icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Många vägval, många berg och ännu fler dalar har lett mig hit, igen. Att ha en kropp som jag trivs i, som visar den jag är på insidan, har visat sig vara svårt och en livsuppgift. Varje gång tänker jag att nu jäklar kommer det att fungera, bara jag tar mig upp för det här jäkla berget så kommer jag att lyckas! Insida och utsida kommer att mötas, den jag är och så som jag tror mig se ut kommer speglas på min utsida och visa sig i spegelns reflektion. Och för en allt för kort tid uppfylls min önskan och tro. Det hårda arbetet och den stränga disciplinen ger resultat och vi möts, där i spegeln. Men...så händer något, livet ger mig en hård knuff och jag faller. Faller för frestelsen och utför bergets kant. Det är så lätt att gå nedför, så enkelt och jag märker inget först, tror det är OK, jag kan hantera det. Tills jag landar vid bergets fot, hårt, hårt. Orkar inte klättra igen, fastnar ett tag. Finner så styrkan i att jag inte uthärdar skillnaden, skillnaden mellan utsida och i sida. Drivs av önskan att få mötas. Reser mig upp igen och tar sats. Tar sats för att återigen klättra upp mot toppen.
2 februari 2018 16:26
16

Uppskattning för det självklara

Måste bara berätta för er, kan inte låta bli. Idag hände det något så himla överraskande och spännande på jobbet. Vi satt i lärarrummet vid 9.40 då det är fikadags. Fredagar är det alltid mycket folk eftersom de som vill turas om att baka söta saker som tårta, kakor och annat. Stämmningen är på topp.

När jag kommer in i lärarrummet så hör jag hur en av mina kollegor pratar i telefon. Hon skrattar och nämner mitt namn och sen säger hon att "Ja vi kommer upp och hämtar dem, såklart. Nej ingen aning" Jag mimar på skoj att jag inte tänker gå någonstans. Men då säger en annan kollega "Jo, Kicki det vill du, det här låter väldigt bra". Min kompis lägger på luren och tittar på mig. Det var tjejen på expeditionen som ringt. Det har kommit ett blomsterbud, med blommor till oss. "Va!! Till oss??!" Säger jag häpet, "men...men vi har ju inte gjort något..." "Tydligen" svara hon och vi skrattar. Spekulerandet börjar i lärrarummet och alla möjliga vilda idéer bubblar upp. Alla skrattar och det är så himla underbart. Men vem som skickat blommor till oss har vi ingen aning om... 

När klockan blir 10.35 är det lunchdags för våra små gullungar och då skyndar vi oss upp till expeditionen för att se vem som skickat blommorna! När vi kommer dit är det släckt och låst på expeditionen. Vi irrar runt och letar efter de som jobbar där men hittar ingen. Då plötsligt dyker vår rektor upp med ett glatt Hej! Vi förklarar vårt dilemma och hon blir såklart supernyfiken så hon börjar leta också. Tillslut hittar hon personalen, som satt i möte och de förklarar var blommorna står. 

"Nu måste ni öppna så jag ser, jag är jättenyfiken" säger vår rektor och jag öppnar försiktigt. Där i finns de vackraste aprikosfärgade rosor man kan tänka och en lapp från bådas vår kollega. (se bild nedan) Hon är ny sen den här terminen och jobbar i samma arbetslag som min kompis. Jag har mitt klassrum ganska nära och vi har, som man brukar, försökt hjälpa och få henne att känna sig välkommen.

Nu tog jag och min kompis oss snabbt in i matsalen som var full med elever och där blev det kramkalas med tårar och allt. Vilken underbar dag!!!

39a7972b-e6a6-49cc-8b19-f23cf3981309.jpg

 

e6346bb9-de22-491b-945b-4131464c87b4.jpg

b2899b5d-3a7e-4347-99f4-a7ee7ed1a9d1.jpg

 

Vilken underbar dag!!! heart

Gillar

Kommentarer

  • 3 feb 2018 16:20
    Vegotina

    Men vad underbartheart

Logga in för att skriva en kommentar.