är att man äter för mycket av en anledning, och att det är något i livet som skaver, något som man dämpar med mat. Exemplen i boken fick mig att himla med ögonen. Kvinnor som var frustrerade på att deras äkta makar inte klarade av att tvätta själva. Kvinnor som blev överkörda på jobbet, kvinnor som vantrivdes med livet på många olika sätt. Det är så långt ifrån mitt eget liv jag kan komma. Jag är singel och trivs med det, jag älskar mitt jobb och även om mitt sociala umgänge stör mig ibland så är det inget fundamentalt fel. Det fanns helt enkelt ingen rak koppling mellan min vikt och mitt psykiska mående, annat än att jag mådde dåligt av att gå upp i vikt.

Men jag kämpade på, trots att jag till och med mailade författaren själv och berättade om mina känslor, och hon svarade följande (direkt citat): "Man brukar dela in överviktiga i Känsloätare och Vaneätare. Känner du inte igen dig i att det ofta är negativa känslor av stress, irritation, ledsnad, besvikelse osv som utlöser ditt överätande så är du nog en vaneätare. Då handlar viktminskning mest om om din egen disciplin!"

Mailet tog knäcken på mig. Jag hade grävt och grävt och ändå fanns det inga andra svar än att jag var en lat människa utan självbehärskning. Jag var tillbaks på ruta ett. Eller ruta noll snarare, för nu hade jag provat en väg jag verkligen trodde på, men misslyckats. Det kändes otroligt hopplöst.

Parallellt med det här fick jag ett samtal från sjukhuset, som plötsligt insåg att jag blivit medicinerad med neuroleptika för ångest och depression, utan någon uppföljning på fem år. Tydligen ska man ta en massa prover varje år då medicinen kan ha ett gäng biverkningar. Jag har generellt mått bra på min medicin och den enda biverkning är att jag gått upp i vikt, men jag har alltid tänkt att det är snarare mitt matbeteende som har ändrats, inte kroppen.

Men nu fick jag ett oväntat besked efter att jag lämnat blodprover - min sköldkörtel har blivit underaktiv, vilket tydligen är en väldigt vanlig biverkning. Under hösten började jag äta levaxin och fick ta flera prover för att justera dosen, tills den blev stabil i början på december. Jag såg sambandet klarare mellan min medicinering och viktuppgången, och insåg att min kropp inte har svarat på samma sätt som den gjorde för fem år sedan, när jag gick ner i vikt första gången. Då rann kilona av mig, men efter det har det blivit trögare, kroppen har stått emot på ett helt annat sätt.

Det här underlättade, men jag kämpade fortfarande med mitt psyke och försökte hitta ett angreppssätt som funkade. Jag lade ifrån mig KBT-boken och öppnade den inte igen, men kände att jag behövde någonting som kunde guida mig, någonting som kunde förklara mitt beteende och hjälpa mig ändra det.

Och när vintern kom så hittade jag rätt. Boken heter Brain over Binge av Kathryn Hansen och det kändes som att den var skriven till mig. Författaren är en kvinna som varit bulimiker i många år, och på samma sätt som jag (fast mycket djupare) sökte efter orsaken till det störda ätbeteendet i terapi och psykologiska förklaringar, triggers och undermedvetna känslor, utan att lyckas. Hon insåg att hon fokuserade på fel saker - istället för att hitta de påstådda orsakerna till beteendet och åtgärda dem (som att bättra på självkänslan, lära sig hantera jobbiga situationer osv), så skulle hon fokusera på det faktiska problemet och sluta med det: att hetsäta (och kompensationsträna).

Att försöka sammanfatta den här bokens budskap i några korta meningar är nog ogörligt utan att det låter löjligt förenklat, men det handlar i grunden om att vi äter för mycket för att vi skapat en vana att äta för mycket. Hjärnan drar kopplingar baserat på beteenden, och när vi gjort något länge så är dessa kopplingar starka. Men de går att bryta, och kopplingarna behöver inte bero på något annat än sig själva. Det behöver inte finnas en orsak - jag äter för mycket för att jag ätit för mycket många gånger tidigare.

Löjligt förenklat, men mitt i prick för mig. Den approachen passar förstås inte alla men jag rekommenderar boken varmt till den som känner att det djupare, psykologiska analyserandet inte ger någonting.

Så, detta är de två nycklarna jag hittat under 2018: Levaxin och "brain re-wiring". Det känns bra, och jag känner mig trygg i att jag kan göra den här resan nu. Kroppen är piggare och svarar bättre, min hjärna fastnar inte i det oviktiga utan fokuserar på rätt saker. Jag har hittills gått ner 4 kilo under 2019, och jag mår väldigt bra just nu. Har haft ett par utsvävningar, men kommit tillbaks på banan direkt så det har inte varit någon fara på taket. Jag reggar maten som jag brukar här, men har haft otroligt mycket på jobbet och inte hunnit vara så aktiv med bloggen, även om jag tittat in och läst en del. Har haft det här inlägget i huvudet ett tag, och hoppas på att det ska bli ett gäng till under året.

Önskar er alla ett riktigt bra viktår!

Gillar

Kommentarer

  • 3 feb 2019 09:02

    Mycket intressant läsning. Tack för tips på bok den ska jag leta efter. Jag tror själv att jag är en kombnation av känslo/vaneätare. 

  • 3 feb 2019 09:11
    Mabban

    Välkommen tillbaka och LYCKA TILLheart

  • 3 feb 2019 10:30
    Tita

    Som vanligt ett mycket bra och intressant inlägg! Nu då du har hittat rätt kommer säkert din viktnedgång att bli varaktig.

    De slutsatser du dragit och den förståelse du fått är säkert något som passar in på många av oss. Jag känner tydligt igen mig själv, vanan!!!

    Lycka till, det blir roligt att få följa dig!👍

  • 3 feb 2019 18:13

    Vad skönt att du är på gång igen. Jag vet inte vad jag skulle definiera mig som, definitivt inte känsloätare - förr åt jag jag gränslöst för att det var gott och för att jag var hungrig/ sugen. Vilket ledde till fetma. Nu äter jag för att det är gott, men i begränsad mängd. 

Logga in för att skriva en kommentar.