icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Många vägval, många berg och ännu fler dalar har lett mig hit, igen. Att ha en kropp som jag trivs i, som visar den jag är på insidan, har visat sig vara svårt och en livsuppgift. Varje gång tänker jag att nu jäklar kommer det att fungera, bara jag tar mig upp för det här jäkla berget så kommer jag att lyckas! Insida och utsida kommer att mötas, den jag är och så som jag tror mig se ut kommer speglas på min utsida och visa sig i spegelns reflektion. Och för en allt för kort tid uppfylls min önskan och tro. Det hårda arbetet och den stränga disciplinen ger resultat och vi möts, där i spegeln. Men...så händer något, livet ger mig en hård knuff och jag faller. Faller för frestelsen och utför bergets kant. Det är så lätt att gå nedför, så enkelt och jag märker inget först, tror det är OK, jag kan hantera det. Tills jag landar vid bergets fot, hårt, hårt. Orkar inte klättra igen, fastnar ett tag. Finner så styrkan i att jag inte uthärdar skillnaden, skillnaden mellan utsida och i sida. Drivs av önskan att få mötas. Reser mig upp igen och tar sats. Tar sats för att återigen klättra upp mot toppen.
1 mars 2020 18:39
2

Spännande intervju...

För länge sedan (läs 6 månader) hörde en gammal kollega av sig till mig. Vi jobbade ihop när jag precis blev färdig lärare men sen har våra vägar lett oss på olika vägar och just nu är hon i Kanada och skriver en master i pedagogik. Hon hörde iallafall av sig och ville intervjua mig för sin forskning och det är jag såklart gärna med på. Och idag blev det då dags.

Jag blir så fascinerad av dagens teknik, att vi kan prata i en och en halv timme och se varandra fast hon är i Kanada och jag är här... häftigt. Fast vi kunde inte krama om varandra, tyvärr... men tekniken kanske går framåt så det fungerar också framöver. 

Det är sån jag är, jag blir fascinerad och förundrad över saker som många tycker är självklart och jag skrattar åt småsaker. Man kan väl säga att jag gläds åt och uppskattar det lilla och om jag ska vara ärlig tror jag att det gör att jag mår bra och trivs med livet.  

Idag var dock en sån där dag som kommer ibland... amerikanarna kallar det för "having the blues" och det är så rätt namn. Livet är lite motigt ibland och söndagar är tyvärr en sån stund, just nu. Men, så kom då den här intervjun och plösligt tittade solen fram (bildligt talat alltså wink). Att få prata med en gammal kompis och att få diskutera det man älskar, det är underbart, saknar kramen dock men men... Hon intervjuade mig om hur viktigt det var med elevers tillit till sin egen kunskap och det här är ju något jag brinner för... faktiskt anledningen till att jag blev lärare laugh När intervjun var slut kände jag mig som en ny människa. Pigg, positiv och glad laugh

En av anledningarna kan ha varit att jag fick reda på något som jag inte visste om, om mig själv... För länge sedan började jag min karriär som lärare genom att ha datakurser. Bland annat hade jag kurs i Office 2007 (när det var nytt) för anställda i kommunen. Vid ett tillfälle hade jag en kurs för ett helt gäng rektorer... ganska så nervöst kan jag säga blush men det gick bra. Nu fick jag reda på att en av dessa rektorer hade kommit till jobbet dagen efter och då stötte hon på den kollega jag nyss pratat om. Hon berättade för X (kan vi väl kalla henne) att hon varit på en datautbildning med en tjej som var så duktig lärare och som förklarade allt så bra att hon fattade allt. "Och hon håller på och läser till lärare! Henne ska jag anställa!" X blev glad över att hon själv skulle på kursen och hon upptäckte samma sak, att tjejen (jag surprise) var en suverän lärare. 

Så himla roligt att få höra så goda ord om sig själv. Från min sida så var det tillräckligt hedrande att rektorn i fråga ringde mig och erbjöd mig en tjänst 6 månader innan tjänsten var ledig, medan jag fortfarande pluggade. Jag har alltid känt mig stolt över att ha blivit "headhuntad" och då var det inte ont om lärare, som det är nu. Men det X berättade idag... jag blev så himla glad laugh

Och då tänkte jag. Så här vill jag också göra, berätta för alla jag känner om hur bra de är! Inte bara tänka det utan säga det. Det är ju ingen direkt ansträning för den som säger men för den som får höra... wow! Det kan ändra på en hel dag, ja kanske ett helt liv... vem vet. OM jag har möjlighet att göra en människa glad, då vill jag också göra det. Så nu ska jag tänka mig för lite mer om dagarna och ge mina medmänniskor komplimanger. Jag tror att världen behöver mer komplimanger. Vad tror ni?

Nu ska jag äta middag och sedan ta en lugn stund i soffan innan det är dags för att sussa inför en ny arbetsvecka.

Ha en skön söndagskväll mina vänner heart

Gillar

Kommentarer

  • 1 mar 2020 19:29

    Härlig idé LissaLo! Jag är på! laughyes

  • 1 mar 2020 23:03

    Härlig läsning! Stämmer till 100 %. Detta är precis vad världen behöver mera av.

Logga in för att skriva en kommentar.