Den där grejen som hände
Tack för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg - det värmer i hjärtat! 
I grunden handlade det egentligen om en sak som jag ser nu att jag faktiskt inte nämnde: jag hade kommit hem från en blöt efterfest och var riktigt på lyset när jag glömde spisen på. Vet inte riktigt varför den detaljen inte kom med när jag skrev senast. Skam kanske? Skuld? Antagligen. För ärligt talat: hade jag inte varit full hade det inte hänt, inte troligt iaf. Så jag fick mig både en tankeställare om livet och om alkohol.
Om jag hade varit yngre och bott hemma, hade nog mamma sett det som att jag hamnat i dåligt umgänge. Jag gillar verkligen de här människorna, de är så fina på sitt sätt, men de festar otroligt hårt. De flesta är arbetslösa eller sjukskrivna eller går på någon form av bidrag, inga tider att passa eller jobb att komma upp till. Det gör att de festar ofta tre, fyra gånger i veckan - trots att de inte har några pengar. Jag vet inte hur de får det att gå ihop. Inte ens jag, med ett rätt välbetalt heltidsjobb har råd med det. Och jag vill det inte heller, inte tidigare och definitivt inte nu, efter den här incidenten. Jag har ett jobb att sköta, ett jobb jag älskar för det mesta, och det betyder allt för mig just nu.
När jag var i arresten var det allt jag kunde tänka på: tänk om jag inte får komma ut och ingen vet vart jag är när jag inte dyker upp måndag morgon? Jag fick inte ringa några samtal, hade ingen möjlighet att kontakta chefen eller någon annan, inte ens mamma. Någon kommenterade på förra inlägget att det är en liksom intressant upplevelse och speciell erfarenhet, just att man som "välordnad medborgare" hamnar i häkte, och jag håller på ett sätt med. Som med allt annat så lägger sig tiden som ett täcke runt den ångest jag kände då, känslan blir till ett minne och minnet kan förskönas.
Men nej, det har inte gått så lång tid ännu, att jag kan försköna det här minnet. Det var nog den värsta upplevelsen jag haft i hela mitt liv. Och jag tror absolut att den blir tio gånger värre för en vanlig skattebetalare än för någon annan. Jag insåg när jag låg där i den låsta cellen med endast en tunn filt och en plastmadrass att jag har så mycket att förlora. Jag stirrade in i de gula väggarna, där någon hade karvat in "4 dagar" och "5 dagar" i betongen och tänkte: jag klarar inte fem dagar. Inte fyra heller. Om det blir så är mitt liv över.
Har man inget att förlora annat än känslan av frihet så är det nog inte lika illa. Kanske kan man då ligga där och rista in "take it like a man" på väggen, som någon gjort, bara få tiden att gå. Inte ha något på utsidan som väntar på en, som behöver en, ingen som kräver något av en. Känslan av att friheten rycks bort är fruktansvärd, men skulden över att ha saker som väntar på en därute, som kommer försvinna och ryckas bort om man inte kommer ut - det är värre.
Jag gjorde inget väsen av mig under mitt dygn där. Jag erkände mig besegrad så fort dörren stängdes. Eller dörrarna, det var två låsta dörrar mellan mig och korridoren. Maktlösheten var hemsk - att inte kunna kontakta någon, att få allt borttaget från sig utom "ett lager kläder", vilket är exakt vad man får ha med sig in i cellen. Jag satt där i pyjamas, virade in mig i den gula, stickiga filten och kände mig hjälplös. Känslorna gick i vågor, ibland kunde jag inte göra annat än gråta, i andra stunder accepterade jag min hjälplöshet, hanterade ångesten.
Jag blev tilldelad en advokat som jag fick prata med och det första jag bad honom göra var att be honom ringa min chef, om det skulle bli så att jag inte fick komma ut igen. Det lovade han att göra. Som tur var så behövde han ju inte det - jag kunde komma ut efter ett dygn och tog mig till jobbet måndag morgon, om än lite extra trött. Jag var så lycklig då - allt jag tagit för givet under så lång tid var nu en lyx, en ynnest som tagits ifrån mig och sedan lämnats tillbaks på nåder.
Efter den första känslan av lycka kom bakslaget - att ordna upp det jag ställt till med. Jag berättade för alla på jobbet vad som hade hänt, jag kunde helt enkelt inte hålla det inom mig, och det kändes bra. Jag har förstående kollegor, och dessutom hände det efter det årliga julbordet... Större delen av måndagen gick åt till att ringa försäkringsbolaget, två saneringsfirmor och hyresvärden, och sedan försöka få tag på ett temporärt boende. Jag blir helt varm i hjärtat över hur snälla alla var, och vilket bra bemötande jag fick på alla fronter!
Det gjorde att humöret gick upp ett tag, men sedan störtdök det igen när min familjs glädje över att allt gått bra byttes ut till ilska mot hur jäkla klantig, dum och full jag hade varit. Kärlek gör ont ibland. Men jag är glad att jag har dem, så otroligt glad.
Vafan! Jag hade faktiskt en matpoäng med detta som jag tänkt komma till, men nu har jag redan skrivit alldeles för långt för att ta den också. Jag får återkomma till det spännande ämnet: mat i arresten. Jag har även årets julgodis-debacle att skriva om. Så, ha en fin fredagskväll allihop, så återkommer jag!
Gillar
Kommentarer
-
Fascinerande hur mycket såna småsaker som man tagit för givet helt plötsligt betyder när man riskerar att mista dem. Ger liksom nytt perspektiv på ... tja, allt.
-
Svårt att ens tänka sig den känslan att bli inspärrad i pyjamas, lycka till med återbyggnaden av dit hem.
-
Förstår att detta var en riktig skräckupplevelse !
Ta hand om dig nu.
Ha en God Natt !
-
Sånt här fattar man inte, utan egen erfarenhet, tror jag. 😲
Hoppas allt reder upp sig nu 👍
-
Det var jag som skrev om den "Intressanta" upplevelsen, och jag tvekade attposta den, för det kan verka okänsligt och just nära inpå är det också för starkt för att man ska kunna se hur mycket "visdom" man ändå kan få ut av ganska hemska händelser. När jag fick min cancerdiagnos en gång i världen så kände jag att under förutsättning att jag överlevde var det något av det bästa som hänt mig. För jag fick en spark i baken och möjlighet att få mina prioriteringar på plats. Det är jag tacksam för idag.
-
Ingen fara Arrietty, jag tolkade det inte alls som okänsligt! Och visst har du rätt, det kommer lärdomar av hemska upplevelser. Kan inte ens tänka mig hur det är att få en cancerdiagnos, förstår att man prioriterar annorlunda efter en sådan grej.
-
Oj, jag missade helt ditt inlägg om branden!
Vilken oerhörd tur att ingen person skadade sig fysiskt! Jag gissar att man klandrar sig själv tillräckligt så det behövs ingen påspädning från släkt och vänner.
-
Ja gittan, det är jag så oerhört glad över, att ingen människa skadades! Vet inte om jag hade kunnat leva med mig själv då... Och visst är det så, jag klandrar mig själv otroligt mkt..
-
Det blev verkligen en rejäl väckarklocka för dig. Vi får hoppas nu att du snart kan få ordning på köket så du kan lämna detta bakom dig. Däremot skulle jag nog ta en funderare på det här med festandet, du verkar redan vara inne på det.
-
Men att familjen inte kunde varit lite glada över att du inte blev skadad istället för att grina över att du gjorde något mindre smart på fyllan. Jag är mest glad att det bara blev materiella skador, sånt som går att fixa. Hoppas det fixar sig snabbt nu, med försäkringsbolag och allt sådant.
Senast uppdaterad 17 december 2016 11:16
-
LUAL . ja definitivt, det kommer bli ändring på festandet framöver! Jag har funderat över det förut men det här var verkligen en väckarklocka...
Jadu LadyG... men jag förstår dem, typ, det är den här ilskan man känner när någon man tycker om inte är rädd om livet. Det kommer nog gå över! :) Och ja, materiella skador är ju världsliga i sammanhanget.
-
Ja, så kan det ju vara förstås. När jag tänker efter är några av de värsta utskällningarna jag delat ut de jag levererat till mina barn, när de gjort något farligt och skrämt mig.
Logga in för att skriva en kommentar.