icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Många vägval, många berg och ännu fler dalar har lett mig hit, igen. Att ha en kropp som jag trivs i, som visar den jag är på insidan, har visat sig vara svårt och en livsuppgift. Varje gång tänker jag att nu jäklar kommer det att fungera, bara jag tar mig upp för det här jäkla berget så kommer jag att lyckas! Insida och utsida kommer att mötas, den jag är och så som jag tror mig se ut kommer speglas på min utsida och visa sig i spegelns reflektion. Och för en allt för kort tid uppfylls min önskan och tro. Det hårda arbetet och den stränga disciplinen ger resultat och vi möts, där i spegeln. Men...så händer något, livet ger mig en hård knuff och jag faller. Faller för frestelsen och utför bergets kant. Det är så lätt att gå nedför, så enkelt och jag märker inget först, tror det är OK, jag kan hantera det. Tills jag landar vid bergets fot, hårt, hårt. Orkar inte klättra igen, fastnar ett tag. Finner så styrkan i att jag inte uthärdar skillnaden, skillnaden mellan utsida och i sida. Drivs av önskan att få mötas. Reser mig upp igen och tar sats. Tar sats för att återigen klättra upp mot toppen.
6 augusti 2019 11:37
14

Rädsla

I februari fyllde jag 50 år. Jag har aldrig lidit av ålderskriser på något sätt. Jag hade en livskris för många år sedan när min svåger drabbades av ALS och jag insåg att det inte skulle komma något lyckligt slut. Att det där vi läser om och ser på TV inte stämmer. Onda och hemska saker händer utan att det kommer någon hjälte. Det var en hemsk tid, och jag kan fortfarande bli så enormt arg för att han inte fick leva längre och se sina barn växa upp, han blev liksom bestulen på sitt liv, han som hade sådan livsglädje.

Jag tror inte att jag har någon livskris eller ålderskris nu heller... ingen kris alls egentligen men däremot är jag rädd. Ni vet så där som man kan vara när man ska ge sig in i något nytt eller annorlunda eller bekant men ändå skrämmande eftersom man inte vet hur det slutar. Jag har alltid varit sådan att jag tänkt "Man vet vad man har men inte vad man får" eller en av mina favoriter: "If it aint broken, don´t fix it!" det är liksom jag i ett nötskal. Likaså att jag gärna tar ut svängarna och testar på olika nya saker, älskar förändringar... om jag fortfarande har mina fötter stadigt planterade i myllan, har säkerheten av ... hemmet, förhållandet, jobbet.

Det som just nu är det bekanta och vanliga, trygga är min storlek. Jag är tillbaka där jag började när jag gick med i Matdagboken i januari 2018. Nja, jag väger faktiskt 4 hekto mindre men ändå... Det är ju en sorg i sig, att jag är där igen. En stor sorg. Samtidigt är det en trygghet... hänger ni med vad jag menar? Jag har alltid varit stor, i allafall i mina ögon. Sen vägde jag väl runt 90-100 upp till 30-års åldern, vilket just nu vore rena drömmen, men jag har alltid betraktat mig själv som tjock. När jag går ner i vikt och kläderna hänger och slänger på mig så är det underbart först. Jag gillar verkligen att få känslan av att alla kläder är för stora. Men... sen blir det konstigt. När man duschar och tvålar in sig, det är konstigt, det fattas kurvor, när man lägger armarna i kors på bröstet och upplevelsen är ny, det känns inte som det brukar. Mängder med sådana upplevelser, små, små saker som inte är som de brukar. DÅ blir jag rädd, då blir jag orolig och undrar vem jag egentligen är, jag känner ju inte igen mig själv. Tryggheten försvinner då sin kos. Det värsta är att det inte hjälper om jag går ner i vikt långsamt... för jag har ju levt med detta i ... hela mitt liv. Att jag är tjock.

Min rädsla just nu är att jag ska hamna där igen. Jag vågar liksom inte ta steget att börja gå ner i vikt... för tänk om jag hamnar där igen, att tryggheten är väck och jag då börjar öka igen... för det är just det som händer.... VARJE GÅNG. Sen, innan man hinner säga chokladkaka så är jag tillbaka igen, på den trygga feta platsen som heter Kicki. 

Så det jag sysslar med just nu är att förhala och inte lyssna på mig själv. Varje gång jag tänker att nu ska jag sätta mig och göra upp en matplanering... så är det som om jag byter samtalsämne, slingrar mig, börjar med något annat. Jäkla irriterande faktiskt! Tills jag nu, verkligen nu precis innan jag började skriva detta! insåg att jag är rädd. Rädd att misslyckas och om ett år eller två år vara tillbaka på samma ställe igen...

Det här är inte lätt att komma över och förbi...  Det här kräver eftertanke och arbete, mentalt.

Just nu tänker jag gå och sätta mig på motionscykeln och trampa på... kanske jag kan finna någon lösning... kanske lösningen är att inte fokusera på viktnedgång utan på hälsa... bara hälsa... att må bra...Sen är det ju så, att jag MÅSTE ner i vikt. Mina plastik-knän kommer inte att hålla länge till med denna vikt att släpa på. Mitt hjärta kommer inte att orka och mina lungor blir galna av detta... så jag måste... 

Mmm mycket att grubbla på ...

Ha en skön tisdag mina fina vänner så hörs vi igen heartheartheart

Gillar

Kommentarer

  • 6 aug 2019 11:54
    Bella50

    Jag blev glad när jag läste vad du skrev...kände så igen mig...och att du fokuserar på din framtida hälsa för ett gott friskt liv. Det är bästa modellen.

    Ingen 50-årskris...men jag gjorde en sån viktresa just i den åldern oxå...viktväkteri på egen hand...-25kg på 8 mån...mådde toppen...sen kom livet emellan med många förluster slag i slag...DÅ äter och röker jag mig ”lugn”. Så hanterar jag det...

    Är också lite  ” rädd” ...för nu har det varit lugnt på sjukdom-och dödfronten i drygt 6 år...vad händer med mig när vi åter står inför sånt ?

    Sen dec-14 har jag inte rökt och ligger ganska stabilt i vikt sedan dec-15.

    Den går upp-och ner...precis som livet...men numera tänker jag knappt på det.

    Visst, koll måste jag ha...väger mig själv dagligen...och maten när jag äter hemma....jag är en jungfru , vet du ? 

    Önskar dig allt gott framöver...och ta det en dag i taget.

    Pepp från mig till dig ✌️😄

  • 6 aug 2019 11:59

    Kanske är det så Bella att man behöver lite rädsla i livet... eller det kanske inte är rädsla egentligen utan mer vaksamhet... som våra stenåldersförfäder som knallade på savannen och var vaksamma för faror som lurade i buskarna. Kanske även vi måste vara vaksamma på vad som lurar runt nästa hörn i livet. Men det är nog som du skriver, jag behöver ta det en dag i taget och inte tänka framåt för mycket... jag har en förmåga att planera mig till stress och sjukdom. Så kanske jag bara ska ta en dag i taget och se hur det går... hur jag mår. 

    Tack för peppen och kommentaren, det är alltid skönt/tryggt att läsa det du skriver heart

    Ta hand om dig heartheartheart

  • 6 aug 2019 12:06

    Tycker du är inne på ett intressant spår, att fokusera på hälsa istället. 

    Hur skulle det fungera om du under två veckor utmanade dig själv att cykla 20 minuter om dagen, med lediga söndagar? Om du är morgonpigg skulle du kunna göra der redan före frukost, är du kvällsmänniska som jag kanske det passar bättre att trampa framåt kvällen? Det behöver inte vara supersnabbt och dödstungt, bara trampa och få det gjort. Två veckor. Tolv cykelpass.

    Är det görbart?

  • 6 aug 2019 12:12
    Bella50

    Det var väl ett bra råd/tips. Att få in lite rutin & diciplin...ger en go feeling.

  • 6 aug 2019 12:19

    Precis, rutin och känna att man har saker i sin hand, att man får något gjort. Det är exakt det jag fiskar eftersmiley

  • 6 aug 2019 13:48
    gittan52

    Jag tänkte precis fråga om det skulle bli skillnad om du går ner långsamt, men det har du ju svarat på själv.

    Att försöka ta en dag i taget, kanske utmana dig enligt LadyG:s förslag tycker jag är utomordentliga förslag!

    För mig har det varit viktigt att jag hunnit med min viktresa mentalt och jag tror, men det är högst min personliga uppfattning, att hjärnan inte riktigt hinner med när det går för fort.

    Fortsätt att dela med dig av dina tankar och erfarenheter, för jag har saknat dina inlägg under tiden du varit bort från MD  heart

  • 6 aug 2019 14:00

    LadyG, vilken bra idé!!!!

    Har just kört 15 min cykel - 3x10 knäböj -15 min cykel - 3x10 knäböj. Blev så där härligt svettig och endorfinboostad. Och helt slut.

    Jag tänker att det vore en bra grej...  med fokus på cyklandet, minst 20 minuter och så lägger jag till det andra om jag har ork. Låter det som en OK start tycker ni?

    Fast det får bli ledig onsdag för jag sjunger i kör då. laugh

  • 6 aug 2019 14:02

    Gittan, tack. Jag saknar er också, när jag inte är här. heart

  • 6 aug 2019 14:08

    Jag tycker det låter som en kanonidé, bra att ha alternativet att göra mer om andan faller på men alltid ha en minsta-nivå på vad som ska göras. yessmiley

    Det svåraste, tror jag, blir att släppa prestationskraven och börja tänka hälsa istället för kcal och kg. 

  • 6 aug 2019 14:58

    Jösses, så jag känner igen det där ... med att bo i sitt feta jag där man känner sig trygg. Jag gjorde en jättviktresa för ca åtta år sedan och vägde när jag var färdig 62 kilo. 168 lång. Det var härligt på många sätt men jag var dagligen rädd för att röra mig i världen utan mitt skal. Vem som helst kunde liksom titta in i en, lägga sig i, tycka, pusha sig på. Jag var hudlös på något sätt. Mina bröst nästan försvann. Varenda muskel när jag tränade blev synlig. Många konstiga reaktioner hade jag. När jag fick uppmärksamhet som kvinna på ett annat sätt än man får när man är fet så blev jag arg i stället för glad. Kände mig provocerad och ledsen. "Jaså, nu duger jag, minsann". Annorlunda behandlad i butiker och socialt. Det var jobbigt att vara normalviktig för en som blivit tjock av "goda" anledningar dvs för att skydda sig själv från gud och hans mormor. 

    MEN jag ångrar att jag fegade och gick tillbaka till det jag känner mig varm och trygg med inom loppet av ett par år. Självklart hade jag mått fysiskt bättre av att inte vara överviktig. Och jag hade säkert lärt mig med tiden att växa ur mitt skinn *skrattar* och inte tycka att folk är diskriminerande rövhattar. 

    Jag är lika rädd som du, Kicki47, för att det här ska bli en likadan dum resa ner och upp för jag har för lite tid för att hålla på så. Jag är liksom på "dösidan" nu, som min kompis Fia brukar säga. En god bit in i sista halvan av livet, alltså (om man nu får leva ut sitt liv). smiley Jag tror benhårt på rutiner, för min del. Och att ha kontroll över det man kan ha kontroll över. Mat och motion. 

    Kul att se dig, jag gillar så mycket att läsa det du skriver!

     

     

  • 6 aug 2019 15:59

    RaskP vad skönt det är att läsa att fler känner likadant... och skönt att kunna prata om det. Jag är tyvärr sådan att jag inte pratar om vad jag känner... vet faktiskt inte varför egentligen... det kanske blir sant om man säger det... fast sant är det ju ändå. 

    Jag har inte gjort en sådan viktresa som du -30 kg har jag väl lyckats med som mest, innan jag har ramlat tillbaka till tryggheten. Men jag kan känna det du kände... skrämmande att man blir så olika behandlad utefter utseende... man är ju samma människa inuti. Fast det är klart, det syns ju inte wink

    Det blir att jobba på att få med sig tryggheten... kanske börja med att må bra i mig själv och så tror jag en sak till... börja glo mer på mig själv i spegeln, och nu menar jag HELFIGUR surprise Så att jag får ihop mina olika bilder lite... 

  • 7 aug 2019 07:23

    Att du nu vågar skriva om det är ett steg i rätt riktning. Du har en underbar förmåga att skriva texter och det kommer att hjälpa dig på din nya resa. Jag tror på digsmiley

  • 7 aug 2019 09:57
    fruragge

    Jag är oxå på väg mot "döhalvan" av livet med stormsteg och har åkt på en del smällar på vägen, bl a dog min syster som 42-åring av MS så känner igen en del av det du skriver <3 

    Jag har följt en del sk kroppsaktivister på Insta och slutat följa träningsnarkomaner och hälsogalningar ;)  och det känns faktiskt som att jag nånstans har kommit en lång bit på min mentala resa och den här gången så är det faktiskt mest fokus på hur jag mår, vad jag orkar och hur det känns som är fokus nr 1 för min del. 
    Jag skiter egentligen i vad vågen visar, den är bara ett mätredskap, fokus ligger på att jag orkar gå längre och fortare, att jag orkar lyfta tyngre och att jag fått tillbaka energin och livsglädjen och vill hitta på saker med min underbara familj. 

    Så upp på cykeln och trampa dig till en starkare och piggare kropp så kanske hjärna och hjärta fattar galoppen de med och du hittar tryggheten i din egen styrka istället för att dölja ditt sanna jag bakom fettet <3 
     

  • 17 aug 2019 13:26

    Jag känner också igen det där med att kroppen känns fel nu när jag gått ner 30 kg. Hittar hårda delar på mig själv som skrämmer mig innan jag inser att det är mitt skelett eller muskler jag känner. Fick panik när jag tyckte mina höftben var alldeles för hårde men min 12-åring påstod att så ser alla ut.

    Sen tycker jag det är lite obehagligt att bli behandlad annorlunda. Tycker folk är trevligare mot mig nu än förr och det är otäckt ibland. Jag är ju samma människa på insidan, det är bara min storlek som har ändrats.

Logga in för att skriva en kommentar.