icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
HEPP!
24 november 2013 18:41
3

Varför är det så lätt ibland...

...och så förbannat omöjligt andra gånger? Senaste veckan har gått fantastiskt bra, efter chockvikten när jag kom hem från konferensen. Har tränat hårt och ätit bra på ett lagom underskott varje dag. Har inte varit sugen på godis eller någonting, hjärnan har liksom bara bestämt sig: nej. Jag vill inte ha. Jag vill inte hetsäta. Gårdagen var faktiskt bästa dagen på... jag vet inte hur länge, men flera veckor. Mina päron kom på besök och jag lagade en god, rejäl lunch bestående av köttfärsbiffar, pasta, tomatsås och fetaoströra. Till efterrätt hade jag köpt lyxiga chokladpraliner, tre var, noga planerat och inräknat i kaloribudgeten. Det fantastiska var: jag tog bara om av salladen och såsen, inte av det andra. Ingen rejäl andra eller tredje portion, bara lite lagom så det gick "jämnt upp" på tallriken. Jag åt mina tre praliner till efterrätt, och jag kände mig hyfsat mätt. Lunchen blev ca 1000 kcal, så jag sa åt mig själv att nu blir det inget mellanmål, du får hålla dig till kvällen. Och det gjorde jag! Jag åt en stor lunch + efterrätt utan att börja hetsäta efteråt! Jag betedde mig..... *trumvirvel* .....HELT NORMALT. Vilken seger. Kan inte minnas senast jag åt lite för mycket till lunch utan att börja hetsäta på eftermiddagen/kvällen. Och att jag klarade mig utan mitt eftermiddagsmål, det är ju också alldeles storslaget, samt höll mig till mitt planerade kvällsmål. Jag ska inte säga att jag var mätt hela eftermiddagen, men jag var inte jättehungrig iaf. Min motivation har kommit till en helt ny nivå, och jag vet inte riktigt hur det kommer sig, när det kändes helt omöjligt i helgen att äta som en normal människa. Eller okej, det var en incident på konferensen som fick mig att skämmas lite för min kropp. Jag har väl aldrig varit helt nöjd med den, men jag har alltid lyckats se det från den ljusa sidan (nåja, för det mesta iaf) och känt att "visst, jag är tjock, men detta och detta är ändå bra". Men innan finsittningen, när jag skulle ha på mig min klänning, insåg jag att det var helt omöjligt att få upp dragkedjan. Inte helt oväntat, tänkte jag och bad en kompis om hjälp. Hon trixade en bra stund, sen sa hon: "Näe, jag behöver nån som hjälper mig och håller ihop här". En annan kompis kom fram och höll ihop klänningen och efter flera minuters kämpande fick de ihop klänningen. Ett under att den inte sprack. Under dessa minuter började jag faktiskt skämmas på riktigt. Det var två andra tjejer jag kände i omklädningsrummet och jag såg hur de vände sig bort när de fortsatte byta om, och insikten slog mig ganska omgående: [FET]De skrattar åt mig. De skrattar åt tjockisen som inte kommer i sin klänning utan hjälp, inte bara från en person utan två. Och jag förstod dem. Jag förstår att det såg roligt ut. Jag önskar bara att det inte var JAG som var skämtet...[/FET] Den känslan vill jag inte uppleva igen. Därför har jag pressat mig lite extra på träningen, struntat i godis, valt bort extra kalorier och fokuserat: jag vill vara smal. Nästa konferens vill jag inte vara den tjocka. Som min bästa vän sa för ett par år sedan, när hon gått ner 30 kg och börjat träna, och jag undrade hur hon gjort:[KURSIV] Ångest är en väldigt stark drivkraft. [/KURSIV]Det har hon jävligt rätt i. Den är inte alltid så trevlig, och den är ingen långsiktig lösning, men den är stark. Här och nu driver den mig framåt.

Kommentarer

  • 25 november 2013 05:07
    Namnnamn
    Det är skillnad på att skratta åt en tjockis och åt en för liten klänning. OM de nu skrattade kanske de skulle ha skrattat åt en mager person med en för trång klänning. Klänningen storlek avgör inte ens eget värde, så att säga. Men oavsett vilket så är alla möjliga vanligtvis negativa känslor bra drivkrafter, bara man inte tankar med självkritik, för då får man skit i tanken. Man behöver massor med bra, peppande, starka, schysta tankar också.
  • 24 november 2013 19:26
    Eleganz
    Vad starkt skrivet men jag skulle vilja ta bort ångest. Kanske viktigare att lära sig se sanningen. Så här ser jag ut och jag vill ändra på det eftersom det beror på att jag äter på fel sätt. Så var det för mig när jag såg ett fotografi av mig själv och det sporrade mig. Vill också skriva att jag tror inte de andra tjejerna skrattade åt dig utan det var dina egna spöken som trodde det. Vad skulle de göra? Fortsätta byta om naturligtvis och oftast tolkar man andra saker på ett annat sätt än vad det egentligen innebär. Kämpa och fortsätt med din motivation och härligt att läsa att du är på rätt väg!
  • 24 november 2013 22:22
    FrånNu
    Det blir två starka tankar av ditt inlägg, dels att du sätter så bra ord på Din ångest och din `skamkänsla`. Men också hur dåligt de andra i rummet betedde sig. Önskar att min väninna varit där. Hon hade haft rätt saker att "råka" säga. Pepp på dig!

Logga in för att skriva en kommentar.