Varför äter jag?

Jahapp, då var det söndag igen. Tid för reflektion, kände jag när jag låg i soffan och kollade på The Amazing Spiderman för en liten stund sedan. Kollat halva filmen och den var inte så amazing. Och vart fasen är Mary Jane? Bestämde mig för att sätta mig framför datorn istället, filosofera lite. Ser att det redan gått en månad sedan jag bloggade sist, vart tar tiden vägen? Känner mig verkligen gammal när jag säger sånt, men jag har väl helt enkelt blivit gammal i och med att det verkligen känns som att tiden flyger iväg. Hursomhelst, såhär ser min viktkurva ut just nu:

Föga imponerande skulle jag säga. Senaste månaden har gått trögt, vikten har i princip stått stilla, ett kilo upp, ett ner, medelvärde noll. Eller ja, medelvärdet den senaste månaden är ett kilo upp om man ser till siffrorna. Inte speciellt bra. Vilket inte alls är konstigt, jag har inte ansträngt mig, inte lagt in arbetet som jag borde ha gjort för att få bra siffror. Har varit lat helt enkel.

Här skulle jag vilja lägga in någonting om att det är stressigt på jobbet, men jag vet ju att det bara är en dålig ursäkt, bara något jag vill skriva för att undvika sanningen: jag har varit lat. Punkt. Lat och bekväm, varit sugen på saker efter jobbet och helt enkelt gått och handlat det jag velat ha, utan att tänka efter. Känt att jag är "värd" en vaniljbulle, eller glass, eller godis, eller varför inte allt på en gång? Jag menar, att äta bota väl alla problem?

Inte? Det var som fan, det trodde jag. Uppenbarligen. Jag försöker reda ut mina känslor till mat, vad är mitt problem egentligen? Jag skulle inte direkt säga känsloätare så, men det är nog för att mitt liv är stabilt känslomässigt, jag har inga direkta toppar och dalar, det är ganska lugnt och skönt. Jag tror det mest handlar om två saker: för det första, att jag använder mat som belöning. Jag tycker jag är värd att äta något gott om jag gjort något bra. Som i fredags, när jag höll en presentation på jobbet och fick bra feedback på den. Jag hade varit lite nervös ett par dagar innan, och direkt när det släppte så var det som att kroppen ställde in sig på autopilot: jag är värd något gott nu, när jag gjort det här. Var också tvungen att jobba igår pga produktionssättning och när det var klart, vad gjorde jag då? Jo jag åkte och handlade glass för att det var jag ju värd efter en hel dags jobb på en lördag.

Det andra är att jag använder mat som avslappning... Nä avslappning är inte helt rätt ord, men det hör ihop med att vara värd något - som idag så tyckte jag att jag var värd en slappardag, bara ta det lugnt, inte göra något vettigt. Och för mig är det starkt sammakopplat med att äta godis/glass/allt sånt. Trots att jag egentligen vet att jag kan ha en väldigt lugn och skön dag utan godis, men det är så starkt sammankopplat att jag har svårt att bara ta det ena. Det är nog därför jag inte är en stressätare på det sättet, jag har till exempel aldrig någonsin ätit i bilen, skulle aldrig köpa en chokladkaka och äta upp den på stående fot, har aldrig klarat av att gå och äta samtidigt.

Belöning och avslappning, det är mina triggers. När jag har gjort något bra, då vill jag äta. När jag vill ta det lugnt och inte känna några krav, då vill jag äta.

Har nog aldrig formulerat det såhär tydligt förut, men jag känner att det ligger saker i det här som jag borde fundera på. Egentligen är den första inte några konstigheter, jag tycker det är fullt naturligt att belöna sig med mat när man genomfört något, men det måste ju vara rimliga mängder. Till exempel att man äter något lite extra gott på lördagen efter en jobbvecka eller firar en prestation med en tårta. Så länge man inte sitter helt ensam med en prinsesstårta för åtta pers och trycker i sig allt själv. Det är förstås inte bra.

Avslappningsdelen är betydligt svårare. Hur kan jag ha kopplat ihop detta med att inte ha några krav till att äta för mycket? Det är mycket möjligt att det ligger djupare saker här också, sånt som jag inte vågar plocka fram ur mörkret. Känner jag mig ensam? Finns det kanske ett tröstätarbeteende hos mig som jag inte inser, för att jag lyckas döva känslorna med just att äta? Har jag känslomässigt bagage som tynger mig likt en kätting runt foten? Spontant tänker jag: nej, det är lugnt. Jag gillar mitt liv och jag har designat det som jag vill ha det. Jag ser på andras situationer och känner aldrig någon avundsjuka.. förutom om de är smala förstås, då känner jag något som antagligen är avund.

Men avundet är inte starkt, det är inte så att det fräter på mig. Jag är inte bitter på mina smala vänner. Någon jag däremot är jävligt bitter på, det är mitt yngre och smalare jag, som tog så mycket för givet. Jag vägde 25 kilo mindre än jag gör nu, men var ändå inte nöjd mig min kropp. När jag ser tillbaks nu på gamla bilder så tänker jag: fy fan, om jag hade den kroppen nu så skulle jag uppskatta den så mycket mer, jag skulle aldrig ta den för given, jag skulle ta hand om den som om den vore... ööhm, ja min kropp, helt enkelt. Jag skulle aldrig mer ta den för given på det sättet.

Det som är synd är ju att jag trasslat in mig i den här mathärvan. Jag kommer aldrig kunna vara lika omedveten igen, tror jag, gällande hur jag äter eller hur jag ser ut. Att bli tjock får en verkligen att lägga märke till kroppen, och vara konstant medveten om hur den ser ut och framförallt, vad som bullar över linningen, vad som sitter obekvämt, hur bh-banden kan skära in i fläsket. Jag tänkte liksom inte på min kropp tidigare, och jag tänkte definitivt inte på vad jag stoppade i den. Behövde inte, jag hade en omedveten process som reglerade det där åt mig. Den har jag fuckat upp nu, det finns inte längre något omedvetet om hur jag äter, allt analyseras och dissekeras i min hjärna, vare sig det är nyttig eller onyttig mat.

Min mormor brukade fråga att "känner du till han som blandade ihjäl sig?" när vi spelade kort och någon blandade korten länge, och jag har en snarlik fråga till mig själv nu: "känner du till hon som tänkte ihjäl sig?". Puh. Detta blev verkligen ett reflekterande inlägg. Navelskådande, om man vill vara sån. Men jag tror det behövdes. Nu är jag redo för en ny vecka, jag har en mat och träningsplan, och jag ska fortsätta framåt. Jag vill ha makten över min kropp igen, och jag vill ha kontroll.