icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Många vägval, många berg och ännu fler dalar har lett mig hit, igen. Att ha en kropp som jag trivs i, som visar den jag är på insidan, har visat sig vara svårt och en livsuppgift. Varje gång tänker jag att nu jäklar kommer det att fungera, bara jag tar mig upp för det här jäkla berget så kommer jag att lyckas! Insida och utsida kommer att mötas, den jag är och så som jag tror mig se ut kommer speglas på min utsida och visa sig i spegelns reflektion. Och för en allt för kort tid uppfylls min önskan och tro. Det hårda arbetet och den stränga disciplinen ger resultat och vi möts, där i spegeln. Men...så händer något, livet ger mig en hård knuff och jag faller. Faller för frestelsen och utför bergets kant. Det är så lätt att gå nedför, så enkelt och jag märker inget först, tror det är OK, jag kan hantera det. Tills jag landar vid bergets fot, hårt, hårt. Orkar inte klättra igen, fastnar ett tag. Finner så styrkan i att jag inte uthärdar skillnaden, skillnaden mellan utsida och i sida. Drivs av önskan att få mötas. Reser mig upp igen och tar sats. Tar sats för att återigen klättra upp mot toppen.
26 februari 2020 21:25
4

Surt, beskt och ibland lite sött

Att jobba som lärare är ett väldigt omväxlande arbete där ingen dag är lik den andra. Vissa dagar flyter man på små moln av lyckorus med endorfinhalter nära maxtaket. Andra dagar vill man bara ta en kölapp till Arbetsförmedlingen eller närmaste psykolog. 

Den här veckan har jag jobbat 2 dagar. Var ledig i måndags eftersom jag hade en toppenhelg med teater i huvudstaden och det är skönt att få en dag för återhämtning och uppackning.

Dessa två dagar har varit ömsom vin ömsom vatten. Men mest har det varit surt och beskt med några glimtar av sött i. Absoluta bottennappet var igår när jag blev utskälld av en förälder via telefon och blev kallad både det ena och det andra utan att jag för den skulle gjort något fel... det enda jag ville var att hen skulle komma på utvecklngssamtal med sitt barn.

Att mitt i denna storm av känslor, ageranden, kloka beslut, dokumentation och att försöka peppa sig själv och kollegorna medan man försöker få ett gän 10 åringar att inte bete sig som våra kusiner på zoo, dessutom fokusera på att registrera mat, vikt, mått och tänka sig för vad man äter... ärligt talat. Det är näst intill omöjligt. Men jag kämpar på. Försöker registrera när jag kommer ihåg det och låtsas inte höra när kolhydratdjävulen lockar med en massa otäckheter.

Av någon anledning är det allmänt accepterat att när man har det tufft, på något sätt överhuvudtaget, så ska man "trösta" sig med något gott (läs sött eller snacks). Är inte det konstigt? Borde vi inte istället trösta oss med ett långt bad med goda doftoljor, en ledig dag, en bukett blommor eller annat som faktiskt gör att vi mår bättre? Att stoppa i sig sötsaker eller snacks är det ingen (som jag vet om iallafall) som mår bättre av. Visst, man får ett lyckorus. Mitt börjar redan bara vid tanken på något liknande och slutar inte förrän jag får magkramper eller ledvärk. Och då... ja just det, då behöver jag ju tröst... moment 22 heter det visst wink

Så, hur hanterar jag min dag och allt den kastar över mig då? Tja... till att börja med så tar jag det som kommer, när det kommer. Oavsett om det är något superhärligt eller fruktansvärt så tar jag det då, inte i förväg (nix, detta är inte en egenskap jag föddes med, tvärtom, detta är tränat beteende under många år). Däremot har jag fortfarande svårt att inte grubbla på saker som har hänt och vad jag kunde gjort annorlunda...men jag jobbar på det också smiley

För det andra så försöker jag att se klarsynt på mig själv och hur jag konstant försöker lura mig själv. Ja för när jag sitter där i fikarummet på jobbet och tänker att "Ärligt talat Kicki, sån dag som du haft, då borde du åka förbi affären och köpa en semla, det är det minsta du kan unna dig idag" Det är ju den största blåsningen någonsin! Som jag gör mot mig själv!! Helt otroligt egentligen när man tänker på det... men sådana blåsningar försöker jag med dagligen, mot mig själv. Min tanke är att tillslut kanske jag tröttnar när jag inte lyckas lura mig själv.... hmm mycket navelskådande här men... tja, det är ju bara jag som kan ändra på mig och mitt liv... så då blir det en del navelskådande...

Idag har varit en bra dag... har haft ett bra samtal  med min rektor och har förhoppningar om att få lite roliga utmaningar till hösten, inte för krävande, snarare utmaningar åt rätt håll. Har ätit en god middag med min raring och sitter nu i fåtöljen och mår gott.

Nu önskar jag bara att ni också har en skön kväll och att ni tar hand om er heart

"Det finns bara en av dig och det är du..

Gillar

Kommentarer

  • 26 feb 2020 22:35

    Ett utvecklingssamtal med barnets lärare borde vara av intresse för varje förälder.

  • 27 feb 2020 08:08

    Stor igenkänningsfaktor när det gäller att trösta sig med sött vid stress. Och är jag inte stressad så vill jag belöna mig med något gott 🤪. Hjärnan är inte alltid smart.

  • 27 feb 2020 08:37
    Bella50

    Som alltid en givande läsning av din blogg.

    Tack och pepp 👍

  • 1 mar 2020 18:08

    Tack allihop laughheart

Logga in för att skriva en kommentar.