Bitterfittan tittar fram, men bara för ett ögonblick.
Ja ä int bitter. Det går emot vad jag tror på: att forma livet som man vill ha det istället för att vara bitter över hur det "bara blev". Att ångra saker och gräma sig och titta på andra med avund i blicken och den där bittra känslan i maggropen, nä det ägnar jag mig inte åt. Jag tror inte på missunnsamhet, jag är tillräckligt stabil i mig själv för att unna andra lycka över saker, även om det är saker jag själv inte har och gärna vill ha.
Större delen av tiden åtminstone. Ibland kan jag bli frustrerad över att folk tar saker för givet. Eller nej, inte folk: över att JAG tog min perfekta kropp för givet när jag var yngre. Jag har varit "naturligt smal" hela uppväxten och tonåren, lade kanske på mig ett par, tre kilo i perioder, men det försvann ganska omgående. Det var när jag fyllde 25 som det gick utför med vikten - slutade röka, började äta antidepp medicin och tyckte att godis var ett bra substitut för ciggaretter.
Funderar nu på hur det egentligen gick till. När jag ser tillbaks så är det som att jag hade allt och långsamt kastade bort det, och under ett års tid, januari - december, gick jag från 67 till 87 kilo. Eller egentligen gick jag nog upp fem kilo första halvåret, resterande femton under en höst. Gick ner allt från januari till november, var nere på 64 kilo. Och vad hände sen? Jo, som så många före mig gick jag upp allt igen och lite till. Och här kommer bitterfittan fram: det där var väl jävligt onödigt, du hade nått målet, vad höll du på med din idiot?
Det kan man verkligen fråga sig. Vet inte om det är lönt att analysera nu i efterhand (det har jag gjort så många gånger förut i den här bloggen), men man kan nog säga att jag efter de här tre resorna, upp, ner och upp igen, har rubbat något fundamentalt i min relation till mat. Jag har svårt att se att jag någon gång kommer klara att hålla vikten utan att tänka på det, som jag en gång kunde. Det kommer i så fall kräva många år på normalvikt och mycket mental träning.
Eftersom jag gillar listor ska jag nu göra en lista på saker bitterfittan pratar om. Here we go.
- Det är snart sommar och du är fortfarande för tjock för de gamla sommarkläderna.
- Det finns massor av fina kläder i affären och det finns pengar på kontot men jag känner mig för tjock för de kläder jag vill ha. Fan, det har alltid varit pengarna som hindrat mig tidigare, när jag hade kroppen.
- Det är snart flera ledigheter och jag vill dricka drinkar på uteserveringar men jag har inget att ha på mig och drinkar ingår inte i min kaloribudget.
Jag läste i någons blogg (sorry - kommer inte ihåg vems det var nu) om hur det började bli sommar och hur härligt det är att kunna ha fina sommarkläder, istället för att längta till vinterns täckjacka som döljer kroppen. OJ vad jag kan relatera till den känslan! Inte att jag är där, men jag kan precis föreställa mig hur det KÄNNS att vara där. Här är jag glad att min personlighet kickar in snarare än den där bitterfittan: jag blir inspirerad, peppad och glad för den personens skull, inte bitter. Så för att motverka den tidigare listan måste jag nu göra en ny lista, anledningar att inte vara bitter.
- Det är snart sommar. Punkt.
- Jag kommer kunna spara ihop till en ny garderob under tiden som jag går ner i vikt.
- Ibland kan man ta en drink, och spelar ingen som helst roll vad man har på sig, bara det är någorlunda anständigt.
- Jag mår jävligt bra i kropp och själ efter två veckor med bra mat och träning - otroligt konstigt att jag kan glömma hur det känns!
- Motivationen att fortsätta finns där, och jag har en bra plan.
- Jag kommer att nå mitt mål och då kommer allt att vara värt det.
Så på det stora hela finns det betydligt fler anledningar att vara glad istället för bitter! Jag har satt upp en plan och jag håller fokus på mina delmål. Jag ser fram emot nästa vår, när jag också ska ha känslan av att vara en fjäril som kommer ut ur vinterkokongen. På tal om plan och delmål så ser det ut såhär:
Ja, det är en långsiktlig plan och jag har drygt ett år tills jag når slutmålet. Men det känns bra, jag har planerat för utsvävningar, speciellt under sommaren (hej fyra festivaler inbokade), och vet att kroppen inte alltid svarar som man vill. Samtidigt håller jag fokus, både på delmålen och det stora slutmålet. Det känns lite överväldigande att kolla på slutmålet, men hey, jag har bara drygt 3 kilo till mitt första delmål, det är inte så långt.
Nu ska jag läsa lite, sedan blir det en tidig kväll. Trevlig helg på er!
Gillar
Kommentarer
-
Det som grämt mig en hel del är att jag inte tog tag i min viktminskning tidigare i livet. Men jag antar att jag inte hade rätt förutsättningar för att lyckas då.
Det jag är tacksam över är att jag nästan aldrig använder alkoholhaltiga drycker. Jag har aldrig tålt alkohol och inte heller känt behov av det, och med tanke på hur många kalorier som lätt slinker ner med alkohol så känner jag tacksamhet över att de drycker jag nyttjar är kranvatten, kaffe och te.
-
Fasiken, du skriver underhållande och med glimten i ögat och mycket fokus framåt trots viss ” bitterhet light”!
Nu skiljer det 20 år mellan oss, här känner jag viss avund...även om mina år mellan 30 och 50 har varit väldigt bra, men överviktiga. Du kan kan ju gratulera dig själv att du fick energin nu att ta tag i vikten och inte 20 år senare...
Jag gick ner 47 kg för 4 år sedan och har ätit på mig 43 nya kg sedan dess. Orsaken tillviktuppgången var att jag som jag kallar det inte hade någon mental flytväst eller redskap att både hålla viktfokus och klara av livets käftsmäll som kom från ingenstans. Men även av tragedier och mörkerperioder blir man ofta lite klokare- nu vill jag kunna vara mindre tjock kanske normalviktig och samtidigt acceptera att hantera stress, ångest,misslyckanden och besvikelser- lite sånt som vi människor vanligen möter lite av i livet...fast i olika mängd ( .. orättvist!😉).
Jag har accepterat och förlikat mig med tanken att som mina förutsättningar ser ut nu ( gener,livssituation mm) måste jag ha med vikttänket för resten av mitt liv- det kommer ju inte att betyda att det aldrig blir onyttigheter utan det finns redan nu under viktminskningsfasen plats för både chokladmousse och ost. Skillnaden är att det äts av njutning istället för pga ex ledsenhet och att jag vet att det har ett ”pris” energimässigt.Här är frekvensen och mängderna av extra energi avgörande för mig...förut gick jag på plus flera hundra kcal dagligen , säkert över tusen ibland. Nu vet jag vad ett glas vin, 40 gram Parmesan mm ” kostar” och det hjälper mig bra.
Om pengarna finns... och inga andra betänkligheter , så tycker jag du ska köpa lite nya sommarkläder som du kan studsa runt i på dina festivaler. Tänk vad mycket energi du gör av med där! Misstänker att det blir mer vatten än läsk... kommer ihåg mina väldigt tidiga festivaler...suck, ”tanten” i mig längtar och blir nostalgisk. Kanske är en bra morot 2019 att åka till England på 5 dagars festival. Nån måste ju höja medelåldern...🤪.
Min vän, tror du inte många av oss har en liten ” bitterfitta” i oss som sticker upp sitt fula tryne ibland? Jag har det i alla fall - och ”hon” får vara där precis som du skriver en liten stund sittandes och gräma sig i sin fula ” offerkofta”. Men bara en stund- sedan får hon snällt dra sig tillbaka då hon är min största energitjuv !
Önskar dig en fin dag. ☀️☀️☀️
-
Det var jag som glatt detta år välkomnar varmare väder och smidigare kläder
Kul att kunna inspirera och peppa - Nu har ju du en vettig struktur för nästa vår så då är det dig jag kommer glädjas med.
Jag har ett par kilo kvar till målvikt men jag ser det ju som att det är då den riktiga "kampen " börjar .
Precis som du skriver "Jag har svårt att se att jag någon gång kommer klara att hålla vikten utan att tänka på det, som jag en gång kunde. Det kommer i så fall kräva många år på normalvikt och mycket mental träning" så tror jag att de tkommer bli för mig också.
Tidigare har jag inte haft någon riktig plan för "hålla vikten " utan varit så fokuserad på att uppnå ett mål och sen.....tja jag har väl trott att borde kunna hålla vikten , men det har ju gång på gång visat sig vara omöjligt.
Insikten om att det kommer bli ett jäkla jobb att hålla vikten är det viktigaste jag har tagit med mig från MD , det låter som en självklarhet men det har suttit långt inne ( mao här är en idiot till )
-
Jag tänkte först inte läsa ditt inlägg eftersom jag avskyr uttrycket du har i din rubrik. Kom precis hem från att ha tittat på en fotbollsmatch här hemma och där fick en målvakt gult kort för att ha använt den senare delen av det ordet, i frustration över att ha missat bollen).
Men så blev jag ändå nyfiken och började läsa, men slutade faktiskt när du kallar dig själv för ”klappmongo”, ett uttryck jag aldrig hört men googlade förstås på det. Vad jag kom fram till är att det ursprungligen grundar sig på barn med autism som viftar och klappar händerna.
Kanske har du något viktigt du vill förmedla, men jag fixat tyvärr inte att bortse från uttryck som i grunden, enligt mitt sätt att se det, förlöjligar personer med olika typer av funktionshinder. Det är så jag tolkar din text.
Visst hade jag bara kunnat sluta läsa och inte bry mig, men det kändes mer renhårigt, tycker jag, att berätta hur jag upplever det. Kanske fler reagerar som jag...
-
Jag tänkte också på ordvalet ” bitterfitta” men tror att vissa ord, även en del med könsord används olika mellan olika generationer. Det blir någon slags inflation i valören. Jag valde att se till innehållet men håller med om att uttrycket ” klappmongo” ( visste inte vad detta betydde..) inte alls känns ok. Nu hoppas jag att LadyFat tar vår kritik på ett bra sätt och reflekterar lite över hur vi ser på ordvalet...kanske lite obetänksamt bara ? Tycker att det är både modigt och ärligt att tala om hur jag/ vi ser det.
-
Tack Gittan och Ackhs för att ni påpekade det ordvalet, jag trodde det var ett dialektalt uttryck utan någon direkt betydelse och använde det utan att tänka. Nu när jag reflekterar förstår jag ju att det har en bakgrund i något djupare och att det inte är ett ord man bör använda. Bra att ni säger till, har redigerat texten nu!
Logga in för att skriva en kommentar.