icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Många vägval, många berg och ännu fler dalar har lett mig hit, igen. Att ha en kropp som jag trivs i, som visar den jag är på insidan, har visat sig vara svårt och en livsuppgift. Varje gång tänker jag att nu jäklar kommer det att fungera, bara jag tar mig upp för det här jäkla berget så kommer jag att lyckas! Insida och utsida kommer att mötas, den jag är och så som jag tror mig se ut kommer speglas på min utsida och visa sig i spegelns reflektion. Och för en allt för kort tid uppfylls min önskan och tro. Det hårda arbetet och den stränga disciplinen ger resultat och vi möts, där i spegeln. Men...så händer något, livet ger mig en hård knuff och jag faller. Faller för frestelsen och utför bergets kant. Det är så lätt att gå nedför, så enkelt och jag märker inget först, tror det är OK, jag kan hantera det. Tills jag landar vid bergets fot, hårt, hårt. Orkar inte klättra igen, fastnar ett tag. Finner så styrkan i att jag inte uthärdar skillnaden, skillnaden mellan utsida och i sida. Drivs av önskan att få mötas. Reser mig upp igen och tar sats. Tar sats för att återigen klättra upp mot toppen.
25 januari 2018 21:28
2

Oförskämt bra!! :-D

Jag mår verkligen oförskämt bra! Kan inte låta bli att tänka tillbaka runt tiden för nyårsafton. På något sätt tänker jag att det är bra, att tänka tillbaka hur hemskt det var, så att jag inte trillar dit igen.

Kroppen värkte, precis överallt, socker tänker jag. Magkatarr och hemsk halsbränna med sura uppstötningar så att jag knaprade Novalucol och Samarin som en galning, men det hjälpte inte. Så rädslan som tog tag i mig när hjärtat ibland dunkade så otäckt hårt. Och det där med att jag inte kunde andas under 4 veckor utan fick sjukskriva mig för att jag inte ens orkade ta mig nedför trappan utan att vila.

Det här var jag, för bara en månad sedan.. det känns otroligt just nu. Jag som bad vårdcentralen att få hjälp för jag trodde jag skulle få hjärtinfarkt eller stroke eller något annat, vad som helst, men hemskt och förmodligen dödande. Ständig rädsla för sjukdom eftersom jag mådde så dåligt.

Idag har jag glatt knallat omkring med mina underbara 9-åringar utan att må dåligt eller vara rädd. Jag har cyklat, hårt, i 60 minuter. Jag andas lätt och känner att livet är underbart att leva i denna kropp. Visst, stor, oj ja stor, men vaddå, den är ju på väg åt rätt håll laugh

Livet, är en fantastisk gåva, kroppen är också en fantastisk gåva. Ibland undrar jag varför jag behandlar mig själv så illa? Varför straffa?

Jag förtjänar att må så här bra! Så, nu klappar jag mig själv på axeln och säger "Bra kämpat!" och njuter av att må oförskämt bra!

Gillar

Kommentarer

  • 26 jan 2018 08:38
    LissaLo

    Positiva tankar ger positiva resultat! Bra att du fått och ser glädje nu! Det går säkert bra framåt nu!

  • 26 jan 2018 10:47
    Alzarin

    Vilken härlig utveckling! Energi och välmående, bra jobbat!

Logga in för att skriva en kommentar.