Äntligen stod LadyFat på löpbandet!

Känner ni igen inledningen? Det är min fria tolkning av Selma Lagerlöfs legendariska inledning "Äntligen stod prästen i predikstolen!". Nu minns jag inte vilken bok det var, men tydligen är det ett fantastiskt sätt att inleda en bok på, enligt den där läraren i litteraturvetenskap som jag hade för många år sedan... Men jag är inte präst och har ingen predikstol att ställa mig i, så löpbandet fick det bli!

Jag måste säga att jag önskar att jag vore Löpare. Jag älskar tanken på att springa, friheten i att bara snöra på sig ett par skor och gå utanför dörren, gå in i en egen värld och bara låta fötterna trumma i takt med musiken, och givetvis, den rätt rejäla förbränningen som löpning ger. Tanken på att vara snabb, smidig och uthållig är lika lockande, och så den där känslan att ställa sig i en varm dusch efteråt.

Tyvärr hatar jag att springa. Det är något av ett hinder i mina löparönskningar. För att det räcker ju inte att älska tanken på det, man måste ju faktiskt göra det också.

Jag har sprungit i perioder, men aldrig varit varken snabb eller uthållig. Och sedan jag hittade in på gymmet har crosstrainern blivit min vän, speciellt när kroppen blivit för tung för att springa med. Styrketräningen har också blivit ett intresse sedan dess och jag har under ett par, tre års tid satsar betydligt mer på att vara stark än på att ha kondition. Och det är kul att vara stark! Jag är verkligen ingen muskelknutte (det skulle för övrigt inte synas under fluffet..) men jag märker att det går lättare att bära tunga kassar från bilen och när något ska bäras behöver jag inte stå bredvid och skämmas. Detta gillar jag skarpt! Styrketräning på gymmet är extremt "funktionellt", en överanvänd term som för mig betyder att det ger resultat och underlättar i vardagen. (Det har inget med pilatesbollar eller gummiband att göra, imho..)

Men. Det måste såklart finnas ett Men. När jag måste bära de där tunga matkassarna uppför en massa trappor, eller bära något halvtungt en längre tid, då slår min brist till: konditionen är förjävla kass. Styrketräningen är överförbar till stor del, jag orkar lyfta tunga saker, men konditionen är mycket mer specifik. Visst, jag kan pinna på rätt länge på crosstrainern, men när jag tog första cykelturen i år flåsade jag i första backen, och om jag måste springa till bussen så missar jag den allt som oftast.

Och när jag tog mig en funderare på det här med träning, så tycker jag att styrketräningen är toppen, jag vill verkligen hålla i den och fortsätta träna tungt, men när det gäller konditionen vill jag faktiskt inte bara svettas för kalorierna, jag vill ha något mer utbyte av det. Jag vill känna i vardagen att fan, det här med träning ger ju resultat! Nu är det mest så att jag ställer mig på crosstrainern för att få ett par hundra extra kalorier till kvällen, och även om det är ett skönt avbrott på lunchen, eftersom jag sitter framför en dator 8-17, så är det ändå inte så himla motiverande.

Så idag ställde jag mig på crosstrainern i 20 minuter, istället för 30, och så tog jag de sista 10 på löpbandet. Jag sprang alltså de första löpstegen på... säkert fem år. Och löpsteg är förstås att ta i: jogginglufsande är nog en bättre beskrivning på min framfart. Det blev inte heller speciellt många steg, jag tänker inte berätta hur många (läs: hur få ) minuter jag faktiskt sprang av de där 10 på löpbandet... MEN FY SATAN vad jobbigt det var! Huvva! Benen var som degklumpar, fötterna kändes ostadiga, kroppen i helt fel element, och jag fick lite känningar i knäna.

Men - jag gjorde det! Jag ska fasa in lite jogging här och där på lunchträningen, öka väääldigt sakta så jag inte förstör knäna, och förhoppningsvis kommer jag få belöningen i sommar när jag måste springa till bussen och faktiskt hinner med den.

Cyklingen blir nästa steg. Kanske skulle jag ta ett stooort steg utanför min comfort zone och boka in ett spinningpass? Tål att tänkas på...